Dawkins tror att religion är ”dålig vetenskap”, ett förfelat försök att förklara världen. När ateister börjar diskutera religion låter jag medvetet bli att svara, för jag vet att vi aldrig egentligen kommer att kunna tala om religion, skriver Isak Gerson.
“Varom man icke kan tala, därom måste man tiga”
Så lyder sista meningen i språkfilosofen Ludwig Wittgensteins verk Tractatus Logico-Philosophicus. De senaste åren har jag blivit mer och mer medveten om detta. När ateister börjar diskutera religion låter jag medvetet bli att svara av just det skälet. För att jag vet att vi aldrig kommer att kunna tala om religion. Vi tror att ett språk är så enkelt, att bara för att vi pratar samma språk (svenska) kan vi förstå varandra. Men sanningen är att våra språk är lika olika som våra världar.
När vi pratar om gud pratar vi om något helt annat än vad ateister pratar om när de pratar om gud. Jag menar inte att vi pratar om olika saker, som när någon råkar kalla en apelsin för en clementin. Jag menar att vi rör oss i helt olika språk. Som att lyssna på en psykolog försöka prata om biokemi. Eller att höra en fysiker använda sitt akademiska språk för att beskriva moralfrågor.
Jag vill mena att det inom språket finns en specifik teologisk sfär, där helt andra regler gäller. Det är inte konstigt. Det finns ju på samma sätt en moralfilosofisk sfär, en vetenskaplig sfär, en fotbollssfär et cetera. Olika regler, olika seder, olika metafysiker gäller i de olika sfärerna. Att leva sig in i det teologiska språket kan knappast kräva mer metafysiska trollerier än att leva sig in i fotbollsföreställningsvärlden och dess språk.
Terry Eagleton beskriver tongivande ateisters förståelse av teologi väldigt bra i en artikel i Morgenposten: “Dawkins tror religion er dårlig vitenskap. At den skal forklare verden. Som om Hamlet var skrevet for å forklare dansk rett.”
Vad som verkar särskilja teologiska sfärer från många andra är att den inte tillåts vara på sina egna villkor. Vi respekterar att det är svårt att prata om subatomära partiklars sammansättning och varanden med ett språk som motsvarar högstadiefysik. Vi förstår också att byggarbetare kan prata om hur hus byggs på ett helt annat sätt än vad andra kan. Men när ateister pratar om tro finns inte den respekten. Då sker diskussionen helt på deras villkor. Och deras villkor är en reduktionistisk och hypermodernistisk verklighet som förnekar teologisk tradition och alla försök till nyanser eller komplexitet. Det finns inga försök att sätta sig in i och förstå den religiösa sfären. Bara försök att förlöjliga den.
Och då får vi kommentarer som är fördummande för alla. Som uppmaningen till muslimer jag såg häromdagen. Att jorden inte är platt, och därför ber en inte mot Mecka bara för att en vänder sig mot Mecka, utan istället ber de ut mot rymden. Haha, säger nog ingen annan än de inbitna ateisterna.
Så lyder sista meningen i språkfilosofen Ludwig Wittgensteins verk Tractatus Logico-Philosophicus. De senaste åren har jag blivit mer och mer medveten om detta. När ateister börjar diskutera religion låter jag medvetet bli att svara av just det skälet. För att jag vet att vi aldrig kommer att kunna tala om religion. Vi tror att ett språk är så enkelt, att bara för att vi pratar samma språk (svenska) kan vi förstå varandra. Men sanningen är att våra språk är lika olika som våra världar.
När vi pratar om gud pratar vi om något helt annat än vad ateister pratar om när de pratar om gud. Jag menar inte att vi pratar om olika saker, som när någon råkar kalla en apelsin för en clementin. Jag menar att vi rör oss i helt olika språk. Som att lyssna på en psykolog försöka prata om biokemi. Eller att höra en fysiker använda sitt akademiska språk för att beskriva moralfrågor.
Jag vill mena att det inom språket finns en specifik teologisk sfär, där helt andra regler gäller. Det är inte konstigt. Det finns ju på samma sätt en moralfilosofisk sfär, en vetenskaplig sfär, en fotbollssfär et cetera. Olika regler, olika seder, olika metafysiker gäller i de olika sfärerna. Att leva sig in i det teologiska språket kan knappast kräva mer metafysiska trollerier än att leva sig in i fotbollsföreställningsvärlden och dess språk.
Terry Eagleton beskriver tongivande ateisters förståelse av teologi väldigt bra i en artikel i Morgenposten: “Dawkins tror religion er dårlig vitenskap. At den skal forklare verden. Som om Hamlet var skrevet for å forklare dansk rett.”
Vad som verkar särskilja teologiska sfärer från många andra är att den inte tillåts vara på sina egna villkor. Vi respekterar att det är svårt att prata om subatomära partiklars sammansättning och varanden med ett språk som motsvarar högstadiefysik. Vi förstår också att byggarbetare kan prata om hur hus byggs på ett helt annat sätt än vad andra kan. Men när ateister pratar om tro finns inte den respekten. Då sker diskussionen helt på deras villkor. Och deras villkor är en reduktionistisk och hypermodernistisk verklighet som förnekar teologisk tradition och alla försök till nyanser eller komplexitet. Det finns inga försök att sätta sig in i och förstå den religiösa sfären. Bara försök att förlöjliga den.
Och då får vi kommentarer som är fördummande för alla. Som uppmaningen till muslimer jag såg häromdagen. Att jorden inte är platt, och därför ber en inte mot Mecka bara för att en vänder sig mot Mecka, utan istället ber de ut mot rymden. Haha, säger nog ingen annan än de inbitna ateisterna.
Leave a Reply