Inför Verkligheten i P3:s program om psalmsångerna mot nazism pratade jag dagen innan med journalisten om mirakel. Han undrade om det skulle bli några mirakel imorgon, kanske lite skämtsamt. Mitt svar var att jag hoppades att tron skulle frambringa de mirakel som de gjort sedan kristendomens födelse – miraklet att folk enas och kämpar för solidaritet och kärlek.
Det vore dumt av mig att hävda att det inte finns något intressant med någon som gör vin av vatten eller går på sjöar, för det vet jag att andra fäster mycket vikt vid. Men för mig är det ointressant. För mig är det intressanta hur Jesus lyckades samla så många i kamp mot ockupationsmakten och i solidaritet med de fattiga, sjuka och utstötta.
Om det finns något stort mirakel i uppståndelsen är det kanske inte framför allt det eviga liv Jesus fick personligen, utan att den kamp dåtidens överhöghet försökte kväsa med avrättningar lever vidare i ett evigt liv inom oss, såhär två millennier senare.
Men åter till miraklet. I psalmsångsgruppen var det flera som sa till mig både under och efter vår andakt hur närvarande den helige anden var. Och jag kunde höra ärligheten i deras röster. Jag har fortfarande inte sett en bekräftad siffra, men de obekräftade siffrorna jag läst ger mig intrycket av att flera tusen personer var ute på Jönköpings gator den första maj för att bekämpa nazismen. Om det inte är ett mirakel, så vad är? Om det inte kan uppfylla oss med den heliga solidaritet som utgör kristendomen förstår jag inte hur gudstjänster kan göra det.
Så där har ni ert mirakel. Där har ni er helige ande. Det är inte svårare än så för mig. Där folk kämpar tillsammans för en bättre värld och för radikal kärlek mellan människor, där är också Gud.