I slutet av Niklas Orrenius bok ”Skotten i Köpenhamn”, som förutom välskrivna granskningar av högerextrem terror och organisering inom både vitmaktsfären och salafister handlar väldigt mycket om Lars Vilks person, skriver Orrenius att ”[Vilks], gärning och hans situation ställer grundläggande frågor om frihet, demokrati, våld och religion”. Det stämmer, men det är mycket sällan folk besvarar eller ens hör de frågorna. Vilks återkommer i boken regelbundet till att det är just frågor han ställer. Ändå tas de inte emot som frågor, utan folk reagerar istället i regel med reflexmässigt och absolut medhåll (den konstnärliga friheten/yttrandefriheten måste gå först) eller motstånd.
Oavsett de politiska frågorna tar folk inte ens den grundläggande estetiska frågan – är det konst – på allvar. I Vilks tradition ingår det att undersöka just frågan. Om man ställer ut ”Höganäs kommun” som ”konst” är inte målet att få ett reflexmässigt och enhetligt medhåll. Poängen är att testa gränserna. Den liberala kör som utan särskilt mycket tankearbete predikat konstnärlig frihet i Vilks öra är kanske hans värsta fiende i det projektet. Duchamp testade med sin pissoar gränserna för vad galleristerna kunde tänka sig att ställa ut och vad konstkritikerna kunde tänka sig att hylla. Vilks har genom sin karriär testat allmänheten, och ofta har vi funnits saknande.
Men den estetiska frågan är kanske en av de tråkigaste hans konst ställer. Det är för mig uppenbart att han – utöver islamhatet som jag vill återkomma till – faktiskt försöker ställa frågor om konstens politiska position. Vilks väljer att utmana frågan om konsekvenstänk i konsten. De som skrivit om hans konstprojekt Nimis som tagit upp delar av ett Västskånskt naturreservat utan att ta upp vad konstprojektet får för långsiktiga konsekvenser för naturbevarandet och folk de som kommer att bo i området i många generationer har misslyckats med att ta honom på allvar.
På samma sätt måste vi ta honom på allvar när han integrerar islamhat i sitt rondellhundsprojekt. Vilks har varit en inspirationskälla för vitmaktrörelsen, inklusive terroristerna den fött. Det vet vi, och det vet Vilks, som glatt deltar i rörelsen. Vilks ger också själv uttryck för antimuslimska fördomar. Han pratar om islam som en politisk kraft, om hotet om islamisering, han pratar om muslimer som lättkränkta, att de saknar humor och om att svenska muslimer inte är underordnade för att de har ”pengar, makt och politiska ambitioner” från ”resten av den muslimska världen” – som om muslimer som grupp var någon slags internationell konspiration. Han ger uttryck för att islam för att accepteras måste göra religionen till en ”privatsak” – något man tutat i alla icke-lutherska grupper som försökt leva i Sverige sedan modernitetens intåg. Om det är en del av konstverket eller hans personliga åsikter vet man ej.
Två röster i boken lyckas ändå ta Vilks frågor på stort allvar. Den första är teologiprofessorn Mohammad Fazlhashemi som säger att när man slagit fast Vilks yttrandefrihet måste man också kunna diskutera vilken tradition bilden ritats i. Och i den diskussionen har Vilks vunnit en stor propagandaseger. Det finns en bild av att det centrala problemet med teckningen är att den avbildar profeten Muhammed, trots att många (inklusive Vilks själv) gjort det tidigare utan kosekvenser. Det tar inte hänsyn alls till att Muhammed avbildats på ett avhumaniserande sätt, i en kultur som ständigt avhumaniserar muslimer. Decenniet innan och decenniet efter har amerikanska bomber fallit över många muslimska länder, samtidigt som muslimer i väst blir både attackerade på gator och moskéer, och förlöjligade i liknande men grövre bilder i Jyllandsposten.
Allt det här visste Vilks när han ritade bilden, och valde ändå att infoga i sitt verk. Lars Ströman från Nerikes Allehanda jämför bilden med Monthy Pythons film Life of Brian, men Life of Brian är gjort mycket humor och finess. Både Vilks rondellhund och Jyllandspostens teckningar är gjorda för att majoritetssamhället ska kunna förlöjliga och avhumanisera muslimer.
En lämpligare parallell, som Orrenius också tar upp i boken, är kanske konstnären Dan Park, som är dömd flera gånger för hets mot folkgrupp, bland annat för att en installation of fejkad koncentrationslägergas och hakkors vid en judisk församlings lokaler och för att ha satt upp affischer där en svart lokalpolitiker avbildas som slav och beskrivs med n-ordet. En fråga som av Vilks försvarare diskuterats alldeles för lite är: vad skiljer Vilks från Park? Varför är det så viktig att Vilks går fri från konsekvenser men inte Park?
Den andra riktigt vettiga rösten är juridikprofessorn Hans-Gunnar Axberger. ”Om man tror på idéerna om tryckfrihet och yttrandefrihet – då måste man vårda dem. Och i vårdandet ingår att inte vara fundamentalistisk utan att också vara öppen för de problem som kan finnas” säger han bland annat. Ett sätt att göra just det är kanske att låta konstnärer vara fria att publicera utan censur, men att samtidigt lagföra de brott som begåtts – som man gör med Dan Park – oavsett om gärningsmannen kallar sig konstnär eller inte. För när vi vet att Vilks konst används som inspiration för vitmaktrörelsen och dess terrorister, då är det svårt att säga vad skillnaden är mellan Vilks och en helt vanlig anstiftare till brott. Den ene är lite mer explicit, och den andra kallar sig konceptkonstnär.
Men Vilks är paniskt ovillig att diskutera konsekvenserna av hans konst. Både för muslimer och för sig själv. Ofta tycker jag till och med att han överspelar rollen som den oansvarige mannen helt utan konsekvenstänkande. Han försöker verka obrydd över sin egen säkerhetseskort (som många andra kontroversiella konstnärer samt offentliga feminister, socialister och antifascister nog avundas honom). När någon inte stryker honom medhårs utan vågar kritisera honom säger han öppet att den kritiken bara är en del av hans konstprojekt. Ibland vill jag att en psykiater frågar honom, ”vem försöker du övertala Lars?”.
Han påminner aldrig så mycket som ett sorgetroll som när han väver in sina sociala relationer i sin konceptkonst. Han alienerar folk omkring sig (förutom de högerextrema) med sitt projekt och blir ensam, men istället för att försöka mötas blir han utåtagerande på ett sätt som han tror kommer att rädda hans ansikte. De tillfällena, när masken brister, är kanske det enda intressanta av personporträttet. Det är det enda som faktiskt säger något om honom.
Och på tal om hans säkerhetseskort måste vi gå in på sista batteriet av frågor: Varför är han så otroligt populär i Danmark jämfört med Sverige? Varför är just hans rondellhund så otroligt populär av hans konst? Varför får han så brett och fullt stöd från både svensk högerpress och svensk polis, jämfört med de konstnärer, journalister, fackföreningskämpar, antifascister och aktivister vars yttrandefrihet sällan adresseras alls? Och vad säger svaren på de tre frågorna om honom? Jag tror att det säger det här: Lars Vilks är ingen underdog. Han lever under ett konkret och allvarligt hot för att han är extremt obekväm för en minoritet i vårt samhälle – muslimer. Men genom att han är obekväm för för dem är han mycket bekväm för en majoritet – vita svenskar. Det är en konfliktlinje som är mycket populär i Sverige, men ännu mer populär i Danmark.
Leave a Reply