Toppmötet bör fokusera på hindren för judiskt liv hellre än en felaktig definition av antisemitism
När den internationella konferensen i Malmö om Förintelsens minne och bekämpandet av antisemitism nu inleds finns mycket att ta tag i.
Ett exempel är den lag Polens styrande nationalkonservativa parti införde 2018, där man gjorde det olagligt att tala om Förintelsen på sätt som skuldbelägger polacker eller polska nationen. I flera andra östeuropeiska länder har man en officiell historieskrivning som bygger på ”double genocide”-idén (som beskrivits av bland annat förintelseforskaren Dovid Katz). Den går ut på att Förintelsen visserligen skedde, men att nazisterna ändå var ”lika goda kålsupare” som Röda armén.
Journalisten Bernt Hermele har i sin bok Kommer de, så skjuter jag oss från 2019 visat på den utbredda antisemitismen i Sverige under 1900-talet och hur svenska staten och Svenska kyrkan samarbetade med den nazityska regimen i frågor om ägande av svenska bolag och ”rasrenhet” när hinderprövningar skulle göras för svensktyska par.
Bakgrunden till konferensen är att det gått 20 år sedan Stockholms stora konferens om Förintelsens minne, där Stockholmsdeklarationen antogs och IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance, startade sitt arbete.
Stockholmsdeklarationens sjunde klausul handlade om att ”sprida ljus över de mörka outforskade fläckar som ännu finns i Förintelsens historia”. Jag är tyvärr orolig för att detta inte kommer att ske. Det blåser andra, nationalistiska och högerextrema vindar i Europa.
När antisemitism diskuteras på politisk nivå framställs det oftast som en polisiär fråga. Det handlar om vilka polisresurser, vilka säkerhetsanslag och vilka hårdhandskar (och mot vilka grupper) man kan ta till för att säkra judisk överlevnad. Mycket sällan diskuterar man hur man ska stärka judiskt liv.
En av de viktigare faktorerna för en levande judisk kultur är bibehållandet av en obruten språkkedja. Det innebär att det finns barn som växer upp med föräldrar som talar modersmålet med dem. Sverige åtog sig för över 20 år sedan att bevara jiddisch som språk. Ändå finns mycket lite av den infrastruktur som krävs.
Ska man erkänna att judiskt liv är skyddsvärt behöver man också erkänna att det tillför något till den svenska kulturen. Man måste erkänna att vi, och andra folk, varit del av svensk historia i över två hundra år. Under hela den tiden har man, precis som med samer, romer och andra minoriteter antingen försökt tvinga oss till assimilation eller stött ut oss.
Varför diskuteras inte hindren mot att kunna leva ett judiskt liv som en typ av strukturell eller politisk antisemitism? Kanske är det tidsandan, kanske handlar det om svensk kultur.
IHRA hjälper oss inte heller att föra upp frågan på agendan. 2016 antog organisationen en arbetsdefinition av antisemitism, där de listar elva typexempel. Fem av dem handlar om sätt att kritisera Israel. Ingen av dem handlar om att kritisera försvårandet av judars möjlighet att leva ett judiskt liv.
Mina misstankar mot definitionen stärks av att jag själv, likt många judar som är kritiska till israeliska statens politik, är skyldig till i alla fall två av de elva typexemplen. Jag tror inte att något folk har en inneboende rätt till en nation (exempel 7, om förnekandet av judars rätt till sitt eget land), och eftersom den israeliska staten ständigt påstår sig agera i mitt intresse tvingas jag att vara mer kritisk mot den statens beteenden än andras (exempel 8, om att kritisera Israel hårdare än andra länder).
Ett bra exempel på hur enkelt IHRA:s definition kan missbrukas är när den kanadensiske parlaments-ledamoten Charlie Angus delade en artikel från Washington Post om skillnaden i hur snabbt den israeliska staten vaccinerat israeler jämfört med palestinier, där han använde hashtaggen #apartheidstate om Israel. En av ambassadörerna var snabb med att anklaga honom för antisemitism enligt just IHRA:s definition (som Kanada hade antagit).
I så fall finns det även israeliska människorättsorganisationer, journalister och aktivister som är skyldiga till samma antisemitism. Enligt en undersökning som bland annat Times of Israel skriver om kan det vara så mycket som var fjärde amerikansk jude som delar den antisemitiska åsikten.
The Jerusalemdefinition of antisemitism, som togs fram av ett hundratal forskare inom antisemitism och närliggande ämnen, ringar in begreppet mycket bättre. Den lyckas både starkare markera mot förtäckt antisemitism i konspirationsteorier, och diskutera bättre var gränserna går för legitim och bigott kritik mot Israel. Tyvärr har intresset varit svalt. Samtidigt har 30 länder och många organisationer antagit IHRA:s -definition. I Sverige antogs definitionen princip helt utan kritisk diskussion.
I den offentliga debatten diskuteras frågor om religiös mångfald i regel i förhållande till muslimer, och när de tas upp är det då på ett intolerant sätt. Frågor som omskärelse av pojkar, halal- eller kosherslakt, religiös klädsel, ledigt vid högtider eller möjligheten att be på arbetsraster skulle i ett sunt samhälle kunna ses som tecken på en en välfungerande pluralism. I Sverige ses de i regel som problem.
Säkerhetsanslag kan rädda liv i synagogan, men det kommer inte att skydda mig när jag handlar mat i kippa. Fler poliser kommer inte att skåla för friheten från slaveri med mig på Pesach. De kommer inte att fira mitt barns bar mitsva med mig. Det kan bara grannar och medmänniskor som fått lära sig att förakta antisemitism i stället för judar. För det krävs mycket mer än ett glassigt toppmöte.
Isak Gerson är skribent i judiska frågor i bland annat Arbetaren och Judisk krönika
Leave a Reply