Jag har mycket länge haft ett starkt agg mot Spotify. Kanske är det för att jag är skolad i samma bloggmiljöer som en av författarna till Den svenska enhörningen : storyn om Spotify. Med den bakgrunden har jag kunnat följa hur Spotify inte alls har förbättrat något – tvärtom har Spotify bara försämrat när de tagit över användarskaran från fildelarna.Så jag kunde gå in i boken med förväntan om ett trevligt lustmord, och passande nog inleds boken med ett välskrivet karaktärsmord på grundarna.
Vad är det Spotify misslyckats med? Spotify levererar till att börja med ingett nytt sätt att organisera musikens ekonomiska relationer. Snarare rör det sig om att återlemma musiken i de tidigare ekonomiska relationerna efter en kort period av intensiv fildelning. Det handlar om att flytta tillbaka makten över ägandet till de stora skivbolagen, som under fildelningens gyllene dagar gick mot en position som mer och mer passiva kapitalägare, vars enda anspråk på ersättning för musik som uppfattades giltigt var juridiskt. Med Spotify flyttades musiken tillbaka från torrentsidor till Spotify, ett medium under skivbolagens kontroll.
Återinlemmandet av skivbolagens makt görs också på ett mer koncentrerat sätt. Jämfört med till exempel radio och andra kanaler som går via Stim/Sami tillfaller mycket mindre intäkter artisterna. Genom att koncentreras i Spotify kan de stora skivbolagen enat förhandla med artisterna genom en tredje part och därmed pressa ner deras ersättningar ännu mer. Därför ser vi artister i regelbundna upprop mot Spotifys ersättningsnivåer. Det är inte för att de är gammaldags, utan för att ersättningen de facto försvinner. Det känns konstigt som upphovsrättsabolitionist att ställa sig på samma sida som Stim/Sami, men here we are.
Spotify gör också artisten till ännu mindre av en konstnär och mer till en arbetare. Ett sätt det här tar sig uttryck på är albumets försvunna betydelse (vilket började redan med fildelningen) till förmån för spellistan. Spellistan organiseras i regel av Spotify, av storföretag som gör listor i reklamsyfte och av företag som exklusivt jobbar med spellistor. Små “folkliga” spellistor finns (fortfarande) men är på det stora undantag.
Spotify har också drivit på en centralisering och koncentration av mediemarknaden. När musiklyssnadet flyttar från lokala skivaffärer och lokala spelningar till Spotifys kurerade spellistor blir det svårare att slå igenom utan stort investeringskapital. Spotify ägs också – till skillnad av radio och lokala marknader – av de stora skivbolagen.
Det här kanske är töntigt, men förmågan att upptäcka musik på ett fritt sätt tynar bort under Spotify. Vi har haft flera modeller för det tidigare. På skivaffärer, radio och DC++-hubar finns det kuratorer som styrde utbudet i konkurrens med varandra. På forum och bland vänner tipsar man varandra om musik (som man sedan kan ladda ner). Men algoritmerna och spellistemakarna på Spotify har ett och två mål: få dig att fortsätta lyssna eller sälja något till dig. Båda två kräver att de är dig till lags till max.
Spotify har inte heller besvarat frågan om hur man ska ta betalt. Spotify blöder massor av pengar, och för de musikintresserade som tidigare nog la hundratals kronor per skiva kan idag lägga en liten månadsavgift istället – men väljer överlägset oftast reklamversionen istället. Totalt har man alltså fått många att betala mindre för musik, och det som betalas går till ägarna (till stor del skivbolagen) och tekniken. Inte artisterna. Men när musik går från konstform till underhållningsvara kanske det inte gör något. Det existerande varulagret är nästan oändligt. Och för varje producerad låt reducerar Spotifyarb artisten sitt eget värde, tills det är oexisterande.
Leave a Reply