Att varna för en kommande utveckling brukar kallas för ett “sluttande plan”-argument. Argument utgår vanligtvis från att vi har en negativ utveckling som är tolererbar. Men om vi låter utvecklingen fortsätta kommer vi att komma till något mycket värre.
Ett typiskt sådant är argumentet om att normaliseringen av fascistiska åsikter och partier (som Sverigedemokraterna) i längden kommer att öppna upp för ett mer fascistiskt samhälle.
Dagens situation får mig att börja fundera på om vi fortfarande kan tala om ett sluttande plan-argument när det gäller att förbereda vägen för fascism. Var drar vi gränsen för när vi har öppnat banan för fascism? Låt mig ställa frågan på ett annat sätt: vad ska vi kalla regelbundna attacker mot de läger där romska EU-migranter bor om inte pogromer? Vad ska vi kalla de försök till mordbränningar på dessa läger om inte pogromer?
Och om Salka Sandéns vittnesmål stämmer – vad kallar vi en poliskår som innan de har tillräckligt mycket press på sig utifrån vägrar att ens utreda bränderna? Hur pratar vi om att samma poliskår stänger av hela stadsdelar och mejar ner demonstranter med hästar för att nazister ska få tala fritt, men inte ids att ge utsatta romer grundläggande skydd när de är hotade?
Jag skriver den här texten för att jag är orolig för att vi ska fortsätta att vägra se vad som faktiskt händer, och fortsätta se fascismen som en av många åsikter i ett neutralt debattklimat. För, som Salka Sandén skriver, “Fascistpropaganda är teorin. Pogromer och förintelse är praktiken.” Och vi har inte råd med en poliskår, med borgerliga ledarskribenter, ja, med ett samhälle, som vägrar se den praktiken – som vägrar se hur vi lämnar det sluttande planet.