Libertarianen Robert Nozick får stora problem när hans teorier ska förankras i kroppsligheten. Bara en man som inte behöver tänka så mycket på varifrån maten kommer och som på grund av könsmaktsordningen får sina kärleksfulla relationer utan att behöva ge så mycket tillbaka kan förneka att beroenderelationer är centrala pusselbitar som ger livet mening, skriver Isak Gerson.
Just nu läser jag en kurs i libertarianism. Grundstenen i filosofisk libertarianism är självägandeskapet: att alla personer i grund och botten iallafall äger sig själva. Utifrån det härleds sedan resten av rättigheterna. I de flesta fall härleds till exempel att vi äger frukten av vårt arbete, och att vi genom det kan ta delar av vår omvärld i besittning.
Flera stora libertarianier, som Robert Nozick, ser som en av grundförutsättningarna från vilken självägandeskapet härleds att personer är separata varelser. Att det finns ett jag och ett du, ett din kropp och ett min kropp. Utöver det finns det också en värld utanför oss, som vi kan ta i ägo.
Jag tror att förutsättningarna på många sätt är problematiska. Jag har berört problemet med individualismen som trosföreställning tidigare, men Nozick har en kritiker – Susan Moller Okin – som gör det ännu bättre. I texten “Libertarianism: Matriarchy, Slavery and Dystopia” i boken “Justice, Gender and the Family” visar Okin hur Nozicks teori oundvikligen hamnar i slutsatsen att alla är sina mammors ägodelar.
De är produkter av sina mammors kroppar, mammorna har såväl arbetat hårt för att låta dem växa och föda dem, och har investerat mycket mat i att de ska växa. Allt resten av världen bidragit med är ett par droppar sperma som i nästan alla fall lämnats till modern vid ett frivilligt utbyte (från mannens sida, iallafall). Och det är bara vad mammor investerar i barnen innan födseln. Så ur Nozicks perspektiv blir det svårt att argumentera för att mammor inte ska äga sina barn, och det verkar inte finnas något skäl att säga att ägandet någonsin upphör (förrän mammorna frivilligt avsäger sig ägandet eller säljer barnen).
Vad Okin visar med sin slutledning kan verka som en trivialitet, som en teknisk invändning. Men den visar en grundläggande brist i individualismen som idé. Vi är inte bara oberoende individer. Vi alla kommer någonstans ifrån, vi är alla beroende av våra relationer och vi har alla präglats av vår omgivning. Även utanför livmodern behöver vi mat och kärlek för att överleva. Istället för att se de beroenderelationer vi omger oss med som något tärande och neddragande kanske vi borde börja värdera dem istället, ty de ger livet mening och gör livet hanterbart.
Bara en man som inte behöver tänka så mycket på varifrån maten kommer och som på grund av könsmaktsordningen får sina kärleksfulla relationer utan att behöva ge så mycket tillbaka kan förneka det. Kanske är det därför de kan lyfta individualismen på det sätt Nozick och många andra libertarianer gör. Och kanske är den individualismen ett (av flera) skäl till varför vi måste avvisa libertarianismen.
Flera stora libertarianier, som Robert Nozick, ser som en av grundförutsättningarna från vilken självägandeskapet härleds att personer är separata varelser. Att det finns ett jag och ett du, ett din kropp och ett min kropp. Utöver det finns det också en värld utanför oss, som vi kan ta i ägo.
Jag tror att förutsättningarna på många sätt är problematiska. Jag har berört problemet med individualismen som trosföreställning tidigare, men Nozick har en kritiker – Susan Moller Okin – som gör det ännu bättre. I texten “Libertarianism: Matriarchy, Slavery and Dystopia” i boken “Justice, Gender and the Family” visar Okin hur Nozicks teori oundvikligen hamnar i slutsatsen att alla är sina mammors ägodelar.
De är produkter av sina mammors kroppar, mammorna har såväl arbetat hårt för att låta dem växa och föda dem, och har investerat mycket mat i att de ska växa. Allt resten av världen bidragit med är ett par droppar sperma som i nästan alla fall lämnats till modern vid ett frivilligt utbyte (från mannens sida, iallafall). Och det är bara vad mammor investerar i barnen innan födseln. Så ur Nozicks perspektiv blir det svårt att argumentera för att mammor inte ska äga sina barn, och det verkar inte finnas något skäl att säga att ägandet någonsin upphör (förrän mammorna frivilligt avsäger sig ägandet eller säljer barnen).
Vad Okin visar med sin slutledning kan verka som en trivialitet, som en teknisk invändning. Men den visar en grundläggande brist i individualismen som idé. Vi är inte bara oberoende individer. Vi alla kommer någonstans ifrån, vi är alla beroende av våra relationer och vi har alla präglats av vår omgivning. Även utanför livmodern behöver vi mat och kärlek för att överleva. Istället för att se de beroenderelationer vi omger oss med som något tärande och neddragande kanske vi borde börja värdera dem istället, ty de ger livet mening och gör livet hanterbart.
Bara en man som inte behöver tänka så mycket på varifrån maten kommer och som på grund av könsmaktsordningen får sina kärleksfulla relationer utan att behöva ge så mycket tillbaka kan förneka det. Kanske är det därför de kan lyfta individualismen på det sätt Nozick och många andra libertarianer gör. Och kanske är den individualismen ett (av flera) skäl till varför vi måste avvisa libertarianismen.
Leave a Reply