Det läskigaste är inte hatet. Det läskigaste är frånvaron av hat. Vi har en materiell verklighet omkring oss med så mycket lidande och så mycket förtryckande strukturer. Men de finns inte där av hat. De finns där av likgiltighet, av pengakärlek, av småaktighet och av tradition. Det är det som är det läskiga.
Varje år mördas ett större antal icke-mänskliga djur av den svenska djurindustrin. Slaktare i regel hatar inte djur. De som äter köttet, äggen och mjölken hatar inte djur. Vi låter det hända för att vi vill tjäna pengar och för att kött är gott. Politiker runt om i landet vill förbjuda tiggeri. Politikerna hatar nog inte så ofta tiggare eller de etniska grupper som utgör en stor del av tiggarna. Politikerna irriterar sig på tiggarna. De är i vägen och stör stadsbilden.
Gång på gång uppmärksammas hur män förgriper sig sexuellt på kvinnor som inte har velat utan att männen visste det. Inte för att männen hatar kvinnor. Utan för att männen är likgiltiga inför dem, och därför skiter i att uppmärksamma om kvinnan samtycker eller inte. De arbetare som dör runtom i världen för att vi i västvärlden ska kunna konsumera billigt dör inte för att vi hatar arbetare eller fattiga. De dör för att ägarna till företagen vill generera en lite större vinst.
De maktpositioner som vårt ojämlika kapitalistiska samhälle ger oss ger vissa av oss möjligheten – makten – att inte bemöta andra som personer, utan som saker. Den ger oss möjligheten att inte ta hänsyn till andra. Hat är ändå en relation till någon. Men inte ens hat känner vi när köttbiten ligger på tallriken. Vi bryr oss inte.