Ibland när jag hör folk prata om vikten av ett nytt ekonomiskt system hör jag dem betona begrepp som värdighet, anständighet och respekt hos eller till andra. Att det är fenomen som är omöjliga i det nuvarande systemet. När folk svälter, tigger och sover på gatan är det materiella problem. Men när folk svälter, tigger och sover på gatan i ett samhälle eller en värld där många lever i överflöd är det ett problem med våra relationer till varandra. Då handlar det om att vi är ett samhälle som är oförmöget att erbjuda många just värdighet, anständighet och respekt. I grund och botten handlar det om att se sin nästa, och i förlängningen handlar det om att älska sin nästa. Medan vårt samhälle lär oss att älska pengar, och lär dem med pengar att älska sig själva. I sin nya diktsamling Vad ska vi göra med varandra definierar Jenny Wrangborg socialismen som “ett rum där vi möts för att hitta ett nytt språk / till den nya människan”. (Ett nytt språk, s. 88)
Boken är som ett manifest mot just det samhället som vägrar värdiga relationer. Det är ett manifest som vill skapa riktiga relationer mellan folk, och samtidigt förbannar de som vägrar. Flera av dikterna nämner krigen som förs, men ingen av dem utesluter oss ur ekvationen. Vi, betraktare, är alltid föremålet för dikterna om krigen. Som en av verserna i dikten som gav boken sitt namn:
“/…/
måste vi ge dem ett namn
för att vi ska förstå
att vi inte längre kan hävda
att det här systemet fungerar
blodet färgar oljan röd
måste vi ge dem ett namn
för att vi ska förstå att priset stiger i takt med haven
tillväxtens skugga faller allt längre nu
över brinnande skogar
tempot i arbetslivet
flyktingströmmarna
här går påsar
med människor i händerna
upp från ännu ett köpcentrum
/…/” (Vårt sätt att leva med varandra kommer att förändras, s. 67)
Medan Wrangborgs förra bok, Kallskänken, koncentrerade sig på att skildra just arbetet och den fackliga organiseringen är det svårt att hitta ett samlande spår i Vad ska vi göra med varandra förutom just det, att Wrangborg synliggör de som annars inte får synas i det här sammhället. De som göms undan. Wrangborg ger en röst åt sig själv, som arbetare med en prekär bostadssituation. Men boken synliggör också många andra, som flyktingar och krigsoffer. När Wrangborg inte skriver om sig själv märks det. Då är det inte något slags försök att låtsas att författaren kan leva sig in i andras situation, eller någon slags medkänsla med distans. Wrangborg lyckas skriva som om hen verkligen såg sin nästa, som sin nästa.
Att Wrangborg så ofta kopplar tillbaka till prekära situationer, framför att till prekära bostadssituationer, är en bra fortsättning på sin första bok, Kallskänken. Där skildrades arbetarens produktion, utsugningen, de utslagna kropparna som återvänder hem efter arbetet, relationerna mellan de som köper arbete och de som säljer arbete. I flera ställen i Vad ska vi göra med varandra behandlas arbetarens reproduktion (i alla fall i storstäderna). Den halvan av dygnet som läggs på att få vardagen att gå ihop. Att hitta någonstans att bo de närmsta veckorna, att återhämta sig, att någonstans mellan arbete, pendling, hushållsarbete och sömn hitta tid att bry sig om varandra, att utveckla relationer där en kan känna trygghet och tillit i en värld där otryggheten är det enda varaktiga i en arbetares liv.
“Vad ska vi göra med varandra är en sorgesång över ett samhälle som faller isär. Parallellt skildras en kärleksrelation som faller isär. Ibland vet man inte vad som är vad. Det är snyggt gjort och logiskt för den som vet innebörden av politisk sorg och att det inte går att skilja liv och politik åt. ”Så var kärleken kampen/och kampen kärleken”.” skriver Kommunalarbetaren i sin recension av boken. På många sätt är politik och liv oskiljbart. Vad vi gör med varandra präglas så djupt av politiken, av vår klassposition och vår position i andra hierarkier. Vad vi gör med varandra, som älskare, som granne, som vän, som medmänniska, präglas så djupt av hur slitsamt vårt yrke är, av hur långt ifrån hemmet vi har råd att röra oss, av hur lång tid vi kan packa upp våra kläder innan det är dags att flytta igen.
Två recensioner jag läst av boken poängterar att boken är en politisk diktsamling, men att den inte är plakatartad eller plakatpoesi. Kanske är det för att Wrangborg vägrar anpassa sig till den samtida debattens snäva regler för hur saker ska sägas. Det är inte att hon anpassar vad som sägs, utan hur hon berättar. En av bokens längre dikter, Den stundande gemenskapens år (s. 28-31), tilltalar ständigt “ledaren för oppositionen”. Det var inte förrän mot slutet av dikten som jag insåg att dikten inte behöver läsas som en kritik av Stefan Löfven, utan lika gärna skulle kunna vara skriven som en uppmaning till oss.
Du kan läsa dikten som givit namn åt boken i Kristianstadsbladet.