Den genomgående tesen i Reza Aslans bok “Zealot – The life and times of Jesus of Nazareth” är denna: det finns en tydlig diskrepans mellan personerna han kallar Jesus Kristus (Bibelns Jesus) och Jesus från Nasaret(den historiska personen) och den diskrepansen beror på att de som senare förvaltade och nedtecknade Jesu historia och arv övergav de centrala delarna av Jesu budskap och verk, vilket Aslan menar är den revolutionära kampen för ett fritt och jämlikt judiskt folk, för att istället bygga ett nytt arv som passade bildade romare.
Vem var Jesus från Nasaret? Aslan menar att med ett enkelt faktum går det att få reda på det mesta som är intressant om personen: hans straff. Korsfästelse var ett vidrigt och förödmjukande straff, och användes oftast bara när det gällde de värsta brott som kunde begås i det romerska imperiet: förräderi, uppror och uppvigling. När Jesus straffades för det spikades hans anklagelse upp på korset. Han hade hävdat att han var “Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Redan här, menar Aslan, kan vi börja se diskrepansen mot Jesus Kristus. Aslan fortsätter med att utreda varför Jesus var en sådan farlig brottsling. Jag ska försöka redogöra för ett par av de centrala punkterna.
I kapitlet May your kingdom come diskuterar Aslan Guds rike. Jesus var som många i sin rörelse en fattig landsbygdsjude och strävade efter ett rike för sina förtryckta likar. Inte efter döden, som kyrkan ofta menat, utan där och då. Jesus är här en naturlig del av en tradition av judiska profeter som lovat att Gud ska befria folket från ockupationens förtryck. Vi återkommer igen till titeln Jesus enligt korset gjorde anspråk på: judarnas kung.
Vilken politik den bakgrunden tog sig uttryck i ser vi i många ställen i Bibeln, som i början av bergspredikan eller i Matt 19:23-24. “Saliga är de fattiga, ty dem tillhör Guds rike”. Eller omvänt: “Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra.” En kyrka för de rika och mäktiga kommer inte våga ta till sig det budskapet, men det finns onekligen där.
I kapitlen No king but Caesar, Am I not an apostle? och The just one diskuteras vad som hände med det judiska i Jesu rörelse. Efter Jesu död fanns det en judisk rörelse som fortsatte Jesu kamp, men bland de som bodde längre från Jerusalem fanns det de som ville rensa ut det judiska: lagar, traditioner, frihetskampen (vilket blir väldigt tydligt hos Paulus). Men i det blodiga krig med Rom där Jerusalem förstördes (år 66-70) dog en stor del av den judiska kristna rörelsen. Paulus tradition av en romersk kristendom blev stor, och det var i den traditionen de fyra evangelierna som är med i bibeln skrivs.
Aslan menar att det är väldigt tydligt på innehållet i evangeliet. Det starkaste exemplet Aslan diskuterar är hur bibeln framställer det som att Pontius Pilatus – denna grymma romerska ledare med stort förakt för judisk kultur – ska ha förbarmat sig och försökt rädda den revolutionäre juden Jesus från korsfästelse. Nej, istället är det enligt evangelierna judarnas egna ledare som möts 1) på natten, 2) på påsken, 3) vid sabbaten, 4) mitt på tempelgården, 5) för att döma Jesus till döden för blasfemi, men låta romarna avrätta honom istället för att stena honom själva. Senare försöker Pontius Pilatus släppa Jesus fri, men Jerusalems ockuperade folk törstar efter blodet från en judisk revolutionär. För en lärd jude vore texterna helt orimliga. Alla de fem punkterna bryter mot judisk lag och tradition.
Men att texten vore orimlig för lärda judar är inget problem, för texterna skrevs inte för de judiska kristna. De skrevs för de romerska kristna. Att det judiska tvättats bort är bara en fördel när texterna ska sälja till romare. De är inte intresserade av den judiska frihetskampen. Att skulden för Jesu död helt lagts över från romarna på judarna är bara en fördel.
Men jag vill ta upp ett tredje spår där jag tycker att Aslans syn träffar fel. Aslan ställer tidigt i boken upp en dikotomi mellan fred och våldsam konflikt och visar flera gånger hur Jesus propagerat för det senare av alternativen (boken öppnas t.ex. med bibelcitatet Matt 10:34). Men för mig som kristen anarkist är det ett väldigt simpelt synsätt. Fred är för mig inte frånvaron av fysiskt våld. Vad som fanns innan Jesus (båda Jesus) tid i Palestina var inte fred. (För en bra diskussion om ett anarkistiskt synsätt på fred och våld rekommenderar jag CrimethIncs text om Fergusonprotesterna.)
Det fanns alltså ingen fred för Jesus att bryta oavsett hur många svärd han begärde, för våldet och ockupationen var redan där. Jesus tog varken våldet eller vapnen till Palestina eller judarna. Det gjorde romarna. Däremot har Aslan en poäng i att Jesus ofta framställs som en orimligt helylle fredsduva, och att det avstånd kyrkan velat sätta mellan Jesus och de fanatiska judarna som kallades seloter inte innehåller så mycket sanning. Men att försöka utmåla en revolutionär i en koloni som en våldsverkare är att göra det för enkelt för sig.
Det vore synd om vi läste boken som att den handlade om hur Paulus förtvinade kristendomen trots Jakobs hjältemodiga försök att bevara det revolutionära. Det vore alldeles för enkelt (och taskigt mot Paulus). Vad boken snarare handlar om är hur revolutionära rörelser behöver fråntas sin radikalitet för att kunna växa. Samma saga berättas om socialdemokratin i t.ex. Suhonens Partiledaren som klev in i kylan, eller min tidigare text om Hunger Games.
Med dessa spår i åtanke, vad kan vi göra med boken? Varför är den så viktig för oss? När jag läste boken tänkte jag regelbundet på raderna från rapparen Immortal Techniques 4th branch: “The Judas I hang with, the guilt of betraying Christ / You murdered and stole his religion, and painted him white”. Genom Zealot kan vi få en bättre bild av hur det målandet gått till. Vi kan fundera över vilka som reviderat och politiserat Jesu budskap, hur de gjort det och varför de gjort det.
Vem Jesus från Nasaret var och inte var behöver inte spela så stor roll för oss idag, men vem vi som kyrka är och inte är, är viktigt, och Aslan ger oss redskap att skärskåda vår historia och identitet. Hur Jesus från Nasaret blev Jesus Kristus gör att vi kan undersöka vem Jesus Kristus är idag och vem Jesus Kristus bör vara imorgon. Vi är inget avgränsat judiskt folk på ena sidan medelhavet längre.Vi är en rörelse som sträcker sig över varenda kontinent på jorden. Men de förtryckande romarna är fortfarande kvar, även om deras rustningar har bytt utseende. I en värld med ständigt ökande klassklyftor är en dröm om ett samhälle som tillhör de som idag är fattiga viktigare än någonsin. Kampen för det samhället pågår i mängder av ickekonfessionella grupper, och det kanske är dags att vi ger oss in i dem.
Jag växte upp med en Jesus Kristus som romarriken från Konstantin till Obama gjort till en maktens ledstjärna. Nu är det dags att vi börjar lära känna Jesus från Nasaret för att se vad vi kan lära av honom.