Sättet isoleringsceller används idag är så svårt för mig att greppa. Inte primärt för dess ovetenskaplighet och ostrategiska funktion, utan primärt för att det är så otroligt sadistiskt. Isolering längre än några veckor har med rätta diskuterats som en form av regelrätt tortyr. Ändå kan folk sitta decennier i isoleringscell i amerikanska fängelser.

Vi påmindes om det inhumana systemet häromdagen när Albert Woodfox släpptes ut efter att ha suttit i isolering i 43 år. Det är svårt för mig att ta in hur ett rättssystem som styrs av kännande personer kan sätta någon i 43 års isolering. Med vad vi vet om isoleringsceller låter det verkligen sadistiskt.
Tillsammans med Albert Woodfox satt också pantern Herman Wallace som sattes i isolering för samma brott 1972. Han drog på sig levercancer i fängelset, och efter påtryckningar släpptes han i oktober 2013, tre dagar innan cancern dödade honom.
Det kan inte handla om enkel ondska, tänker jag. Det måste ha djupare skäl. Att många av de så bisarra isoleringsstraffen riktats mot just svarta pantrar tror jag inte är en slump. De svarta pantrarna var ansiktet på en medborgarrättsrörelse som lyckades utmana den vita makten över svarta amerikaner. Det var en vit makt som framför allt upprätthölls av en djupt rasistisk poliskår. Och ju mer vind pantrarna och medborgarrättsrörelsen fick, desto mer långtgående blev polisens metoder för att tukta rörelsen. Isoleringsstraffen är bara en av många brutala sätt den rörelsen tuktades på.
Det är lätt att tänka att problemen med långa isoleringstider är ett problem specifikt för USA. MenEuroparådets tortyrkommitté har kritiserat Sverige 25 år i rad för våra långa häktningstider med hårda restriktioner. I Sverige häktas inte folk så länge som 43 år, men tillräckligt länge för att uppmärksammas som möjlig tortyr. Här har debatten om rättigheter i fängelser och häkten den senaste tiden framför allt präglats genom att vara utpräglat frånvarande. Villkoren i fängelserna kan fortgå för att folk inte riktigt bryr sig.