Den förföljde juden som rekvisita (Arbetaren)

I vår tid ställs flyktingars rätt att fly från döden i Mellanöstern mot judars rätt till säkerhet. Men när antisemitismen inte längre går att koppla till Labourpartiet, nyanlända, Trump, Palestinarörelsen, israeliska staten eller något annat som politiker och media vill uppmärksamma är den inte intressant längre. Det är som rekvisita den trakasserade juden engagerar.

Jag träffar regelbundet amerikansk-judiska turister på besök. ”Hur vågar du bo i Sverige?” är kanske den fråga jag får oftast. Det är ord som varit med mig när jag följt både terrordåden mot amerikanska synagogor och våldsutvecklingen mot ortodoxa judar i New York.

Enligt New Yorks poliskår, NYPD, är hatbrotten mot judar redan dubbelt så många som förra året i början av september. Hittills har man räknat med en 50-procentig ökning. Mer än hälften av hatbrotten hittills i år är antisemitiska, enligt NYPD själva.

Traditionellt ortodoxa blir oprovocerat nedslagna på gatan, en av dem en 63-årig rabbin nedslagen med en gatsten på en joggingtur. Ortodoxa kvinnor får perukerna avslitna på gatan. Bilar kör runt och hittar ensamma judar att hoppa ut och slå ned. Synagogor får fönstren krossade under pågående högtidsfirande.

Att det är företrädelsevis ortodoxa judar är ingen slump. Det är den grupp av judar som är lättast att identifiera på klädsel. Det är också en grupp som i vissa aspekter lever avskilt från samhället, avskilt även från andra judar, och ofta talar ett annat språk, vilket troligtvis gör att det omgivande samhället inte är lika måna om att värna om och försvara dem.

Ändå är den här hatbrottsökningen ganska ouppmärksammad i amerikansk media, trots att antisemitism annars har varit ett ganska återkommande samtalsämne senaste tiden. Själv har jag bara läst om det här för att jag hänger på jiddish-twitter, och därför av naturliga skäl följer flera judar från områden som Brooklyn.

Så, varför får jag frågan av de amerikanska turisterna? Antagligen för att de har i sin tur fått sin Sverigebild från amerikansk och internationell media som ofta och gärna framställer Sverige som så judehatiskt, ofta understött av att Sveriges utrikespolitik har varit mer kritisk mot israelisk politik eller att Sverige har tagit emot invandrare från Mellanöstern. Det är en typ av journalistik som har ett ideologisk ramverk färdigt, och tar varje tillfälle till akt där en jude skadas att publicera när det passar ramverket.

Det är svårt för mig att tro att syftet verkligen är att värna judar. Snarare verkar det handla om att få fram en egen agenda eller en agenda läsarna gillar, som ofta rör just flyktingfrågor. Man ställer flyktingars rätt att fly från döden i Mellanöstern mot judars rätt till säkerhet. Och med det blir man del av vad som för mig verkar som ett internationellt mönster av att man publicerar eller uttalar sig om antisemitism företrädesvis när man kan paketera den korrekt.

Vi kan inte glömma att antisemitism också tar formen av en gatsten, en knytnäve eller ett bälte.

Men när antisemitismen inte längre går att koppla till Labourpartiet, nyanlända, Trump, Palestinarörelsen, israeliska staten eller något annat man vill skriva om är den inte intressant längre.

Det är bra och viktigt att den typen av antisemitism invävd i ideologi skildras och kritiseras. Men vi kan inte glömma att antisemitism också tar formen av en gatsten, en knytnäve eller ett bälte. Det är en ondska som möter vissa på gatan i formen av slag, hot och trakasserier. Som tur är det relativt ovanligt i Sverige, så klart delvis av det enkla skälet att det bor otroligt få i Sverige som är synligt judiska på det sättet som vissa grupper av amerikanska ortodoxa judar är. Som Sydsvenskan rapporterat om får Malmös Chabadrabbin Shneur Kesselman, en av de få, mycket antisemitiska trakasserier riktade mot sig.

Det är som rekvisita den trakasserade juden oftast är intressant för media och för politiker. Vill man vara cynisk kan konstatera att det bristande intresset för hatbrott mot judar antagligen följer mönstret för hur media skildrar hatbrott mot minoriteter generellt. Det är oftast ointressant, då det antas att man som del av minoritet får stå ut med sådant. Och vi har ett ord för att bara tycka att judar är intressanta när de kan användas som rekvisita – antisemitism.