”Nu har en ännu en generation växt upp sedan jiddisch antogs som nationellt minoritetsspråk, med knappa möjligheter till offentligt stöd för att lära sig språket under uppväxten.” Isak Gerson om ett missgynnat minoritetsspråk.
Vad gör man när statens särbehandling av en grupp har blivit så mycket av en vana att utgångspunkten för både myndigheter och gruppen i fråga är att staten ska negativt särbehandla gruppen? Så har det varit för jiddischtalare och på många områden också för romani chib-talare sedan språken antogs som nationella minoritetsspråk för över 20 år sedan.
I både förslag och genomförande av statliga beslut verkar utgångspunkten vara att negativt särbehandla jiddisch, och inom den talande gruppen är förväntningarna på staten ofta därefter. Det är nog ingen som är nöjd med hur minoritets- och minoritetsspråkspolitiken fungerar i Sverige, men jag tror att jiddischtalare har särskild anledning att vara missnöjda.
Jag talar jiddisch, spelar teater på språket, läser, skriver och diskuterar på språket. Jag är med och driver Sveriges Jiddischförbund och några av föreningarna i förbundet. Språket är för viktigt för många som till exempel släktarv, identitetsmarkör, nyckel till mycket av den stora europeisk-judiska kulturskatten. Jag talar det regelbundet både hemma och i synagogan. Sverige anslöt sig 1999 till Europarådets ramkonvention om skydd och främjande av nationella minoritetsspråk, och sedan dess har Sverige på pappret haft fem nationella minoritetsspråk, varav ett är just jiddisch.
Här uppstår det första problemet. Två av de fem språken – jiddisch och romani chib – får enligt lag inte ha några förvaltningsområden.
Sverige anslöt sig 1999 till Europarådets ramkonvention om skydd och främjande av nationella minoritetsspråk, och sedan dess har Sverige på pappret haft fem nationella minoritetsspråk, varav ett är jiddisch. Även om detta ger talare vissa rättigheter är skyddet och främjandet på många sätt primärt till för språkets bevarande och inte talarna personligen. Minoritets- och minoritetspråkspolitiken sköts i praktiken till stor del av de så kallade förvaltningsområdena.
Vissa kommuner och landsting där en minoritet bor eller ett minoritetsspråk talas i hög grad har kunnat bli förvaltningsområde för det språket. De har då fått extra finansiering tilldelat, mot att de tagit ett högre ansvar för detta skydd och främjande. Här uppstår det första problemet. Två av de fem språken – jiddisch och romani chib – får enligt lag inte ha några förvaltningsområden. Alltså finns det inte möjlighet för några kommuner och landsting att täcka kostnaderna för minoritetsspråkspolitiska insatser för de två språken.
Då tänker man sig kanske att staten skulle ta ett större centralt ansvar för att skydda och främja jiddisch som språk. Nej, i sändningstillståndet där riksdagen beslutar om public service-bolagens uppdrag läggs kraven på jiddischutbud alltid på lägre nivåer än de andra språken, ofta utan någon lägstanivå. 2012 beslutades att ge fyra högskolor uppdrag att utbilda modersmålslärare i fyra nationella minoritetsspråk – alla utom jiddisch.
Trots att jiddisch är ett stort språk som talas av miljoner och har en levande bokutgivning är biblioteksresurserna undermåliga. I SOU 2017:60 Nästa Stegutvärderar Lennart Rohdin den svenska minoritets- och minoritetspråkspolitiken och ägnar ett helt särskilt avsnitt (12.4) åt den negativa särbehandlingen av jiddisch från statligt håll. Han konstaterar också att denna särbehandling sker trots att ingen av de faktiska lagar Sverige stiftat om minoritetsspråkens skydd ger någon grund för att behandla jiddisch sämre.
En generation äldre har fått dö med knappa möjligheter till offentligt stöd för att få leva sina sista år med språket och kulturen. Trots att både gamla och unga talare har rätt till sitt språk.
Nu har en ännu en generation växt upp sedan jiddisch antogs som nationellt minoritetsspråk, med knappa möjligheter till offentligt stöd för att lära sig språket under uppväxten. En generation äldre har fått dö med knappa möjligheter till offentligt stöd för att få leva sina sista år med språket och kulturen. Trots att både gamla och unga talare har rätt till sitt språk. Få orkar begära stöd, få inom det offentliga verkar veta vilket ansvar man har gentemot den talande gruppen, många rycker på axlarna och säger att språket ändå har så få talare i Sverige.
Det är antagligen inte sant. Den judiska tidningen Tablet har skrivit om att Sverige är ”the epicenter of Yiddish children’s media”. Det finns inga pålitliga räkningar, men antagligen finns några tusen talare i Sverige. Och även om vi skulle vara få borde det bara vara ett argument för starkare offentliga åtgärder. Ju mer hotat språket är, desto viktigare är det att man agerar för att stärka språket.
När Isaac Bashevis Singer vann Nobelpriset i litteratur berättade han att när folk frågar honom varför han skriver på ett döende språk jämförde han jiddisch med ett spöke. Som ett spöke kommer jiddischtalare att fortsätta hemsöka svensk politik tills vi får de rättigheter staten lovat oss.
Leave a Reply