Den nya IHRA-definitionen av antisemitism slår fast att det är antisemitiskt att ifrågasätta det judiska folkets rätt till självbestämmande. Tyvärr handlar det inte om judiskt självbestämmande. Det handlar bara om judiskt självbestämmande i formen av statsbildningen Israel. Isak Gerson om tanken om minoriteters självbestämmande.
IHRA, International Holocaust Rememberance Alliance, har tagit fram en definition av antisemitism som ökat i popularitet. En av kriterierna i IHRA-definitionen av antisemitism är att det är antisemitiskt att ifrågasätta det judiska folkets rätt till självbestämmande. Tyvärr, om man läser klart klausulen i IHRA-definitionen, handlar det inte om judiskt självbestämmande.
Det handlar bara om judiskt självbestämmande i formen av statsbildningen Israel. Kriteriet lyder ”Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor.” Vi, majoriteten av judar som bor i andra länder, är inte lika intressanta när det kommer till självbestämmande.
Den genomsyrade många delar av de judiska folkrörelser i Östeuropa för hundra år sedan som ofta var socialistiska, anarkistiska, kommunistiska eller socialdemokratiska.
Men låt oss diskutera tanken om självbestämmande. Att ge minoriteter rätt till självbestämmande är en radikal tanke i ett samhälle som vårt. Den är dock inte ny. Den genomsyrade många delar av de judiska folkrörelser i Östeuropa för hundra år sedan som ofta var socialistiska, anarkistiska, kommunistiska eller socialdemokratiska och annars använde titlar som ”judisk autonomism” eller till och med sionism.
Vad man ville var att judar skulle få autonomi över frågor som rörde judar, att man skulle utveckla sin kultur, sitt språk, sin religion och sina skolor, och ändå få bo kvar i de områden man bott i upp till hundratals år. ””How then should Jewish autonomy assert itself?” frågade sig grundaren av rörelsen, Simon Dubnow. ”It must, of course, be in full agreement with the character of the Jewish national idea. Jewry, as a spiritual or cultural nation, cannot in the Diaspora seek territorial or political separatism, but only a social or a national-cultural autonomy.”
I den andan grundades Jidishe Folkspartei i iallafall fyra länder: Ryssland, Ukraina, Litauen och Polen. Och judiska vänsterpartier som delade uppfattningen fanns det också gott om, särskilt organiserat kring den stora judiska fackföreningsrörelsen Bund, som bland annat populariserade slagordet ”Där vi bor, där är vårt hemland”. Dessa partier och fackföreningar verkade ofta i städer där en tredjedel till hälften av invånarna kunde vara judar.
Och en snabb titt på svensk minoritetspolitik idag visar att det finns ett rätt gott behov av autonomism. Omskärelseförbud debatteras regelbundet, slakt är noggrant reglerat så att kosherslakt ska vara omöjlig, det finns inga arbetsrättsliga åtgärder för att säkra att observanta judar slipper arbeta på shabes, antisemitism ökar, jiddisch är visserligen erkänt som nationellt minoritetsspråk men blir ständigt diskriminerat jämfört med de andra nationella minoritetsspråken.
Om det är något Girjasmålet visat är det att staten aldrig kommer att släppa ifrån sig sådan makt frivilligt.
Och inte heller är judar de enda med stort behov av det. Det behovet finns hos många minoriteter. Sverige har aldrig varit ett land där varken pluralism eller religionsfrihet stått särskilt högt i kurs, men särskilt illa blir det nu när vi är under en högerextrem backlash.
Med Sametinget har man kanske tagit ett steg åt rätt håll med samer, men mycket mer behövs, och kanske särskilt större möjligheter för Sametinget att skydda renskötarmark och annan för samiskt liv värdefull mark från exploatering. Om det är något Girjasmålet visat är det att staten aldrig kommer att släppa ifrån sig sådan makt frivilligt.
Men det är alltså inte den typen av rättigheter för minoriteter som IHRA i sin definition tycker är intressanta. Merparten av världens judar lever just som minoritet. Fram till nyligen levde judar bara som minoritet.
Men idén om självbestämmande finns till specifikt för de judar som bor i staten Israel. Simon Dubnow själv mördades i Vilna 1941, och när man läser IHRA:s föreslagna definition av antisemitism kan man tro att hans idé om judisk autonomism också är död.
Leave a Reply