Arbetaren väljer årets kultur (Intervjuad i Arbetaren)

Anarkistiska konstupplevelser, samtidssatiriska serier och politisk historia. Arbetarens medarbetare lyfter upp några av guldkornen ur 2020 års kulturutbud.

Tre bilder sida vid sida. En föreställande bokomslaget till Radicalized av Cory Doctorow, en föreställande Conell och Marianne från serien Normala människor i en omfamning, och en föreställande en svart kvinna från filmsviten Small Axe med en knuten näve i luften.
Cory Doctorows Radicalized, tv-serien Normala människor efter Sally Rooneys roman, och Steve McQueens filmantologi Small Axe, finns med när Arbetarens medarbetare väljer årets kultur.

Anna Sanvaresa, krönikör:

Petra Mölstads Din disciplin är fysiskt utmanande dikter att läsa i andfådda, euforiska intervaller. Påträngande, omtumlande, liknar absolut ingenting annat vilket gör dem omistliga. Hjärnan och hjärtat vaknar. 

Åke Hodell – Motstånd, på Tensta konsthall, är årets anarkistiska konstupplevelse! Upproriskt fantasifull och underbart uppviglande. Mörk och hoppfull på samma gång. 

Åke Hodell 1966. Foto: Per Wiklund/TT

His dark materials (serie efter Philip Pullmans fantasytrilogi – på HBO). Det bästa sättet att fly verkligheten är att göra det tillsammans med häxor, barn och daemons som slåss för en bättre värld! 

Kristina Alstam, krönikör:

Sleaford Mods, det minimalistiska elektropunkbandet från Nottingham och deras release av singeln ”Shortcummings” från plattan Spare Ribs som släpps 2021. Orsak: Bortsett från videon där sångaren Jason Williamson poserar med årets enda accessoar munskyddet och bortsett från det undertryckta svänget kan inte mycket se mer samtida brittiskt ut, vilket förstås är en orsak i sig självt.

Sleaford Mods. Bild: Skärmdump från Pustervik

Gästspelet av butohföreställningen In the fleshav SU-EN Butoh Company på Palladium, Malmö. Orsak: Det här är det allra mest frånvarande och inåtvända lilla navelskåderi till föreställning som presterade något för scenkonst av idag helt unikt – den lämnade publiken ifred med sin upplevelse.

Den finlandssvenska scenkonstgruppen Blaue Fraus svar på coronarestriktionerna – verket Tältet som är ett möte mellan två performers och en besökare. Orsak: Verket är en plats där svåra frågor från besökaren får tydliga svar. Här är så äntligen platsen där alla frågor får svar, kanske inte sanna, riktiga eller möjliga, men helt säkert tydliga.

Isak Gerson, krönikör:

Hanna Rajs Laras nysläppta diktsamling Under Månen är inte bara fylld med välformulerade betraktelser över döden, mat, liv i diaspora, saknad och många andra aspekter av kärlek utan också en stark skildring av judiskt liv i Sverige.

Hanna Rajs Lara. Foto: David Lagerlöf

Cory Doctorows senaste novellsamling Radicalized fortsätter och fördjupar Doctorows teman av att skriva revolutionära berättelser för nördar. Radicalized avhandlar bland annat att hacka brödrostar, myten om den opolitiske superhjälten och nätforumsradikaliserade terrorister som sänker det privata amerikanska sjukförsäkringssystemet.

Under hösten har jag läst mig igenom det mesta av Heval förlags utgivning som översätter och ger ut politisk litteratur till svenska för Rojavakommittéerna. Deras smala, just nu nio titlar, men skarpa utbud är värt att läsa i sin helhet – särskilt som syndikalist. 

Johan Apel Röstlund, reporter:

Gabriel Krauzes omtalade debut Who They Was är en brutalt ärlig självbiografi som kretsar lika mycket kring gräs, personrån och paranoia som av lyckat och misslyckat sex, våld och lunchmenyer på Londons tusentals sunkiga snabbmatställen. Boken har fått enorm uppmärksamhet och har hyllats för sin uppriktighet i Storbritannien. Det är ett mindre mysterium att den ännu inte kommit i svensk översättning. Nattsvart diskbänksrealism om det oglamorösa gänglivets många baksidor.


Det fullkomligt lysande dramat Normala människor, byggd på Sally Rooneys omtalade roman från 2018, skildrar livet hos Connell och Marianne i en irländsk småstad. Med olika uppväxtvillkor och klassbakgrunder vävs deras liv ihop till en allt annat än okomplicerad relation. Kärlek, svek, längtan och osäkerhet blandas med magiska skådespelarinsatser i en av årets mest hyllade tv-serier. 

Marianne och Connell i Normala människor, en av årets tv-höjdpunkter. Foto: Huu/BBC

Den fristående filmantalogin Small Axe från Oscarsbelönade regissören Steve McQueen (12 Years a Slave) är ett stycke modern brittisk nutidshistoria. Berättelserna tar upp livet för många av de hundratusentals migranter från de tidigare karibiska kolonierna som sökte sig till London med löften om jobb och en drägligare tillvaro när det brittiska samhället skrek efter arbetskraft i början av 1950-talet. Väl på plats visade sig en lika rå som smustig rasism. Något som inte sällan ledde till organisering. Snyggt, välgjort och med fantastiska soundtrack. 

När Netflix storsatsning The Crown kring det brittiska kungahuset i höstas gick in på sin fjärde säsong är det kompakt mörker och djupt elände som gäller. Margaret Thatcher har just kommit till makten och det pyr under ytan i hela de tynande imperiet. Strejker och arbetsmarknadskonflikter avlöser varandra. På Nordirland mobiliserar IRA och kriget om Falklandsöarna splittrar nationen. Samtidigt kommer prinsessan Diana in i bilden och drottning Elizabeth II och hennes entourage framstår som allt annat än sympatisk. Snudd på magiskt välspelat.

Man behöver inte hålla med Aftonbladets förre kulturredaktör om allt men ingen kan påstå att hennes betraktelser över de turbulenta åren runt Metoo och vad det gjorde med samhällsdebatten är tråkig läsning. Med ett lika vackert som vemodigt språk reflekterar Åsa Linderborg I Året med 13 månader över både sig själv och andra, inte minst kring sin egen roll i teaterchefen Benny Fredrikssons tragiska självmord. Kärlek, hjärta, smärta och ett mod att inte alltid sticka fingret i luften för att känna vartåt det blåser.

Iso Lindh, marknadsföring:

Bild: Skärmdump från Simon Hanselmanns instagramkonto

I början av mars fastnade serietecknaren Simon Hanselmann i lockdownets USA och började teckna en följetongen Crisis Zone som han sedan dess publicerat som dagliga strippar på Instagram.
En explosiv blandning av samtidssatir och såpa där det hatälskade persongalleriet från hans tidigare serier om Megg, Mogg, Uggla och Varulv Jones spräcker gränserna för både misär och vänskap. Kavalkaden av polisvåld, buttplugs, valkampanjer och kändisskap eskalerar i absurdhet dag för dag och i takt med årets verkliga händelser.
Svenska förlaget Lystring har på något magiskt sätt hamnat först i utgivningskön och ger ut den utökade serien på svenska i mars 2021 – ett halvår innan engelska utgåvan av boken kommer.

Josephine Askegård, kulturreporter/layout:

Edna O’Briens roman Flicka handlar om en enda flicka men bygger på hundratals ungas erfarenheter av att ha blivit kidnappade av islamistiska fundamentalister i Nigeria. 90-åriga O’Brien har tagit 60 års erfarenheter av att skildra särskilt flickor i fundamentalistiska miljöer – med avstamp från egna erfarenheter som tonårsflicka hos irländska nunnor – och fortsätter nu att i sitt författarskap berätta om terrorism och övergrepp. Men Flicka är också en vass politisk bok, och en ömsint skildring av en stark ung mamma som alla vill utnyttja.

Författaren Edna O'Brien
Edna O’Brien. Foto: Awakening/Getty Images

Ladj Lys film Les Misérables utspelar sig i samma område i Paris utkant där de fattiga och marginaliserade invånarna i Victor Hugos roman med samma namn revolterade sig 150 år tidigare. Men nu är det de invandrade från företrädesvis Afrika som blir betraktade med ögon som redan ”vet” vem man är. Plötsligt är det en händelse för mycket som får stubinen att tändas. En socialrealistisk thriller som går rakt in i magen.

Waad Al-Kateabs dokumentär Till min dotter berättar om kampen för det egna och varandras liv i det sönderfallande Aleppo som samtidigt i realtid bombas till ruiner av regeringsmakten. Här finns mer kärlek än man trodde kunde rymmas i en film.

Säg inget. En sann historia om mord och terror på Nordirland, av Patrick Radden Keefe (i översättning av Bengt Ohlsson), om kvinnan och mannen och barnet på gatan mitt i Storbritanniens övergrepp som traumatiserat generationer irländare. Nu även med IRA:s smutsigaste byk.

Annie Hellquist, tf chefredaktör:

Läser allt av Elena Ferrante och älskar allt. De vuxnas lögnaktiga liv gjorde mig inte besviken. Det är en berättelse om fulhet, om det fina och fula Neapel, om att växa upp och få syn på och förstå vidden av de vuxnas hemligheter. 

Lydia Sandgrens Samlade verk startade en av årets minst intressanta kritikdebatter med många spaltmeter kulturbråk som handlade om ifall boken var superbra eller superduperbra. Själv fastnade jag verkligen i denna bok. Samlade verk är en bok att försvinna in i och ett pussel att lösa. Bra underhållning helt enkelt.

Donia Salehs berättelse Ya Leila, om gymnasietjejerna Leila och Amila, träffar en öm punkt i min inre gymnasiefeminist, på ett mycket bra sätt. Om livsviktig vänskap, svenskhet och rötter. Lyftes av Rakel Chukri i ett försök  att starta en, till skillnad från ovan nämnda, faktiskt relevant kritikdebatt om varför kultursidorna missade den brokiga men tydliga trend av kvinnliga författare som utmanar den vita blicken. Tyvärr tog den debatten inte riktigt fart. 

Donia Saleh. Foto Märta Thisner.

Som pandemiläsning rekommenderar jag också att läsa Pandemiernas tid, av vetenskapsjournalisten Debora MacKenzie parallellt med Rasmus Landströms Coronateserna. En bok som populärvetenskapligt förklarar det mesta om virusspridning, pandemier och hur vi, på det globala planet, bör utforma våra svar på nya virus, hur vi bör organisera forskning, vaccinproduktion och varningssystem. Och en bok som ställer frågorna om organiseringen av samhället, vars svagheter synliggjorts av pandemin. Varför läsa dem tillsammans? För att de tillsammans är en bra katalysator för ett helhetstänkande kring ett på riktigt hållbart och motståndskraftigt samhälle.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *