Om bespottade språk

Känner man till språket jiddisch har man i regel också åsikter om eller känslor för språket. För vissa är det nostalgi, för bortryckta familjemedlemmar eller ett annat samhälle. För andra är det den enda kopplingen till en religion och ett folk som assimileringen i övrigt ryckt bort en från. Vissa relaterar till det som ett ansvar. Men för de flesta är jiddisch kopplat till mycket mer negativa åsikter. När nationalismen började bli inne och man försökte harmonisera tyskan spreds myten om jiddisch som en förvrängd tysk ”jargong” som en löpeld, och många assimilerade judar la ifrån sig språket och ansträngde sig för att övergå till tyskan. Under nazisternas tid vid makten blev jiddisch, precis som folket som talade det, ett kännetecken för såväl sluga kosmopolitiska konspiratörer som mänsklighetens motsvarighet till ohyra. Under sionismens tid var jiddischen den gamle, svage judens språk som man skulle lägga bakom sig för att börja tala den starke, befriade judens språk: modern hebreiska.

Dessa myter – och ännu fler – lever kvar idag, och präglar bilden många har av jiddisch. Jag träffar regelbundet folk som har bilden av jiddisch som ett språk för primitiva shtetljudar som vägrar omfamna moderniteten. När Isaac Bashevis Singer vann Nobelpriset för sin jiddischlitteratur inledde han tacktalet med att diskutera frågan han ofta får – varför han skriver på ett ”döende språk”. Det är än idag en mycket levande föreställning. Så jag kan inte fullt ut förstå, men jag kan ana vad Nadim Ghazale när han intervjuas i SVT-programmet ”Min Sanning” syftar på när han motiverar varför han inte för vidare modersmålet arabiska till sina barn med ”i Sverige i dag så är arabiskan ett bespottat språk, det är ett bespottat folk”. Jiddisch har varit bespottat i flera hundra år, och är det i högsta grad än idag.

Den östeuropeiska judiska fackföreningsrörelsen Bund, som fram till förintelsen troligtvis var världens starkaste fackliga organisation, hade mängder av kulturaktiviteter på jiddisch. Det är mycket tack vare dem som jiddischlitteraturen och pressväsendet på jiddisch verkligen tar fart under 1800-talet. De insåg att de som skäms över sitt språk och sin kultur kommer inte att kunna känna stolthet över sig själva. Utan den stoltheten står man inte upp för sina rättigheter. Kulturverksamheten blev därför ett redskap både mot samhällets starka antisemitism, och för att bygga upp stridsdugliga medlemmar. Kanske är det delsvis av det skälet som den arabiska och muslimska kulturens föreningsliv och studieförbund är under ständig attack.

”Vilka nya smärtor skapas av att som barn till en libanes ha sin fars arabiska efternamn men ingen tillgång till språket, kulturen? Språket som inte bara är ett språk, utan ett modersmål. Som kan öppna upp nya världar som handlar om så mycket mer än ordval. En så stor del av identiteten som utplånas.” frågar Nioosha Shams i sin text ”Spotta på oss så tystnar vårt språk”. Det är en fråga som ekar bland många av min generations jiddischtalare. Föräldrarna till vår generation och ofta även deras föräldrar tvingades, pressades eller lurades att låta språket dö med dem. Ändå är vi många som plockat upp det. Trots det tjugoåriga löftet i formen av erkännande av jiddisch som nationellt minoritetsspråk är ovillig att hjälpa de som vill ge språket vidare till sina barn. Det finns ingen modermålslärarutbildning för jiddisch. Det finns mycket lite biblioteksresurser och absolut inget arkiv. Det finns nästan inga offentliga resurser för revitaliseringsprojekt.

”Vem sörjer att en hel kultur går under?” frågar skribenten Ibrahim Alkhaffaj på twitter efter att ha sett intervjun. ”Jag sörjer barnen som inte får eller tillåts att ta del av den här kulturen.” När nazisterna kom till makten var jiddisch mycket större än svenskan, och talare fanns över halva Europa. Idag är språket i bästa fall decimerat. Även av litteraturen som överlevde krigen och bokbålen är mycket lite översatt, och därmed otillgänglig för de flesta. Själva anledningen till att så många flyr mellanöstern just nu är de krig och den förföljelse som riskerar att utrota folk och kulturer. Den folkgrupp som idag upplevs som stor och levande kan inom loppet av några år reduceras till en spillra för att de anses tillhöra fel etnicitet eller fel religion. Det har vi många historiska bevis för.

För några år sedan på det Sveriges Jiddischförbunds årliga nationella jiddischseminarium minns jag att en person skämtade om att en dag kommer flyktingarna från mellanöstern vara i vår situation, att de kommer att vara så assimilerade att de kämpar för att hålla sitt språk levande i Sverige. Jag tror att det finns en viss sanning i det. Men precis som med jiddisch kommer det inte bero på ett ointresse och det kommer inte primärt att vara föräldrarnas fel. Det kommer att bero på rasistiska assilimationskrav, vare sig det är bokstavligt spott eller statlig diskriminering. Därför lastar jag absolut inte Ghazale för hans beslut, även om jag sörjer det. Tvärtom gläds jag åt att han påtalar problemet. Men det är inte sörjande som behövs, utan organisering. Vår generations bundister ska inte behöva vara ensamma i att kämpa för stolthet i sina rötter.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *