Invandring förklarar inte högerradikalismen (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

”Sven Anders Johansson tycker inte att man kan förstå Sverigedemokraternas framgångar ur de förutsättningarna Adorno nämner, utan tvärtom har rasismen sin grund i – hör och häpna – invandrarna själva.” Isak Gerson om Aftonbladet Kulturs läsning av Theodor Adornos ”Den nya högerradikalismen”.

Theodor Adornos höll 1967 föredraget ”Den nya högerradikalismen”. 2019 gavs den ut i Tyskland, och i år översattes den till svenska. Föredraget i sig är ungefär vad man kan förvänta sig, det är välslipade, genomtänkta och i stort korrekta observationer. Så här ett halvt sekel senare lär det kanske inte oss så mycket nytt, då det till stor del är centralt tankegods i seriöst antifascistiskt tänkande.

Föredraget börjar i den komplexa frågan om hur ytterhögern kan leva vidare efter att Hitler och hans parti krossats så totalt. Att läsa Adorno visar oss att många av faktorerna bakom fascismens framgångar fortfarande är kvar: bland andra den pågående kapitalkoncentrationen, det osäkra samhällsskikt av småborgare som ständigt riskerar att degraderas, klyftan mellan stad och land, ett socialdemokratiskt parti ointresserat av att utmana det kapitalistiska systemet.

Adorno försöker också definiera högerradikalismen i tre punkter. Han menar att de centrala komponenterna är dess grund i skräcken, den centrala platsen propaganda har, inte bara som medel utan också som mål, samt hatet mot tänkandet. Han varnar också för enkla förståelser av högerradikala rörelser eller som att fascism skulle gå att koppla direkt till inflationsrörelser. Inte heller vill han förstå dem ses som tillhörande en särskild samhällsklass, som att den skulle vara ”köpt av industrin” eller organiseras framför allt bland småborgerliga rörelser eller på landsbygden.

Adorno pratar om hur högerradikalismen bytt karaktär efter kriget, hur den anpassat sig för att kunna framföra samma nazistiska, rasistiska och antisemitiska budskap som tidigare, men lindat in dem i så mycket kodord att de passerar lagarna

Han pratar om hur högerradikalismen bytt karaktär efter kriget, hur den anpassat sig för att kunna framföra samma nazistiska, rasistiska och antisemitiska budskap som tidigare, men lindat in dem i så mycket kodord att de passerar lagarna. I den strategin ingår också att de i stället för att öppet motsätta sig demokratin försöker presentera sig själva som de ”sanna demokraterna” till skillnad från sina motståndare.

I Aftonbladet kan vi läsa Sven Anders Johansson recension. Han tycker inte att man kan förstå Sverigedemokraternas framgångar ur de förutsättningarna Adorno nämner, utan tvärtom har rasismen sin grund i – hör och häpna – invandrarna själva. Han lyfter statistik om hur många fler medborgare som är utländskt födda. Han tar upp efterordets idé om att det finns ”en nationell fantasm om ett ’stort utbyte’ av etniska grupper” och konstaterar förvånande nog att det kanske stämmer. Han har tittat på hemtjänsten och Foodorabuden och konstaterat att den rasistiska folkutbytesmyten kanske inte är så falsk ändå. Och som grädde på moset konstaterar han att det är det folkutbytets fel att Alliansen lyckats genomföra sin politik för att ”försvaga facket, dumpa lönerna, försämra arbetsvillkoren, öka skillnaderna mellan välavlönade och lågavlönade och ja, försvaga hela arbetarrörelsen”.

Vi kan kanske hoppa över det lilla faktafelet att Socialdemokraterna fortsatt projektet med till exempel bolagsskattesänkningar och strejkrättsavskaffandet. Jag går gärna direkt på den större frågan om exakt hur det är invandringen som pådriver högerpolitiken, snarare än rasismen. Adorno själv har inga problem med att förklara hur högerradikalismens rasism och kapitalets frammarsch går hand i hand, men Johanssons analys lämnar mycket att önska.

Ännu konstigare blir det när man applicerar Johanssons teori i Polen, där invandringen är minimal. Cirka en promille av befolkningen är muslimer, men det ledande auktoritära partiet har också utmålat just islam och muslimska invandrare som ett hot. 

Johansson får också problem när han ska förklara högerradikalismen i andra länder. Sverige hade cirka 8,1% muslimer 2016. Finland hade samma år 1,8 procent (båda siffrorna från Pew Research Center). Ändå gjorde Sannfinländarna ett mycket starkare val 2015 (innan partiet splittrades) än Sverigedemokraterna gjorde 2014 (cirka 38 procent bättre). Trots att Sannfinländarna går till val på liknande antimuslimsk retorik. Ännu konstigare blir det när man applicerar Johanssons teori i Polen, där invandringen är minimal. Cirka en promille av befolkningen är muslimer, men det ledande auktoritära partiet har också utmålat just islam och muslimska invandrare som ett hot. 

Faktum är att om jag skulle ge någon en pamflett för att förklara Johanssons egen text skulle Adornos ”Den nya högerradikalismen” vara en bra början. Den förklarar själv hur rasistisk mytbildning inte behöver verkligheten när den kan bygga sin rädsla på propaganda. För några år sedan studerades islamofobi i Polen, och man kom fram till att polackerna trodde att 7 procent av befolkningen var muslimer (och att detta skulle öka till 13 procent till 2020). Idén om den farlige muslimen utgör ändå ett spöke högerradikalen kan skrämmas med.

Det är då inte förvånande att Johansson lämnar ett visst hål i sitt resonemang. Vi skräms med en siffra tagen ur sitt sammanhang. Siffran kopplas ihop först med en påstådd vit rädsla som driver väljare till Sverigedemokraterna, sedan till högerns ekonomisk-politiska framgångar. Kvar blir vi som läsare, som förväntas lära oss att progressiv politik inte byggs på organisering av klassen, utan organisering av folket mot det påstådda folkutbytet. Det sker dessutom, cyniskt nog, samtidigt som högern organiserar för att de som på politiska, etniska eller könsmässiga skäl måste fly från talibaner inte ska få söka fristad från döden här.

Allt enligt de principer för högerradikalismen som Adorno sätter upp. Johansson föregriper rädslan för flyktingen, gör det med hjälp av propagandaidén om folkutbyte. Och konstruerar ett argument som vänder sig till magkänslan snarare än till argumentationen. Frågan är bara varför det är Aftonbladet och inte högerradikalerna själva som trycker texten.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *