Given i Stora Synagogan i Stockholm den 2 april 2022
Idag har vi läst Tazria, en parsha som utan undantag handlar om något så spännande som renhetsreglerna. Ni som följde med i texten märkte att nästan hela parshan handlar om hudsjukdomar. Men i början av parshan finns också ett avsnitt om reglerna om rituell orenhet efter barnafödsel, där det är värt att notera att orenhetstiden efter flickor är dubbelt så lång som för pojkar. Jag vill prata lite om vad det säger om vår syn på renhetsreglerna, och vår syn på kön. Så nu kan ni bänka er för en riktig resa.
Renhetsreglerna är så främmande för oss att de flesta av oss tänker på det i kliniska termer, som om tahor, rituell renhet, är något man blir efter att man duschat. Vissa tänker på det som något moraliskt, som att tuma, rituell orenhet, är något som uppstått när man agerat fel eller opassande. Dagens parsha visar något helt motsatt. Två av de djupaste formerna av rituell renhet förmedlas vid två av de största mitsves man kan utföra.
Den vi läser om idag, barnafödsel, “var fruktsamma och föröka er” som Herren säger i sin första uppmaning till mänskligheten. Den andra mitsven är vad Mishna kallar levaias hames, ledsagandet av den bortgångne till graven. En bortgången förmedlar vad vi kallar ov tume, den huvudsakliga rituella orenheten, och att klä av, tvätta, rituell rena och klä på en sådan kräver en intim samvaro med hen. Då drar man på sig mycket av den rituella orenheten.
Vad har då dessa två fenomen – barnafödsel och död – gemensamt? Och vad har det gemensamt med andra orenhetsorsaker vi läser om, som hudsjukdom och kroppsvätskor från könsorganen? Och varför är det så viktigt att hålla rituell orenhet borta från prästerskapet och tempeltjänsten?
De här fenomenen befinner sig alla på gränsen mellan liv och död, mellan det heliga och det profana. Ni som var här förra veckan när vi läste Shimini kanske minns texten om Nadav & Avihu, om hur de försöker offra till Gud, men gör det på fel sätt och får betala för det med sina liv. Det är en bra påminnelse om hur när de gränsländerna ligger. Det är nog också något som de djur som deltog i tempeloffren också märkte av.
Vi människor skapades, lär oss bland annat bibelvetaren Aviva Gottlieb Zornberg, för att leva på den gränsen. Vi är inte helt djur, men vi är inte heller änglar. En av de finaste berättelserna i Talmud (shabes 88-89) berättar att när Moishe rabeinu kom upp för att hämta Toran var det flera änglar som ifrågasatte varför en människa skulle få en sådan stor skatt. Moishe förklarar för dem att just det faktum att människan inte var helig eller evig gjorde att vi behövde den. Det var vi som behövde lära oss att handla efter den.
Så om vi antar att det är korrekt att tuma uppstår i gränslandet mellan liv och död, och mellan heligt och profant kan vi gå vidare till nästa fråga, som vi hittar i dagens parsha. Varför är tiden i tuma, i rituell orenhet, dubbelt så lång när man fött en flicka som när man fött en pojke? Om man ser tuma som en belastning eller ett moraliskt straff kommer det verkligen att låta misogynt, för som man frågar får man svar. Så frågan är, kan vår nya teori ge ett bättre svar på det?
Jag tror det. Vid födseln av en flicka, och nu pratar vi såklart om flicka i meningen biologiskt kön, skapas inte bara ett nytt liv. En flicka bär också möjligheten till fler graviditeter och barnafödslar. Den extra tuma som uppstår – den extra föräldraledigheten – kan också ses som en extra mått av liv som kommit till världen. Inte för att en flicka på något sätt ät bättre eller heligare, utan för att en flicka i biblisk kontext bär med sig löftet om fler barn.
Leave a Reply