Om Unorthodox

Jag tyckte om vissa grejer med Unorthodox, men det är definitivt den mest kristna serie jag sett i år. Det är en historia om mission och frälsning. Huvudpersonen får bo som Mowgli bland vildar. Hon lyckas fly från Williamsburg (blir frälst), hon blir döpt – mycket symboliskt – i Wahnsee där man försökte döma judendomen till döden. Jag hoppas att de inte tänkt på vilka signaler det sänder. Hon bestämmer sig för det assimilerade livet (konfirmeras) när hon hör en kyrkokör i en kyrka och rörs till tårar. Hon lär sig äta fläsk, klä sig assimilerat, och hela tiden förväntas man ha roligt åt hur den knäppe juden långsamt lär sig leva civiliserat. Som biroll till de knäppa judarna Esty och Yanky finns såklart också Moishe, som i en Westernfilm hade varit den alkoholiserade “indianen”.

‏‎Isak Thomas Gerson‎‏ס בילד

Löpande skildras mjukt antisemitiska stereotyper. Det repeteras att judendomen (iallafall den i Williamsburg) bara är en massa förtryckande regler. Sönerna styrs freudianskt av sina mammor, även i sängen. Det är inte förvånande att hitta sådana attityder bland de som tagit sig ur ultra-ortodoxa sammanhang (en grupp människor jag har stor respekt för). Men i en storproduktion hos Netflix kanske man hade kunnat fundera på hur man representerar judiskt liv för en icke-judisk publik. Faktafel efter faktafel om livet i Williamsburg förekommer, men det gör inget, då publiken för serien primärt är just icke-judisk. Det är en serie för den redan frälste, om man så är frälst av Jesus eller moderniteten.

Och det är inte utanför förväntan. Både missionen och moderniteten har nått varje hörn av världen. Överallt regerar samma pengar, samma handelskedjor, samma snabbmatsrestauranger, samma kapitalcirkulation. Det finns mycket få delar av världen där man inte “civiliserats” in i arbete för kapitalet. Det som återstår är att hitta vildar mitt ibland oss. Varför inte leta i Williamsburg. Utan mission faller kanske det västerländska projektet. Vem ska man definiera sig mot när det inte finns en vilde att frälsa. Som det står i The Coming Insurrection: *”There is no “clash of civilizations.” There is a clinically dead civilization kept alive by all sorts of life-support machines that spread a peculiar plague into the planet’s atmosphere. At this point it can no longer believe in a single one of its own “values”, and any affirmation of them is considered an impudent act, a provocation that should and must be taken apart, deconstructed, and returned to a state of doubt. Today Western imperialism is the imperialism of relativism, of the “it all depends on your point of view”; it’s the eye-rolling or the wounded indignation at anyone who’s stupid, primitive, or presumptuous enough to still believe in something, to affirm anything at all.”

Minoriteters självbestämmande är en radikal tanke (Arbetaren)

Den nya IHRA-definitionen av antisemitism slår fast att det är antisemitiskt att ifrågasätta det judiska folkets rätt till självbestämmande. Tyvärr handlar det inte om judiskt självbestämmande. Det handlar bara om judiskt självbestämmande i formen av statsbildningen Israel. Isak Gerson om tanken om minoriteters självbestämmande.

IHRA, International Holocaust Rememberance Alliance, har tagit fram en definition av antisemitism som ökat i popularitet. En av kriterierna i IHRA-definitionen av antisemitism är att det är antisemitiskt att ifrågasätta det judiska folkets rätt till självbestämmande. Tyvärr, om man läser klart klausulen i IHRA-definitionen, handlar det inte om judiskt självbestämmande.

Det handlar bara om judiskt självbestämmande i formen av statsbildningen Israel. Kriteriet lyder ”Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor.” Vi, majoriteten av judar som bor i andra länder, är inte lika intressanta när det kommer till självbestämmande.

Den genomsyrade många delar av de judiska folkrörelser i Östeuropa för hundra år sedan som ofta var socialistiska, anarkistiska, kommunistiska eller socialdemokratiska.

Men låt oss diskutera tanken om självbestämmande. Att ge minoriteter rätt till självbestämmande är en radikal tanke i ett samhälle som vårt. Den är dock inte ny. Den genomsyrade många delar av de judiska folkrörelser i Östeuropa för hundra år sedan som ofta var socialistiska, anarkistiska, kommunistiska eller socialdemokratiska och annars använde titlar som ”judisk autonomism” eller till och med sionism.

Vad man ville var att judar skulle få autonomi över frågor som rörde judar, att man skulle utveckla sin kultur, sitt språk, sin religion och sina skolor, och ändå få bo kvar i de områden man bott i upp till hundratals år. ””How then should Jewish autonomy assert itself?” frågade sig grundaren av rörelsenSimon Dubnow. ”It must, of course, be in full agreement with the character of the Jewish national idea. Jewry, as a spiritual or cultural nation, cannot in the Diaspora seek territorial or political separatism, but only a social or a national-cultural autonomy.”

I den andan grundades Jidishe Folkspartei i iallafall fyra länder: Ryssland, Ukraina, Litauen och Polen. Och judiska vänsterpartier som delade uppfattningen fanns det också gott om, särskilt organiserat kring den stora judiska fackföreningsrörelsen Bund, som bland annat populariserade slagordet ”Där vi bor, där är vårt hemland”. Dessa partier och fackföreningar verkade ofta i städer där en tredjedel till hälften av invånarna kunde vara judar.

Och en snabb titt på svensk minoritetspolitik idag visar att det finns ett rätt gott behov av autonomism. Omskärelseförbud debatteras regelbundet, slakt är noggrant reglerat så att kosherslakt ska vara omöjlig, det finns inga arbetsrättsliga åtgärder för att säkra att observanta judar slipper arbeta på shabes, antisemitism ökar, jiddisch är visserligen erkänt som nationellt minoritetsspråk men blir ständigt diskriminerat jämfört med de andra nationella minoritetsspråken.

Om det är något Girjasmålet visat är det att staten aldrig kommer att släppa ifrån sig sådan makt frivilligt.

Och inte heller är judar de enda med stort behov av det. Det behovet finns hos många minoriteter. Sverige har aldrig varit ett land där varken pluralism eller religionsfrihet stått särskilt högt i kurs, men särskilt illa blir det nu när vi är under en högerextrem backlash.

Med Sametinget har man kanske tagit ett steg åt rätt håll med samer, men mycket mer behövs, och kanske särskilt större möjligheter för Sametinget att skydda renskötarmark och annan för samiskt liv värdefull mark från exploatering. Om det är något Girjasmålet visat är det att staten aldrig kommer att släppa ifrån sig sådan makt frivilligt.

Men det är alltså inte den typen av rättigheter för minoriteter som IHRA i sin definition tycker är intressanta. Merparten av världens judar lever just som minoritet. Fram till nyligen levde judar bara som minoritet.

Men idén om självbestämmande finns till specifikt för de judar som bor i staten Israel. Simon Dubnow själv mördades i Vilna 1941, och när man läser IHRA:s föreslagna definition av antisemitism kan man tro att hans idé om judisk autonomism också är död.

Ju mer hotat språket är – desto viktigare att agera (Arbetaren)

”Nu har en ännu en generation växt upp sedan jiddisch antogs som nationellt minoritetsspråk, med knappa möjligheter till offentligt stöd för att lära sig språket under uppväxten.” Isak Gerson om ett missgynnat minoritetsspråk.

Vad gör man när statens särbehandling av en grupp har blivit så mycket av en vana att utgångspunkten för både myndigheter och gruppen i fråga är att staten ska negativt särbehandla gruppen? Så har det varit för jiddischtalare och på många områden också för romani chib-talare sedan språken antogs som nationella minoritetsspråk för över 20 år sedan.

I både förslag och genomförande av statliga beslut verkar utgångspunkten vara att negativt särbehandla jiddisch, och inom den talande gruppen är förväntningarna på staten ofta därefter. Det är nog ingen som är nöjd med hur minoritets- och minoritetsspråkspolitiken fungerar i Sverige, men jag tror att jiddischtalare har särskild anledning att vara missnöjda.

Jag talar jiddisch, spelar teater på språket, läser, skriver och diskuterar på språket. Jag är med och driver Sveriges Jiddischförbund och några av föreningarna i förbundet. Språket är för viktigt för många som till exempel släktarv, identitetsmarkör, nyckel till mycket av den stora europeisk-judiska kulturskatten. Jag talar det regelbundet både hemma och i synagogan. Sverige anslöt sig 1999 till Europarådets ramkonvention om skydd och främjande av nationella minoritetsspråk, och sedan dess har Sverige på pappret haft fem nationella minoritetsspråk, varav ett är just jiddisch.

Här uppstår det första problemet. Två av de fem språken – jiddisch och romani chib – får enligt lag inte ha några förvaltningsområden.

Sverige anslöt sig 1999 till Europarådets ramkonvention om skydd och främjande av nationella minoritetsspråk, och sedan dess har Sverige på pappret haft fem nationella minoritetsspråk, varav ett är jiddisch. Även om detta ger talare vissa rättigheter är skyddet och främjandet på många sätt primärt till för språkets bevarande och inte talarna personligen. Minoritets- och minoritetspråkspolitiken sköts i praktiken till stor del av de så kallade förvaltningsområdena.

Vissa kommuner och landsting där en minoritet bor eller ett minoritetsspråk talas i hög grad har kunnat bli förvaltningsområde för det språket. De har då fått extra finansiering tilldelat, mot att de tagit ett högre ansvar för detta skydd och främjande. Här uppstår det första problemet. Två av de fem språken – jiddisch och romani chib – får enligt lag inte ha några förvaltningsområden. Alltså finns det inte möjlighet för några kommuner och landsting att täcka kostnaderna för minoritetsspråkspolitiska insatser för de två språken.

Då tänker man sig kanske att staten skulle ta ett större centralt ansvar för att skydda och främja jiddisch som språk. Nej, i sändningstillståndet där riksdagen beslutar om public service-bolagens uppdrag läggs kraven på jiddischutbud alltid på lägre nivåer än de andra språken, ofta utan någon lägstanivå. 2012 beslutades att ge fyra högskolor uppdrag att utbilda modersmålslärare i fyra nationella minoritetsspråk – alla utom jiddisch.

Trots att jiddisch är ett stort språk som talas av miljoner och har en levande bokutgivning är biblioteksresurserna undermåliga. I SOU 2017:60 Nästa Stegutvärderar Lennart Rohdin den svenska minoritets- och minoritetspråkspolitiken och ägnar ett helt särskilt avsnitt (12.4) åt den negativa särbehandlingen av jiddisch från statligt håll. Han konstaterar också att denna särbehandling sker trots att ingen av de faktiska lagar Sverige stiftat om minoritetsspråkens skydd ger någon grund för att behandla jiddisch sämre.

En generation äldre har fått dö med knappa möjligheter till offentligt stöd för att få leva sina sista år med språket och kulturen. Trots att både gamla och unga talare har rätt till sitt språk.

Nu har en ännu en generation växt upp sedan jiddisch antogs som nationellt minoritetsspråk, med knappa möjligheter till offentligt stöd för att lära sig språket under uppväxten. En generation äldre har fått dö med knappa möjligheter till offentligt stöd för att få leva sina sista år med språket och kulturen. Trots att både gamla och unga talare har rätt till sitt språk. Få orkar begära stöd, få inom det offentliga verkar veta vilket ansvar man har gentemot den talande gruppen, många rycker på axlarna och säger att språket ändå har så få talare i Sverige.

Det är antagligen inte sant. Den judiska tidningen Tablet har skrivit om att Sverige är ”the epicenter of Yiddish children’s media”. Det finns inga pålitliga räkningar, men antagligen finns några tusen talare i Sverige. Och även om vi skulle vara få borde det bara vara ett argument för starkare offentliga åtgärder. Ju mer hotat språket är, desto viktigare är det att man agerar för att stärka språket.

När Isaac Bashevis Singer vann Nobelpriset i litteratur berättade han att när folk frågar honom varför han skriver på ett döende språk jämförde han jiddisch med ett spöke. Som ett spöke kommer jiddischtalare att fortsätta hemsöka svensk politik tills vi får de rättigheter staten lovat oss.

Droshe on Wajeishev

The parsha we read today starts with the pasuk ”Wajeishev Jankev ba’arets Mgurei Oviw b’erets Kno’an” – ”And Jacob dwelt in the land of his father’s sojournings, in the land of Canaan.” The contemporary bible commentator Avivah Gottlieb Zornberg tarries at the word Wajeishev. She connects the verb being used, jashav, with settling down in peace. Every year we use this word when God commands us to ”leshev basuke”, to dwell in the suka, hoping for the same peace. We trust God and our friends to keep us safe and sound – even against bad weather. From the same word we derive jeshive, the study house the Talmud claims is a place to build peace. And Jashav is related to shavas, the root for our restful shabes. Regarding this idea, Gottlieb Zornberg quotes an older commentary: ”God says, ’Is it not enough for the righteous, what is prepared for them in the world to come, that they seek to settle in peace in this world’”

Still, peace isn’t exactly what characterizes Jacobs life. His story from the womb to today’s parsha is a series of conflicts, with his brother Esau and father-in-law Lavan in particular His life from this parsha and on will be a series of conflicts mostly revolving around his favorite son, Joseph. Maybe this is a way to understand the use of Jashav: it’s a dramatic kvetsh. The Torah teases him. Talmud Sanhedrin (106a:15) agrees. Rabbi Jochanan claims there ”Everywhere that it is stated: And he dwelt (Wajeishev), it is nothing other than an expression of pain [of an impending calamity]”, and this psuk is used as an example. Gottlieb Zornberg herself quotes a medresh saying: ”When the righteous settle in peace – and seek to settle in peace – in this world, Satan comes to accuse them”.

So what is Jacob doing wrong? Why can’t he make peace? What he does wrong with Joseph is obvious in the text. If you miss it, Reish Lakish in the name of Rabbi Eleazar ben Azariahs explains in Breishes Raba ”A man must not make a distinction between among his children, for on account of the coat of many colors which our ancestor Jacob made for Joseph, they hated him.” How could Jacob know better though? He was raised the same way. His two parents had fought over who should be their favorite and the one to inherit. Jacob tries to usurpe the inheritance over food when Esau’s starving, and then tricks the inheritance from the blind Isaac, per his mothers instructions. Was it right that Esau got it? Maybe, he seemed to be the right person for the job. But did he build peace?

When he moves to Lavan and tries to break tradition by marrying the younger daughter, Rochl, first, and Lavan tricks him into marrying the older Lea, he gets a taste of his own medicine. Lavan forces Jacob into a shitty job, and Jacob, as the first union hero, plots to leave Lavan with his fair share of the profits (and Lavans idols). Was it right? I’d say so, but it didn’t build peace.

Some justice movements have had the slogan of ”no justice, no peace”. The underlying idea is that ”peace” only works between equals. In a hierarchical relationship, you can at best build a good truce. The weaker party will always want to revolt to gain a more fair share, and the stronger part will want to use violence to reproduce the inequality or oppression. I want to try the idea that this is where Satans challenge comes from. We have here a way to understand Jacobs situation. When his superiors uses rules or traditions he doesn’t like, he breaks them. He acts from what he sees as right instead. He violates the right of inheritance for the firstborn, the rule of marrying the older daughter first, the right of Lavan to decide over his economy and household, and he’s not interested in upholding the right of inheritance among his own children. And speaking of his children, the most famous of his descendants, Moishe Rabeinu, was really not interested in building peace. He was interested in fighting for the freedom of his people.

Maybe Satan has a point when he accuses the righteous who seeks peace in this world. Maybe it is naive to try to build peace in an unjust world. Maybe it’s even impossible. I believe so. But does this mean we have to stop trying to build peace and only fight injustice? I don’t think so. I think we just need to accept that no peace we build in this world will be forever. We can still build moments of peace to find strength in, and at the same time build the righteous world that one day, with the help of God, will come. Like Jacob did. He came to the land of Caanan and got a moment of peace before Joseph was taken away. And the rest of us have other moments. For many, it can be our shabats: a moment of peace and a taste of the world to come.

So maybe there is a third way understand the first psuk in our parsha. Maybe wajeishev is to be understood not as Jacob naively building a life settled in peace, but him settling in a moment of peace. And until Joseph is taken away, he does succeed. He gets to live a free man with a big family in the land of his forefathers. So I’ll go off with a final Talmud quote, this time from Pirkei Oves (4:1), ”Eizehu Ashir, Hasameach bechelku – Who is happy, the one who is content with his portion”.  

Att inte göra upp med sin historia (Arbetaren)

Jag tror att ett av skälen till varför lagen som gör det straffbart att prata om att Polen var delaktig i förintelsen finns är för att många polacker inte kunnat göra upp med sin historia. Parallellt med den ökande antisemitismen finns det någon slags historierevisionistisk filosemitism som försöker måla en bild av ett Polen som aldrig haft några problem med antisemitism.

Isak Gerson, skribent i ArbetarenFoto: Privat

Förra sommaren vistades jag en period i Warszawa och besökte dagligen morgonbönen i en av synagogorna. När en äldre person som var där varje morgon tagit av sig sina tefilin och huggit in på frukosten passade jag på att fråga vad han tyckte om den polska lagen som reglerar hur man får prata om förintelsen. Lagen gjorde det straffbart att prata om att Polen var delaktig i förintelsen, samt att använda begrepp som ”polska förintelseläger”, som skulle insinuera att Polen hade något med förintelsen att göra. Lagen gjorde det straffbart både för polacker och andra, i Polen som internationellt.

Som svar fick jag den morgonen en berättelse om hur personen i fråga åkt ner till Jerusalem för sina egna pengar för att gå in på Yad vashem, Jerusalems stora museum och forskningsinstitut om förintelsen, och skälla ut dem för att de kritiserat Polen för stiftandet av lagen. Det är inte en syn som enar alla eller ens särskilt många polska judar om jag ska gissa, men det chockade mig att den fanns.

Minnet kom tillbaka till mig när jag lyssnade på senaste avsnittet av Polenpodden (avsnitt 75), som skildrar den upprörda diskussionen kring den nya dokumentär om förintelsen som visat förintelseläger utmärkta på en karta över Polen ritad efter dagens gränser. En karta som alltså inte tydligt visar att förintelselägrena byggdes på mark som annekterats av Nazityskland. Den intervjuade i programmet menar att polacker blir ledsna över att bli utpekade som bödlar, när de också utsattes för det nazistiska våldet.

Lagen om förintelsespråket är förkastlig, men samtidigt behöver man nog också förstå varför den uppkommit.

Till att börja med måste man nog i den här frågan erkänna att polacker har en helt annan relation till den nazityska mordkampanjen än vad många av de andra folken som annekterades hade. Det nazityska mördandet av civila polacker var brutalt, och det tilltog verkligen efter det misslyckade försöket att slita sig loss från nazityskt styre i Warszawaupproret 1944. Nästan hela befolkningen mördades eller internerades, och stora delar av staden jämnades med marken. 1945 var 85 procent av stadens byggnader förstörda, mycket av planerad tysk demolering som hämnd för upproret.

Vidare är det helt och hållet sant att det systematiska planerade utrotandet av judar utfördes av den nazityska regimen. Trots att Europa stått för över ett millennium av regelbundna pogromer mot judar var det något som aldrig setts till innan och inte setts till sedan dess. I den europeiska traditionen av judeförföljelser sticker förintelsen av judar ut genom sin industriella effektivitet, sin noggranna och långtgående planering och sitt mål. Att likställa östeuropeiska judeförföljelser utanför Nazitysklands grepp med förintelsen är omöjligt.

De påståendena är rätt enkla. Men för att gå vidare behöver vi kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Samtidigt som polacker utan tvekan var offer för det nazistiska våldet vet vi också att pogromer mot judar utfördes i Polen, av polacker – före, under och efter kriget. Som i Jedwabne och Kielce. Enskilda polacker utgjorde såväl hantlangare och medlöpare som flyktingsmugglare och antifascister under det nazistiska styret. Det är – såklart – omöjligt att säga att polacker hade en enhetlig sympati eller funktion under kriget.

Men något förbud behövs verkligen inte, och när ett sådant förbud slår mot judar som kritiserar polskt deltagande i folkmordet av det judiska folket blir det motbjudande.

Desto viktigare är det att det är tillåtet att diskutera frågan fritt. Att diskutera polsk inblandning i förintelsen handlar inte, som förintelseförnekande, om att sprida propaganda eller hetsa mot en folkgrupp. Det handlar om att kunna nysta upp nyanserna i den komplexa historia polsk krigstid utgör, och ofta är det judar som gör det.

Att informera mer om Polens roll i förintelsen behövs, både om hur Polen drabbades av annekteringen och hur polacker deltog i den. Men något förbud behövs verkligen inte, och när ett sådant förbud slår mot judar som kritiserar polskt deltagande i folkmordet av det judiska folket blir det motbjudande.

Tyvärr saknar jag helt förtroende för att det auktoritära parti som styr Polen idag ska kunna erbjuda någon slags nyanserad historieskrivning. Om man kan det stiftar man nog inte sådana lagar. Med Polens styrande parti, Prawo i Sprawiedliwość (Lag och rättvisa), går riktningen åt det auktoritära och det nationalistiska hållet. Och den polska nationalismen är katolsk.

Innan Olga Tokarczuk vann Nobelpriset hann hon skildra ett mångkulturellt Polen där judar var en viktig minoritet, och därför hade kulturministern redan hunnit ta avstånd från henne innan priset annonserades. Det är talande för partiet och dess fokus på vad man kanske kan kalla polsk-katolska identitetsfrågor. Att antisemitismen ökat under PiS tid vid makten rapporterar Joakim Medin i ETC-artikeln ”Antisemiterna känner sig mindre tyglade” där han intervjuar Polens överrabbin om situationen.

Parallellt med den ökande antisemitismen finns det någon slags historierevisionistisk filosemitism som försöker måla en bild av ett Polen som aldrig haft några problem med antisemtism.

Jag tror att ett av skälen till varför lagen finns är att många polacker inte kunnat göra upp med sin historia. Istället för att se vad som hänt och gå vidare finns det en vilja att släta över och redigera historien. Parallellt med den ökande antisemitismen finns det någon slags historierevisionistisk filosemitism som försöker måla en bild av ett Polen som aldrig haft några problem med antisemitism.

För att inte den fasaden ska rämna krävs det en lag som reglerar hur man får prata om förintelsen. Det målet har också krävt avgången av tidigare museichefen för det judiska museet i Warszawa, Dariusz Stola efter att museet höll i en utställning om den statliga antisemitiska kampanjen i Polen 1968.

Hade fler gjort upp med historien hade kanske inte den fascistiska organisering som börjat växa i Polen blivit så stark. Då hade kanske fler förstått att de som idag marscherar för ett ”rent vitt Polen” delar rörelse med de som skickade deras förfäder till läger som Pruszków och Auschwitz, att det är fascisterna som är fienden och inte de som diskuterar polskt deltagande i förintelsen.

Och när vi är behandlar den polska lagen om hur man får diskutera förintelsen bör vi också ta upp de minst lika problematiska lagarna som finns i flera östeuropeiska länder som bygger på idén om ”dubbelt folkmord”, som likställer ”folkmorden” som man menar skedde under både nazisterna och kommunisterna för att försöka förbjuda båda rörelserna. Dovid Katz har beskrivit dem och varför de är förintelseförnekande i sin artikel The “Double Genocide” Theory i Jewish Currents. Om vi ska döma den polska staten för deras lag kan vi inte låta de länderna slippa undan.

Den förföljde juden som rekvisita (Arbetaren)

I vår tid ställs flyktingars rätt att fly från döden i Mellanöstern mot judars rätt till säkerhet. Men när antisemitismen inte längre går att koppla till Labourpartiet, nyanlända, Trump, Palestinarörelsen, israeliska staten eller något annat som politiker och media vill uppmärksamma är den inte intressant längre. Det är som rekvisita den trakasserade juden engagerar.

Det verkar finnas ett internationellt mönster att man publicerar eller uttalar sig om antisemitism företrädesvis när man kan paketera den korrekt, skriver Isak Gerson. Träsnitt föreställande brännandet av judar under digerdöden, 1493. Bild: Liber Chronicarum/Wikimedia Commons

Jag träffar regelbundet amerikansk-judiska turister på besök. ”Hur vågar du bo i Sverige?” är kanske den fråga jag får oftast. Det är ord som varit med mig när jag följt både terrordåden mot amerikanska synagogor och våldsutvecklingen mot ortodoxa judar i New York.

Enligt New Yorks poliskår, NYPD, är hatbrotten mot judar redan dubbelt så många som förra året i början av september. Hittills har man räknat med en 50-procentig ökning. Mer än hälften av hatbrotten hittills i år är antisemitiska, enligt NYPD själva.

Traditionellt ortodoxa blir oprovocerat nedslagna på gatan, en av dem en 63-årig rabbin nedslagen med en gatsten på en joggingtur. Ortodoxa kvinnor får perukerna avslitna på gatan. Bilar kör runt och hittar ensamma judar att hoppa ut och slå ned. Synagogor får fönstren krossade under pågående högtidsfirande.

Att det är företrädelsevis ortodoxa judar är ingen slump. Det är den grupp av judar som är lättast att identifiera på klädsel. Det är också en grupp som i vissa aspekter lever avskilt från samhället, avskilt även från andra judar, och ofta talar ett annat språk, vilket troligtvis gör att det omgivande samhället inte är lika måna om att värna om och försvara dem.

Ändå är den här hatbrottsökningen ganska ouppmärksammad i amerikansk media, trots att antisemitism annars har varit ett ganska återkommande samtalsämne senaste tiden. Själv har jag bara läst om det här för att jag hänger på jiddish-twitter, och därför av naturliga skäl följer flera judar från områden som Brooklyn.

Så, varför får jag frågan av de amerikanska turisterna? Antagligen för att de har i sin tur fått sin Sverigebild från amerikansk och internationell media som ofta och gärna framställer Sverige som så judehatiskt, ofta understött av att Sveriges utrikespolitik har varit mer kritisk mot israelisk politik eller att Sverige har tagit emot invandrare från Mellanöstern. Det är en typ av journalistik som har ett ideologisk ramverk färdigt, och tar varje tillfälle till akt där en jude skadas att publicera när det passar ramverket.

Det är svårt för mig att tro att syftet verkligen är att värna judar. Snarare verkar det handla om att få fram en egen agenda eller en agenda läsarna gillar, som ofta rör just flyktingfrågor. Man ställer flyktingars rätt att fly från döden i Mellanöstern mot judars rätt till säkerhet. Och med det blir man del av vad som för mig verkar som ett internationellt mönster av att man publicerar eller uttalar sig om antisemitism företrädesvis när man kan paketera den korrekt.

Vi kan inte glömma att antisemitism också tar formen av en gatsten, en knytnäve eller ett bälte.

Men när antisemitismen inte längre går att koppla till Labourpartiet, nyanlända, Trump, Palestinarörelsen, israeliska staten eller något annat man vill skriva om är den inte intressant längre.

Det är bra och viktigt att den typen av antisemitism invävd i ideologi skildras och kritiseras. Men vi kan inte glömma att antisemitism också tar formen av en gatsten, en knytnäve eller ett bälte. Det är en ondska som möter vissa på gatan i formen av slag, hot och trakasserier. Som tur är det relativt ovanligt i Sverige, så klart delvis av det enkla skälet att det bor otroligt få i Sverige som är synligt judiska på det sättet som vissa grupper av amerikanska ortodoxa judar är. Som Sydsvenskan rapporterat om får Malmös Chabadrabbin Shneur Kesselman, en av de få, mycket antisemitiska trakasserier riktade mot sig.

Det är som rekvisita den trakasserade juden oftast är intressant för media och för politiker. Vill man vara cynisk kan konstatera att det bristande intresset för hatbrott mot judar antagligen följer mönstret för hur media skildrar hatbrott mot minoriteter generellt. Det är oftast ointressant, då det antas att man som del av minoritet får stå ut med sådant. Och vi har ett ord för att bara tycka att judar är intressanta när de kan användas som rekvisita – antisemitism.

En assymetrisk relation (Arbetaren)

Arbete är en social och mycket hierarkisk social situation, som dominerar en mycket stor del av våra liv. Och så länge arbetsplatser bedrivs med vinstkrav till ägaren och sparkrav för arbetarna kommer värderingen av arbete vara en mycket komplex process. Det visste redan rabbinerna i Talmud.

Talmudtexten Bava Metsia är skriven i en tid när arbetsköparna i regel var mindre än vad de är i dag – med kapitalackumulation och storföretag har maktrelationen mellan arbetare och arbetsköpare bara blivit mer och mer assymetrisk. Målningen heter Talmuddiskussion och är skapad av den ungersk-judiske målaren Isidor Kaufmann (1853–1921) (här något beskuren). Foto: Wikimedia Commons

Talmudtraktatet Bava Metsia ger oss (på sida 76a) ett problem. Arbetare och arbetsköpare är oense om vilken lön som gäller, och det finns inget tydligt svar om vem som haft rätt.

Kanske gäller det, säger den oväntat dagsaktuella Talmud, ett bemanningsföretag, där rekryteraren sagt att de ska få fyra zuz (ett dåtida mynt) betalt, men den faktiska arbetsköparen bara vill ge tre. Talmud säger då att rekryteraren betalar arbetarna hela mellanskillnaden ur egen ficka.

Kanske har arbetsköparen velat köpa arbetskraft för fyra zuz men rekryteraren har sagt till arbetarna att lönen är tre zuz. Kanske är arbetarna erfarna och går med på premissen att de ska få fyra zuz, för att de vet att arbetare med deras erfarenhet alltid får det, men arbetsköparen tycker bara att arbetet är värt tre zuz. Kanske finns det en fast lön på tre zuz i staden, men husägare som anser sig ha ha rätt till fyra zuz får det. Kanske har de trott att de ska få fyra zuz istället för tre och därför ansträngt sig mycket hårdare och skapat mer värde för arbetsköparen. Talmud argumenterar men är oförmögen att ge tydliga svar.

De går vidare och diskuterar andra svåra exempel. Arbetare anställs för ett arbete men vädret hindrar dem från att utföra det. Får de full daglön eller inte? Arbetare får daglön för en uppgift som bara tar halva dagen. Får arbetsköparen ge dem fler uppgifter? Beror på svårigheten i uppgiften, menar Talmud.

Det är inget nytt eller okänt i den här texten. Arbete är en social och mycket hierarkisk social situation, som dominerar en mycket stor del av våra liv. Det är ett myller av svåra gränsdragningar och konflikter, då som nu. Arbetsplatskonflikter handlar om allt från rätten till toalettpaus och lunchrum till hur man värderar priset på sitt arbete och rätten att organisera sig med kollegor. Det är frågor som är svåra att ge ett generellt svar på.

Det krävs ofta att frågor besvaras från fall till fall. En sund och säker arbetsmiljö ser helt olika ut på olika arbetsplatser. Så länge arbetsplatser bedrivs med vinstkrav till ägaren och sparkrav för arbetarna kommer värderingen av arbete vara en mycket komplex process och bero på arbetsplats, arbetsuppgifter och arbetare. Det visste som vi såg redan rabbinerna i Talmud.

Med kapitalackumulation och storföretag har maktrelationen mellan arbetare och arbetsköpare bara blivit mer och mer assymetrisk.

Men en sak gör att Talmudtexten har åldrats. Texten är skriven i en tid när arbetsköparna i regel var mindre. Med kapitalackumulation och storföretag har maktrelationen mellan arbetare och arbetsköpare bara blivit mer och mer assymetrisk. Och ju mer assymetrisk den är, desto lättare blir det för arbetsköparen att utnyttja sitt övertag och lura arbetarna.

Arbetsköpare har enligt både lag och praktik ”rätt att leda och fördela arbetet”, och det öppnar upp för missbruk av de komplexa definitions- och gränsdragningsproblem som uppstår på arbetsplatser. Det gör att arbetsköpare lätt kan tumma på lönen, semestern, arbetsmiljön och annat.

Som tur är finns det ett sätt att ta tillbaka makten, och det är att organisera sig i ett fackförbund tillsammans med sina kollegor, prata ihop sig om vad som faktiskt vore rätt och rättvist på arbetsplatsen istället för att göra som chefen tycker, använda den arbetsrättsliga kompetens man kan få genom fackförbundet för att ta tillbaka makt och – när chefen vägrar släppa på makt – vägra lyda tillsammans.

Om det är otydligt att vi ska ha fyra zuz istället för tre kommer chefen ge oss tre tills vi tillsammans visar att chefen inte kommer undan med att betala underpriset.

Vi kan tala för oss själva (Arbetaren)

Synsättet att den överlägsna europén behöver frälsa de stackars primitiva folken ekar i omskärelsedebatten. Vi behöver ”moderniseras”. Men att involvera minoriteter i lagstiftningen om oss vore bättre än att försöka frälsa oss.

Jesu omskärelse av Giovanni Bellini, målad runt år 1500. ”Omskärelse är inte bara en central del av judisk lag utan har också varit bärande av judisk identitet i millennier”, skriver Isak Gerson. Foto: National Gallery/Wikimedia Commons

I sin bok Tankar om judefrågan beskriver Jean-Paul Sartre den liberala demokraten så här:

”Han kan inte se de konkreta sammansmältningar som historien presenterar honom med. Han erkänner inte juden, araben, den svarta, borgaren eller arbetaren, utan bara människan – och människan är identisk i alla tider och på alla platser” (min översättning).

I sitt argument konstaterar Sartre till slut att juden mellan den öppna antisemiten och den liberala demokraten bara har att välja ”med vilken sås han ska ätas”. Mellan dem finns två lösningar på ”judefrågan” enligt Sartre – total utrotning eller total assimilation. Antisemiten vänder sig mot juden som människa, medan den liberala demokraten vänder sig mot juden som jude.

Antisemiten vänder sig mot juden som människa, medan den liberala demokraten vänder sig mot juden som jude.

Det är dit dagens debatt om omskärelse ofta tar mig i tankarna. De som menar att judar visst kan leva utan problem i Sverige, om de bara lägger ifrån sig sina brutala sedvänjor som omskärelse och kosherslakt, har kanske inget emot att vi i egenskap av kroppar som andas bor här, men de har inget intresse av att faktiskt judiskt liv ska vara möjligt. Helst ska vi antagligen jobba på lördagar också, och vi ska inte avbryta arbetet ibland för att be.

Efter Centerpartiets kongressbeslut att vilja förbjuda manlig omskärelse utan medicinska motiv behöver vi gå igenom följande. Omskärelse av medicinska skäl görs ofta om patienten har besvär med trång förhud. Det är ingen operation man är särskilt konservativ med. En tredjedel av världens män är omskurna. Det är orimligt att så många skulle ha en så liberal inställning till ingreppet om det var begränsande eller skadligt för den omskurne. Det innebär inte i sig att det är rätt att tillåta omskärelse, men det borde säga oss något om de högljudda tongångar som ofta finns hos förbudssidan.

Omskärelse är inte bara en central del av judisk lag utan har också varit bärande av judisk identitet i millennier, och det är essentiellt även för muslimer. För judar är omskärelsen precis som namngivningsfesten för nyfödda flickor grunden i firandet av ett nyfött barn.

Så varför är det så viktigt för liberaler att förbjuda det här ingreppet, även om det sker på bekostnad av religiöst judiskt och muslimskt liv i Sverige? För ett fåtal är det såklart helt vanlig öppen rasism, men troligen utgör dessa en mindre grupp om man ser till centerpartistiska liberaler – och vänsterpartister för den delen.

För många är det nog en vanlig eurocentrisk exceptionalism. Man är övertygad om att européer har de bästa värderingarna, och kan frälsa andra gruppers barn, kvinnor och djur. Judar och muslimer har visserligen en mer än tusenårig europeisk historia, men vi brukar inte räknas som européer och vi brukar inte räknas in i exceptionalismen.

Man är övertygad om att européer har de bästa värderingarna, och kan frälsa andra gruppers barn, kvinnor och djur.

Och den synen, att den överlägsna europén behöver frälsa de stackars primitiva folken ekar också i retoriken i omskärelsedebatten. Vi behöver ”moderniseras”. Dana Pourkomeylian, som har drivit frågan, intervjuas av DN och ges tillfälle att bemöta kritik om att det här gör det svårt för praktiserande judar och muslimer att bo i Sverige och kopplar direkt frågan till hedersförtryck.

Det är smart. Den offentliga debatten har länge pratat om muslimer som våldsamma och kontrollerande av sina barn. Nu kan hon koppla omskärelsen till samma bild av muslimer som primitiva.

Vad föreslår jag då för alternativ? Ett sätt är att involvera minoriteter i lagstiftning om oss, i stället för att försöka frälsa oss. Försök förstå varför sedvänjan är värdefull och hur man kan ge rum för vårt liv i det här samhället utan att tumma på lagar.

Vi kan tala för oss själva, och vid varje givet tillfälle har organiserat judiskt liv sagt nej till förbudsförslag och varnat för vilka följder det kan få. Det är så demokrati är tänkt att fungera, om man bara accepterar judar och muslimer som medborgare och rättssubjekt.