Den förföljde juden som rekvisita (Arbetaren)

I vår tid ställs flyktingars rätt att fly från döden i Mellanöstern mot judars rätt till säkerhet. Men när antisemitismen inte längre går att koppla till Labourpartiet, nyanlända, Trump, Palestinarörelsen, israeliska staten eller något annat som politiker och media vill uppmärksamma är den inte intressant längre. Det är som rekvisita den trakasserade juden engagerar.

Det verkar finnas ett internationellt mönster att man publicerar eller uttalar sig om antisemitism företrädesvis när man kan paketera den korrekt, skriver Isak Gerson. Träsnitt föreställande brännandet av judar under digerdöden, 1493. Bild: Liber Chronicarum/Wikimedia Commons

Jag träffar regelbundet amerikansk-judiska turister på besök. ”Hur vågar du bo i Sverige?” är kanske den fråga jag får oftast. Det är ord som varit med mig när jag följt både terrordåden mot amerikanska synagogor och våldsutvecklingen mot ortodoxa judar i New York.

Enligt New Yorks poliskår, NYPD, är hatbrotten mot judar redan dubbelt så många som förra året i början av september. Hittills har man räknat med en 50-procentig ökning. Mer än hälften av hatbrotten hittills i år är antisemitiska, enligt NYPD själva.

Traditionellt ortodoxa blir oprovocerat nedslagna på gatan, en av dem en 63-årig rabbin nedslagen med en gatsten på en joggingtur. Ortodoxa kvinnor får perukerna avslitna på gatan. Bilar kör runt och hittar ensamma judar att hoppa ut och slå ned. Synagogor får fönstren krossade under pågående högtidsfirande.

Att det är företrädelsevis ortodoxa judar är ingen slump. Det är den grupp av judar som är lättast att identifiera på klädsel. Det är också en grupp som i vissa aspekter lever avskilt från samhället, avskilt även från andra judar, och ofta talar ett annat språk, vilket troligtvis gör att det omgivande samhället inte är lika måna om att värna om och försvara dem.

Ändå är den här hatbrottsökningen ganska ouppmärksammad i amerikansk media, trots att antisemitism annars har varit ett ganska återkommande samtalsämne senaste tiden. Själv har jag bara läst om det här för att jag hänger på jiddish-twitter, och därför av naturliga skäl följer flera judar från områden som Brooklyn.

Så, varför får jag frågan av de amerikanska turisterna? Antagligen för att de har i sin tur fått sin Sverigebild från amerikansk och internationell media som ofta och gärna framställer Sverige som så judehatiskt, ofta understött av att Sveriges utrikespolitik har varit mer kritisk mot israelisk politik eller att Sverige har tagit emot invandrare från Mellanöstern. Det är en typ av journalistik som har ett ideologisk ramverk färdigt, och tar varje tillfälle till akt där en jude skadas att publicera när det passar ramverket.

Det är svårt för mig att tro att syftet verkligen är att värna judar. Snarare verkar det handla om att få fram en egen agenda eller en agenda läsarna gillar, som ofta rör just flyktingfrågor. Man ställer flyktingars rätt att fly från döden i Mellanöstern mot judars rätt till säkerhet. Och med det blir man del av vad som för mig verkar som ett internationellt mönster av att man publicerar eller uttalar sig om antisemitism företrädesvis när man kan paketera den korrekt.

Vi kan inte glömma att antisemitism också tar formen av en gatsten, en knytnäve eller ett bälte.

Men när antisemitismen inte längre går att koppla till Labourpartiet, nyanlända, Trump, Palestinarörelsen, israeliska staten eller något annat man vill skriva om är den inte intressant längre.

Det är bra och viktigt att den typen av antisemitism invävd i ideologi skildras och kritiseras. Men vi kan inte glömma att antisemitism också tar formen av en gatsten, en knytnäve eller ett bälte. Det är en ondska som möter vissa på gatan i formen av slag, hot och trakasserier. Som tur är det relativt ovanligt i Sverige, så klart delvis av det enkla skälet att det bor otroligt få i Sverige som är synligt judiska på det sättet som vissa grupper av amerikanska ortodoxa judar är. Som Sydsvenskan rapporterat om får Malmös Chabadrabbin Shneur Kesselman, en av de få, mycket antisemitiska trakasserier riktade mot sig.

Det är som rekvisita den trakasserade juden oftast är intressant för media och för politiker. Vill man vara cynisk kan konstatera att det bristande intresset för hatbrott mot judar antagligen följer mönstret för hur media skildrar hatbrott mot minoriteter generellt. Det är oftast ointressant, då det antas att man som del av minoritet får stå ut med sådant. Och vi har ett ord för att bara tycka att judar är intressanta när de kan användas som rekvisita – antisemitism.

En assymetrisk relation (Arbetaren)

Arbete är en social och mycket hierarkisk social situation, som dominerar en mycket stor del av våra liv. Och så länge arbetsplatser bedrivs med vinstkrav till ägaren och sparkrav för arbetarna kommer värderingen av arbete vara en mycket komplex process. Det visste redan rabbinerna i Talmud.

Talmudtexten Bava Metsia är skriven i en tid när arbetsköparna i regel var mindre än vad de är i dag – med kapitalackumulation och storföretag har maktrelationen mellan arbetare och arbetsköpare bara blivit mer och mer assymetrisk. Målningen heter Talmuddiskussion och är skapad av den ungersk-judiske målaren Isidor Kaufmann (1853–1921) (här något beskuren). Foto: Wikimedia Commons

Talmudtraktatet Bava Metsia ger oss (på sida 76a) ett problem. Arbetare och arbetsköpare är oense om vilken lön som gäller, och det finns inget tydligt svar om vem som haft rätt.

Kanske gäller det, säger den oväntat dagsaktuella Talmud, ett bemanningsföretag, där rekryteraren sagt att de ska få fyra zuz (ett dåtida mynt) betalt, men den faktiska arbetsköparen bara vill ge tre. Talmud säger då att rekryteraren betalar arbetarna hela mellanskillnaden ur egen ficka.

Kanske har arbetsköparen velat köpa arbetskraft för fyra zuz men rekryteraren har sagt till arbetarna att lönen är tre zuz. Kanske är arbetarna erfarna och går med på premissen att de ska få fyra zuz, för att de vet att arbetare med deras erfarenhet alltid får det, men arbetsköparen tycker bara att arbetet är värt tre zuz. Kanske finns det en fast lön på tre zuz i staden, men husägare som anser sig ha ha rätt till fyra zuz får det. Kanske har de trott att de ska få fyra zuz istället för tre och därför ansträngt sig mycket hårdare och skapat mer värde för arbetsköparen. Talmud argumenterar men är oförmögen att ge tydliga svar.

De går vidare och diskuterar andra svåra exempel. Arbetare anställs för ett arbete men vädret hindrar dem från att utföra det. Får de full daglön eller inte? Arbetare får daglön för en uppgift som bara tar halva dagen. Får arbetsköparen ge dem fler uppgifter? Beror på svårigheten i uppgiften, menar Talmud.

Det är inget nytt eller okänt i den här texten. Arbete är en social och mycket hierarkisk social situation, som dominerar en mycket stor del av våra liv. Det är ett myller av svåra gränsdragningar och konflikter, då som nu. Arbetsplatskonflikter handlar om allt från rätten till toalettpaus och lunchrum till hur man värderar priset på sitt arbete och rätten att organisera sig med kollegor. Det är frågor som är svåra att ge ett generellt svar på.

Det krävs ofta att frågor besvaras från fall till fall. En sund och säker arbetsmiljö ser helt olika ut på olika arbetsplatser. Så länge arbetsplatser bedrivs med vinstkrav till ägaren och sparkrav för arbetarna kommer värderingen av arbete vara en mycket komplex process och bero på arbetsplats, arbetsuppgifter och arbetare. Det visste som vi såg redan rabbinerna i Talmud.

Med kapitalackumulation och storföretag har maktrelationen mellan arbetare och arbetsköpare bara blivit mer och mer assymetrisk.

Men en sak gör att Talmudtexten har åldrats. Texten är skriven i en tid när arbetsköparna i regel var mindre. Med kapitalackumulation och storföretag har maktrelationen mellan arbetare och arbetsköpare bara blivit mer och mer assymetrisk. Och ju mer assymetrisk den är, desto lättare blir det för arbetsköparen att utnyttja sitt övertag och lura arbetarna.

Arbetsköpare har enligt både lag och praktik ”rätt att leda och fördela arbetet”, och det öppnar upp för missbruk av de komplexa definitions- och gränsdragningsproblem som uppstår på arbetsplatser. Det gör att arbetsköpare lätt kan tumma på lönen, semestern, arbetsmiljön och annat.

Som tur är finns det ett sätt att ta tillbaka makten, och det är att organisera sig i ett fackförbund tillsammans med sina kollegor, prata ihop sig om vad som faktiskt vore rätt och rättvist på arbetsplatsen istället för att göra som chefen tycker, använda den arbetsrättsliga kompetens man kan få genom fackförbundet för att ta tillbaka makt och – när chefen vägrar släppa på makt – vägra lyda tillsammans.

Om det är otydligt att vi ska ha fyra zuz istället för tre kommer chefen ge oss tre tills vi tillsammans visar att chefen inte kommer undan med att betala underpriset.

Vi kan tala för oss själva (Arbetaren)

Synsättet att den överlägsna europén behöver frälsa de stackars primitiva folken ekar i omskärelsedebatten. Vi behöver ”moderniseras”. Men att involvera minoriteter i lagstiftningen om oss vore bättre än att försöka frälsa oss.

Jesu omskärelse av Giovanni Bellini, målad runt år 1500. ”Omskärelse är inte bara en central del av judisk lag utan har också varit bärande av judisk identitet i millennier”, skriver Isak Gerson. Foto: National Gallery/Wikimedia Commons

I sin bok Tankar om judefrågan beskriver Jean-Paul Sartre den liberala demokraten så här:

”Han kan inte se de konkreta sammansmältningar som historien presenterar honom med. Han erkänner inte juden, araben, den svarta, borgaren eller arbetaren, utan bara människan – och människan är identisk i alla tider och på alla platser” (min översättning).

I sitt argument konstaterar Sartre till slut att juden mellan den öppna antisemiten och den liberala demokraten bara har att välja ”med vilken sås han ska ätas”. Mellan dem finns två lösningar på ”judefrågan” enligt Sartre – total utrotning eller total assimilation. Antisemiten vänder sig mot juden som människa, medan den liberala demokraten vänder sig mot juden som jude.

Antisemiten vänder sig mot juden som människa, medan den liberala demokraten vänder sig mot juden som jude.

Det är dit dagens debatt om omskärelse ofta tar mig i tankarna. De som menar att judar visst kan leva utan problem i Sverige, om de bara lägger ifrån sig sina brutala sedvänjor som omskärelse och kosherslakt, har kanske inget emot att vi i egenskap av kroppar som andas bor här, men de har inget intresse av att faktiskt judiskt liv ska vara möjligt. Helst ska vi antagligen jobba på lördagar också, och vi ska inte avbryta arbetet ibland för att be.

Efter Centerpartiets kongressbeslut att vilja förbjuda manlig omskärelse utan medicinska motiv behöver vi gå igenom följande. Omskärelse av medicinska skäl görs ofta om patienten har besvär med trång förhud. Det är ingen operation man är särskilt konservativ med. En tredjedel av världens män är omskurna. Det är orimligt att så många skulle ha en så liberal inställning till ingreppet om det var begränsande eller skadligt för den omskurne. Det innebär inte i sig att det är rätt att tillåta omskärelse, men det borde säga oss något om de högljudda tongångar som ofta finns hos förbudssidan.

Omskärelse är inte bara en central del av judisk lag utan har också varit bärande av judisk identitet i millennier, och det är essentiellt även för muslimer. För judar är omskärelsen precis som namngivningsfesten för nyfödda flickor grunden i firandet av ett nyfött barn.

Så varför är det så viktigt för liberaler att förbjuda det här ingreppet, även om det sker på bekostnad av religiöst judiskt och muslimskt liv i Sverige? För ett fåtal är det såklart helt vanlig öppen rasism, men troligen utgör dessa en mindre grupp om man ser till centerpartistiska liberaler – och vänsterpartister för den delen.

För många är det nog en vanlig eurocentrisk exceptionalism. Man är övertygad om att européer har de bästa värderingarna, och kan frälsa andra gruppers barn, kvinnor och djur. Judar och muslimer har visserligen en mer än tusenårig europeisk historia, men vi brukar inte räknas som européer och vi brukar inte räknas in i exceptionalismen.

Man är övertygad om att européer har de bästa värderingarna, och kan frälsa andra gruppers barn, kvinnor och djur.

Och den synen, att den överlägsna europén behöver frälsa de stackars primitiva folken ekar också i retoriken i omskärelsedebatten. Vi behöver ”moderniseras”. Dana Pourkomeylian, som har drivit frågan, intervjuas av DN och ges tillfälle att bemöta kritik om att det här gör det svårt för praktiserande judar och muslimer att bo i Sverige och kopplar direkt frågan till hedersförtryck.

Det är smart. Den offentliga debatten har länge pratat om muslimer som våldsamma och kontrollerande av sina barn. Nu kan hon koppla omskärelsen till samma bild av muslimer som primitiva.

Vad föreslår jag då för alternativ? Ett sätt är att involvera minoriteter i lagstiftning om oss, i stället för att försöka frälsa oss. Försök förstå varför sedvänjan är värdefull och hur man kan ge rum för vårt liv i det här samhället utan att tumma på lagar.

Vi kan tala för oss själva, och vid varje givet tillfälle har organiserat judiskt liv sagt nej till förbudsförslag och varnat för vilka följder det kan få. Det är så demokrati är tänkt att fungera, om man bara accepterar judar och muslimer som medborgare och rättssubjekt.

Den obegripliga skatten (Arbetaren)

När någon säger att svenskar betalar 30 procent av lönen i skatt, och att höginkomsttagare betalar 50 procent, stämmer det helt enkelt inte. Men om skattesystemet är otydligt eller oförutsägbart är fältet öppet för högern att intala folk att skatten är högre än vad den faktiskt är. Borgarna tjänar på ett skattesystem som folk känner sig lurade av.

Inbetalning av skatten (målning av Pieter Brueghel den yngre 1620–1640). Vad händer när folk i allmänhet inte vet hur mycket de betalar i skatt? Foto: Wikimedia Commons

Den brittiske adelsmannen, miljardären och politikern Lord Alan Sugar gjorde bort sig nyligen genom att påstå på Twitter att de som tjänar över 100 000 pund behöver skatta bort 70 procent av sin inkomst.

Det visar att han antingen inte har förstått, eller medvetet ljuger om, det mest grundläggande kring hur det progressiva skattesystemet i Storbritannien fungerar.

Svenska politiker kanske är mer försiktiga med att twittra om precisa skattesatser – men hur många medborgare förstår egentligen hur mycket de betalar i skatt? Jag träffar regelbundet folk som tror att de skattar mycket mycket mer än vad de gör, eftersom de alla gör samma misstag.

Tjänar man 20 000 kronor i månaden betalar man inte de cirka 30 procent som kommunal- och landstingsskatten brukar ligga på, utan oftast under 20 procent. Tjänar man 50 000 kronor i månaden tillkommer också statlig skatt på 20 procent, men det innebär inte att man betalar 50 procent av inkomsten i skatt; man betalar snarare runt 28 procent.

När någon säger att svenskar betalar 30 procent av lönen i skatt, och att höginkomsttagare betalar 50 procent, stämmer det helt enkelt inte. Skattesystemet är uppbyggt så att ens lön upp till 19 670 kronor om året (2019) är helt skattefri. Efter det börjar man betala skatt till kommun och landsting, men bara på den överskjutande delen.

Vid en årsinkomst på 20 000 kronor betalar man alltså bara skatt på de sista 330 kronorna. På samma sätt betalar man 20 procent extra i statlig skatt på inkomster över 490 700 kronorna om året, men bara på kronorna över de 490 700.

Den progressiva beskattningen är tyvärr inte det enda pedagogiska problemet när man försöker förstå vad man beskattas för sina inkomster. Jobbskatteavdraget är ännu svårare att förstå, och ovanpå det kommer ännu fler olika avdrag: RUT- och ROT-avdrag, avdrag för fackföreningsavgift, ränteavdrag och -kompensation och reseavdrag, för att nämna några.

Som tur är har vi ett skattedeklarationssystem för privatpersoner som fungerar väldigt avlastande. Skatteverket vet under våren precis hur mycket de flesta personer tjänat och vad de ska betala i skatt, eftersom arbetsköpare, banker och andra organisationer som är relevanta för ens beskattning har skickat in information om just det. Men att man inte behöver förstå hur skatten funkar, innebär inte att det är bra att man inte förstår.

Vad händer när folk i allmänhet inte vet hur mycket de betalar i skatt? Många ser bara att 30 procent dras från lönen varje månad i preliminärskatt, och utgår från det. Och om skattesystemet är otydligt eller oförutsägbart är fältet öppet för högern att intala folk att skatten är högre än vad den faktiskt är. Det är ganska lätt att påstå, eftersom man felaktigt kan peka på de tydliga skattesatserna: 30 procent till kommunen och landstingen och 20 procent till staten om man tjänar lite mer. Om man inte förstår hur progressiv beskattning fungerar så är det svårt att genomskåda det.

Ju mindre överblickbar beskattningen blir, desto mindre demokratisk legitimitet bär besluten om skattepolitiken.

Komplexiteten är inte bara ett problem för oss som av olika skäl förespråkar en offensiv skattepolitik. Ju mindre överblickbar beskattningen blir, desto mindre demokratisk legitimitet bär besluten om skattepolitiken. Ju mindre legitimitet besluten bär, desto mindre legitimitet bär skattesystemet. Ingen vill betala skatt till ett skatteverk de inte litar på.

Sverige har ett ganska pedagogiskt skattesystem jämfört med många andra länder – kanske särskilt jämfört med USA – men det är ingen garanti för att det kommer att förbli så. Jobbskatteavdraget och RUT- och ROT-avdragen är exempel på hur man vill använda inkomstskattesystemet för att stärka enskilda ändamål politiskt istället för att ha ett helhetsgrepp på inkomstbeskattningen. Om borgarna vill stötta städare och köksrenoverare finns det andra metoder än att underminera skattesystemet.

Borgarna tjänar på ett oförståeligt skattesystem som folk känner sig lurade av. Men vad vi behöver är ett skattesystem som folk känner sig delaktiga i. Ett system som låter oss peka på hur lite skatt de rika betalar och hur mycket mer de har råd att betala.

Om Esters fasta

Vid soluppgången började ta’anis Ester, Esters fasta, som när den slutar på kvällen inleder högtiden Purim. Även om jag inte är särskild fäst vid högtiden i sig tycker jag väldigt mycket om fastan. Den har en helt annan stämning än de andra årliga judiska fastedagarna, som med undantag för Jom Kipur är sorgefastor. Textstödet för fastan kommer från Esters bok (som hela Purim kretsar kring). Ester lever som dold jude i Babylonien. Hon lyckas gifta sig med kungen. När kungens rådgivare får tillstånd av kungen att utrota judarna i landet (med den kända motiveringen ”There is a certain people scattered abroad and dispersed among the peoples in all the provinces of thy kingdom; and their laws are diverse from those of every people; neither keep they the king’s laws; therefore it profiteth not the king to suffer them.” (3:8) som ekar i millennier av antisemitisk propaganda) får Ester i uppgift att stoppa folkmordet. Och där, inför att hon ska träffa kungen för att tala med honom säger hon till sin medkonspiratör Mordechai: ”Go, gather together all the Jews that are present in Shushan, and fast ye for me, and neither eat nor drink three days, night or day; I also and my maidens will fast in like manner; and so will I go in unto the king, which is not according to the law; and if I perish, I perish.” (4:16)

‏‎Isak Thomas Gerson‎‏ס בילד

Den ursprungliga fastan är alltså en förberedelse för strid. Ester kände att en fasta för hela folket skulle hjälpa henne få med sig kungens välvilja vid hennes audiens. Esters bok är känd för att vara den enda boken i den hebreiska bibeln som inte innehåller Guds namn i texten. Vissa har försökt rättfärdiga inkluderandet i kanon med att fastan är ett sätt att åkalla ett gudomligt ingripande, men jag tror att man kan läsa Esters bok på ett helt annat sätt. Fastan hon utlyser tror jag är tänkt att visa två saker:
1) Att det finns en organiserad beredskap bland judarna i Babylonien. Den enda jude texten berättar att Ester har kontakt med är hennes bror Mordechai som verkar organisera mycket av motståndet mot folkmordskampanjen. Om hon lyckas utlysa en fasta för hela folket på så kort tid visar det att det finns ett stort och fungerande nätverk bland den babylonska diasporan.
2) Att folk var redo att ge vad de hade. Att fasta i tre dagar som arbetare i ett så varmt land är ingen liten uppoffring. Men om folk var redo att fasta ändå visade det att de var redo för seriöst motstånd.

Ett sätt att förstå Esters fasta kan vara att titta på kampmetoderna vi använder i vårt samhälle idag. Förra veckan organiserades skolstrejker runt om i världen, inklusive här i Sverige. Ingen tror att elever kan orsaka ekonomisk skada genom att strejka en dag. Men det var inte heller poängen. Poängen var att visa vilken beredskap och vilket engagemang som finns i frågan. När folk i hela landet gav över en miljon bara första dagen efter Hamnarbetarförbundets strejkvarsel kunde Hamn vinna. De flesta vet nog att en miljon att strejka för inte hade räckt långt mot Svenskt Näringsliv, men det visade vilken uppslutning som fanns bakom Hamnarbetarförbundet. Vi som förhandlat fackligt vet hur betydelsefullt det är med såväl strejker som flygbladsutdelningar och blockader. Att ha kamrater runt en som visar vilket stöd man har hjälper en inte bara att försvaga motparten, utan också att stärka sig själv.

Fastan funkar. Ester får träffa kungen och övertyga honom. Enligt boken kan kungen inte upphäva fattade beslut, men kungen fattar ett nytt beslut om att judarna är helt fria att försvara sig mot folkmordet. Och det gör de verkligen. Kungens antisemitiske rådgivare och hans söner hängs, och judarna dödar 75 000 av de som kommer för att utrota dem. Babylons alla judar kanske inte var med henne i rummet, men efter fastan vill jag ändå tänka att det kändes så för henne.

Vem ska få rösta? (Arbetaren)

Varför är vi så besatta av konceptet ”allmän rösträtt” när vi inte ens verkar kunna bestämma oss för vad det betyder? Utan diskussioner om vad demokratin är till för och hur den bäst görs blir den bara en tom ritual som upprätthåller status quo.

SIGNERAT

Sverigedemokraterna vid en demonstration 1991, innan partiets politiska fasad hade putsats. ”Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter”, skriver Isak Gerson.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Den senaste tiden har vi haft en debatt om införandet av allmän rösträtt, med anledning av att rösträtten utsträcktes till kvinnor för hundra år sedan. Debatten har handlat om när införandet av allmän rösträtt egentligen skedde.



TEXT | Isak Gerson

Lyckligt nog för den festsugne är det en fråga med väldigt många svar. Ett par förslag på årtal att fira i kronologisk ordning: 1909 infördes allmän rösträtt för män, 1919 infördes allmän rösträtt för kvinnor, 1922 fick män som ej gjort värnplikt rösta, 1937 fick fängelseinterner rösta, 1945 fick även de med understöd från fattigvården eller i personlig konkurs rösta, 1959 fick romer rösta, 1968 fick utlandsboende medborgare rösta, 1974 fick kungafamiljen rösta, 1975 fick invandrare som varit folkbokförda i fem år rösta i lokala val men ej till riksdagen och 1989 fick även de som tidigare ”omyndigförklarats” rösta. Utöver det har vi flera rösträttsålderssänkningar: 1945, 1965, 1969, 1975.
Så vilket av dessa åren uppnåddes egentligen allmän rösträtt? Inget? Alla? Det sista? Det är inte svårt att argumentera för att ”allmän rösträtt” fortfarande inte uppnåtts. Både 18-årsgränsen och medborgarskapskravet är fortfarande ett hinder för många svenskar. 18-årsgränsen är uppenbarligen inte en av naturen given gräns, så rösträttsåldern redan sänkts flera gånger. Man blir visserligen inte myndig förrän man är 18, men man är fortfarande bunden av straffrätt, och såväl vård som skolsystem är högintressanta frågor för alla landets barn.
Med tanke på att vissa invandrare utan medborgarskap redan i dag har rösträtt till kommun- och landstingsval verkar det finnas en samhälleligt grundad föreställning om att det finns en viss rätt för invandrare utan medborgarskap att rösta, men den praktiseras inte fullt ut. För de som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd eller för kortare vistelser (till exempel för studier) kommer inte ens rösträtten till kommun- och landstingsval på tal.
 
När uppnås då allmän rösträtt? Kanske är det intressanta inte svaret utan frågan. Varför är vi så besatta av konceptet ”allmän rösträtt” när vi inte ens verkar kunna bestämma oss för vad det betyder? Och vad säger våra svar på frågorna om vår demokratisyn?
Det här är inga nya frågor, men det är frågor som allför sällan diskuteras offentligt. Utan diskussioner om vad demokratin är till för och hur den bäst görs blir demokratin en tom ritual som upprätthåller status quo. Här är frågan inte om alla är inkluderade i rösträtten, utan snarare vilka ”alla” är. Vilka som är ”demos” i vår demokrati, så att säga. För utan att snäva in det landar vi snart på att allmän rösträtt kräver sex miljarder röstande.

Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter.

Hur bestämmer vi då vilka som ingår i vårt demos – i den grupp som ges rösträtt? Den late kanske säger ”låt medborgarskap avgöra”. Okej, men vem bestämmer vilka som ges medborgarskapet? De röstande, som om de inte kommer överens om en princip kommer att rösta efter egenintresse. Man får ett demos som är självdefinierande, som väljer sig själva. Vi har sett vad resultatet blir i en globaliserad kapitalistisk värld. Vissa stater börjar systematisera att låta gästarbetare och papperslösa slita i landet för skitvillkor medan övre skikt har medborgarskap som inte bara ger dem rösträtt utan också sociala och politiska rättigheter.
Och i en värld där nationsgränser inte är fasta blir frågan ännu mer komplex. Vad händer i områden med ifrågasatta gränser, och med annekterade områden? Vad händer i områden som flera makter gör anspråk på? Och varför ska vi acceptera att flyktingar som på papperet eller i praktiken blivit statslösa ska vara röstlösa för att deras nya hem inte ger dem medborgarskap?
En annan vanlig tanke är att rösträtten villkoras en särskild typ av tänkande. 18-årsgränsen försvaras ofta med en idé om intellektuell mognad, men också ofta av idén att en grundläggande skolning behövs för att kunna fatta bra beslut. Men det krävs inte att man gått ut varken grundskola eller gymnasium för att få rösta. Och det ställs inga formella krav på intellektuell mognad. Intellektuella problem som kommer med ålder eller sjukdom är – som tur är – inte längre ett hinder för att få rösta, för några andra än barn.
Antagligen färgar synen på att man måste vara ”skolad” också synen på invandrares rösträtt. Det är vanligt att det ställs krav på att invandrare måste bli ”integrerade” och göra medborgarskapstest innan de får medborgarskap och får rösta.
Men vid vilken nivå blir den här gränsdragningen också en form av kulturell indoktrinering? Vilken politisk frihet är det att avkrävas ”svenska värderingar” innan man får rösta, och vem bestämmer vad de är? Är den ”svenska modellen” som, om allt går som sossarna vill innehåller förbud mot fri arbetarkamp en del av vad som krävs för att få rösta? Behöver man tycka att Sverige är världens mest jämställda land för att få rösta? Var ska man stå i frågan om huruvida svenska judar och samer kan vara svenskar?
En bättre princip för att avgöra kan vara ”all affected”-principen. De som berörs av en fråga (i relevant utsträckning) är också de som ska ha rätt att fatta beslut om den. Den känns intuitivt rimlig som rättighetsprincip för många: när ett beslut berör oss vill vi vara delaktiga. Men den är också funktionell, i det att de som lever nära ett beslut i regel också har högre kunskap om det aktuella beslutet. Den är också effektiv, i det att det är lätt för högre instanser, som riksdagen, att delegera beslut av lokal art till mer lokala parlament.
Den är också normativt försvarbar. Den ger varje individ makt över frågor som rör hen själv, den stärker individens makt över det egna hemmet och samhället där denne bor, över individens egendom och hur den förvaltas och framför allt – hur just de kollektiva tjänster och den kollektiva egendom som individen har kring sig och använder förvaltas.
Det är också en princip som redan i dag är delvis genomförd, antagligen på grund av ovan nämnda fördelar. Vi har en tydlig maktfördelning hela vägen från hyresgästförening och fackförbund via kommun och landsting till riksdag och Europaparlament. Vi ser den i principen om den lokala rösträtt som vissa invandrare utan medborgarskap får. Vi må bråka om exakt var gränsen ska dras (i frågor som om skolan ska vara en statlig eller kommunal angelägenghet, för att ta ett exempel) men det visar bara att principen är i rullning.
Men mycket saknas. Och all affected-principen blir mer svårtillämpad i en global värld med globala utmaningar. Det betyder inte att det är något fel på principen, men att vi har mycket arbete framför oss för att bygga ett demokratiskt samhälle.
Som jag nämnt är det ett problem att många invandrare inte har rösträtt i samhällena där de bor. Särskilt när den riksdag de berövats rösträtt till är samma församling som beslutar om reglerna för deras ansökningar om uppehållstillstånd och medborgarskap, vilket för vissa är en fråga om liv och död, och för många andra är en fråga som påverkar hela deras livssituation. Som jämförelse kan man nämna att medborgare som sedan länge bor utomlands och helt saknar planer på att återvända till Sverige har en grundmurad rösträtt.
Och ska man tillämpa all affected-principen fullt ut behöver man också börja fråga sig: varför ska vi, som bor i ett land som varken är på väg att bli öken eller att dränkas av höjda havsnivåer, vara ensamma i att rösta om villkoren för vår frakt-, flyg- och köttindustri? Och varför saknar invånarna i länder som domineras av amerikansk militär röst i den amerikanska utrikespolitiken?

Att drömma om all affected-principen är också att drömma om ekonomisk demokrati, om arbetsplatser som styrs av arbetare.

Men den fråga där vi kanske är flest som är berövade rösträtt enligt all affected-princip är nog: varför arbetar vi hela dagarna på en arbetsplats som ägs helt och hållet av kapitalägare? Att drömma om all affected-principen är också att drömma om ekonomisk demokrati, om arbetsplatser som styrs av arbetare.
Oavsett hur långt rösträtten till riksdagen utsträcks kommer vi inte att ha en demokrati att tala om när världens arbetsplatser styrs despotiskt.
Så fira den kvinnliga rösträtten, fira rösträtten för fångar, fira rösträtten för fattiga. ”Allmän rösträtt” är ingen fungerande måttstock och även om den vore det kommer den att vara ouppnådd för både papperslösa och arbetare.
Men vi har all anledning att fira varje steg mot ökad demokrati vi tar, och 1919 vanns en av de största segrarna på området.

Publicerad 

Fokuset på rituell slakt är djurskyddsnationalism (Arbetaren)

Det talas på olika håll om förbud mot servering av ritualslaktat kött – senast i skånska Staffanstorp, där det nya M-SD-styret vill få bort ”kulturella och religiösa särkrav”. Men att förbjuda kosher- och halalslakt och samtidigt tillåta traditionell västerländsk slakt som den ser ut i dag går inte att rättfärdiga med djurrättsargument, menar Isak Gerson.

SIGNERAT

1400-talsframställning av judisk ritualslakt. ”Mytbildningen kring just slaktreglerna har judar förföljts och trakasserats för av och till sedan templets fall”, skriver Isak Gerson.
Foto: Wikimedia Commons
När Herren i mitten av andra Mosebok ger det judiska folket kött att äta är det för att de tjatar och klagar så mycket. De berättar drömskt om köttgrytorna man gav dem när de hölls som slavar i Egypten.



TEXT | Isak Gerson

”Jag har hört hur Israels barn knotar. Tala till dem och säg: Vid aftontiden ska ni få kött att äta, och i morgon skall ni få bröd att mätta er med”, säger Herren till Mose. Samtidigt beskriver tidiga rabbinska kommentarer ”mannan” från himlen de också erbjöds som något av det ljuvligaste man kan tänka sig.
Bokstavligen, enligt en kommentator som är inne på att ”mannans” smak anpassar sig efter den som äter.
Som förespråkare av vegetarisk kostomställning känner man igen sig. Folk fäster en bisarr vikt vid rätten att äta kött, och med tanke på hur vegetariska substitut från en vanlig livsmedelsbutik i dag smakar kan det inte handla om smaken på vegetarisk kost.

Hade man djur i sitt hushåll var man enligt lagen inte bara skyldig att se till att de kunde hålla vilodagen, utan också skyldig att se till deras hunger innan sin egen.

Köttätande tilläts för judar enligt den judiska traditionen först som en del av offerkulten, och när det judiska folket gavs rätt att äta kött utanför tempelkulten i Jerusalem gavs det med specifika regler om moral och renhet. Moraliska bud om djuretik var vid tiden inget nytt. Hade man djur i sitt hushåll var man enligt lagen inte bara skyldig att se till att de kunde hålla vilodagen, utan också skyldig att se till deras hunger innan sin egen. Jakt var förbjudet. Likaså att äta eller laga kött och mjölk tillsammans. Skälet är inte uttryckt, men vissa tolkar upphovsversen ”du skall icke koka en killing i dess moders mjölk” som ett förbud mot grymhet eller mot slösaktighet med mat som djur har givit sitt liv eller sina barns näring för.
De buden gäller judar lika mycket idag som då.
Men mytbildningen kring just slaktreglerna har judar förföljts och trakasserats för, av och till sedan templets fall.
Regelsystemet för kosherslakt använder många sätt att säkerställa att den slaktade åsamkats så lite skada som möjligt under slakten. En vanlig kosherslakt i dag kräver noggrann kontroll av bladet som används före och efter varje enskild slakt då minsta rispa eller ojämnhet i bladet gör, teoretiskt sett, att den som slaktas känner av snittet tydligare. Man är skyldig övervaka att snittet sker precis som planerat, i en enda snabb rörelse som med minimal smärta avslutar den slaktades medvetande och liv. Kontroller av att den som slaktas är i hälsosamt skick både in- och utvärtes görs i samband med slakten. Om någon regel missas eller någon av kontrollerna slår fel blir köttet osäljbart, allt för att se till att det finns tydliga incitament att vara noggrann i varenda utfört steg.
Den utbildade slaktare jag känner umgås alltid med djuret tills djuret känner sig tryggt innan han ens påbörjar processen. Och kontroller görs inte av timida statliga organ vars existens främst är en PR-funktion för svenskt djurindustri, utan av noggranna rabbinska organisationer vars mål är att säkerställa att den judiska lagen följs.
Det här är långt ifrån hur traditionell västerländsk slakt under kapitalismen går till. Väldigt många djur får utstå att bedövningen vid slakten slarvas med, inte fungerar eller inte är tillräcklig. Om djuret inte är fullt bedövat är slaktprocessen mycket grym och smärtsam. Djuren är i regel mycket stressade vid  slakttillfället, både av miljön och av långa och trånga transporter. Kontroller av att djurhållningen eller slakten inte missköts görs i regel föranmält, och när dessa företag granskats av djurrättsorganisationer har man hittat utbredd systematisk misskötsel som lämnats helt utan juridisk åtgärd.

Om man som djurrättsförespråkare deltar i sådan argumentation riskerar man att låta sig göras till ett verktyg.

Det här rättfärdigar inte på något sätt rituell slakt. Men att förbjuda kosher- och halalslakt och samtidigt tillåta traditionell västerländsk slakt som den ser ut i dag går helt enkelt inte att rättfärdiga med djurrättsargument. Snarare handlar mycket sådan argumentation i grunden om vad statsvetaren Per-Anders Svärd kallar ”djurskyddsnationalismen” – där man från barnsben inmutas med en föreställning om att just den egna gruppen, den ”svenska” i vårt fall behandlar djur väl, till skillnad från barbarerna i syd eller öst. Och om man som djurrättsförespråkare deltar i sådan argumentation riskerar man att låta sig göras till ett verktyg.
Ibland används kostregler bara för att göra det svårare för minoriteter att leva i samhället, vilket nu senast är på gång i den skånska kommunen Staffanstorp där man försöker stoppa skolor från att servera fläskfri mat till studenter som önskar det. Vi känner igen metoden från Skånepartiets förslag om att villkora rätt att bo i landet med att skåla i alkoholhaltig dryck, för att göra det svårt för observanta muslimer att bo kvar. Sådan symbolpolitik bör såklart avkläs och avvisas även om den kläs i retorik kring kommunala besparingar eller djurrätt.
Så länge djurhållning och slakt tillåts bör djurhållning och slakt också tillåtas för minoriteter, med statlig kontroll, men utan diskriminerande lagstiftning.
Dessutom riskerar vi som förespråkar vegetarisk kostomställning att tappa fokus. Det största problemet med djurhållningen och djurindustrin är inte att djur slaktas på mer eller mindre smärtsamma sätt.  Det stora problemet är att djur avlas, hålls fångna, plågas och dödas. Att de får leva ett från början till slut ovärdigt, smärtsamt och förkortat liv. Problemet är att samtidigt som jorden brinner tas vattenreserver och åkermark över hela världen för att användas till foderodlingar för djurindustrin.

Publicerad 

Antifascism måste alltid också vara en kamp mot antisemitismen (Arbetaren/Brand)

Attacken i Pittsburgh är en påminnelse om hur central antisemitismen är och förblir i det fascistiska idébygget, och hur nära till hands våldet mot judar också ligger. Det går inte att bekämpa fascismen utan att också bekämpa antisemitismen.

SIGNERAT

Davidsstjärnor med namnen på de ihjälskutna framför synagogan i Pittsburgh. ”Dådet är inte bara en påminnelse om antisemitismens levande närvaro, det är också en påminnelse om att antisemitismen är central i det fascistiska idébygget”, skriver Isak Gerson.
Foto: Matt Rourke/TT
Terrorattentatet mot synagogan Etz Chaim i Pittsburgh är, precis som mordbrandsförsöken i Lund, förvånande för många – men knappast för judar, som både minns hur regelbundet våldet varit mot judar historiskt och som sett hur det eskalerat både i Sverige och internationellt den senaste tiden.



TEXT | Isak Gerson
Texten är även publicerad i tidningen Brand.

Självklart är det inte en isolerad utveckling, utan har att göra med växande fascistiska vindar i stora delar av världen. I flera länder, som Polen, Ungern och USA, är retorik som hetsar mot bland andra judar, muslimer och hbtq-personer idag inget konstigt på den politiska arenan.
Attacken skedde inte bara under en gudstjänst, utan dessutom under sabbaten, det dygn under veckan då observanta judar inte bär, använder el (inklusive telefon) eller arbetar, vilket verkligen försvårar möjligheterna för församlingar att upprätthålla säkerheten. ”Att angripa obeväpnade bedjande människor i deras böneplats är bland det fegaste som finns” skriver imam Salahuddin Barakat i sin kommentar till dådet.
Att attackera under sabbatsdygnet vill jag nog påstå bär ännu ett element av feghet. Värre blir det när man tänker på alla oss som efter sabbaten satte på telefonen igen och förväntade oss de sedvanliga chattloggarna att läsa ikapp och besvara, men möttes av ett terrordåd som passerat helt utan vår vetskap.

När terroristens flöden i sociala medier gåtts igenom såg man snabbt att det inte bara var ett allmänt judehat som drev honom.

När terroristens flöden i sociala medier gåtts igenom såg man snabbt att det inte bara var ett allmänt judehat som drev honom. Han hade till exempel ett särskilt hat mot HIAS – Hebrew Immigrant Aid Society. Organisationen startades för över hundra år sedan för att hjälpa judar att fly till USA från fattigdom, hungersnöd och pogromer i Östeuropa.
De har hjälpt judar fly från många attacker och pogromer genom åren och flera av de amerikansk-judiska syskon jag följer på Twitter har sedan attacken skrivit om hur det känns extra mycket just för att HIAS hjälpte deras familj att komma till USA.
 
Men ju mindre judars allmänna flyktbehov blivit, desto mer har HIAS fokuserat på att hjälpa andra flyktingar. Inte som välgörenhet, utan som solidaritet, för att vi också varit flyktingar, regelbundet från slavarbetet i Egypten till modern tid. Jag tillhör på fädernet den första generationen i min för mig kända släkt som inte behövt fly på grund av vår etnicitet.
Judar är i detta avseende inte bara ett hot mot det fascistiska projektet som etniskt avvikande. När vi dessutom tar vår levda erfarenhet och vår texttradition på allvar och agerar i solidaritet med de förtryckta och med flyktingarna vi delar värld med blir vi ännu mer av ett hot mot det de kallar den ”västerländska civilisationen”. En jude med en progressiv åsikt är aldrig bara en engagerad medborgare, utan alltid en konspiratör.

En jude med en progressiv åsikt är aldrig bara en engagerad medborgare, utan alltid en konspiratör.

Så för att knyta tillbaka till inledningen om utvecklingen i hetsretoriken: det här dådet är inte bara en påminnelse om antisemitismens levande närvaro, det är också en påminnelse om det vi vetat hela tiden, att antisemitismen med sin varierande karaktär är central i det fascistiska idébygget.
Bakom de många ansikten fascismens konspirationsteorier bär – Eurabia, kulturmarxismens makt, den statliga PK-censuren – målas nästan alltid judar upp som den drivande kraften. I perioder är hotet latent, men berättandet lever kvar tills en politisk rörelse omvandlar det till handling.
Vi sitter i samma båt här. Fascismen har alltid och kommer fortsättningsvis att bygga på antisemitism. Det går inte att bekämpa fascismen utan att också bekämpa antisemitismen och vice versa.
Det kanske känns gjort och självklart att göra narr av antisemiterna i Partiet de Fria, och köra bort dem med kraft från demonstrationer utanför banker, men sanningen är att det är en viktig del av hur vi kommer åt det antisemitiska våldet. Det är lätt att avfärda konspirationsteorierna kring judar som Soros och Wolodarski som löjliga, men det är viktigt att förstå hur lätt de spiller över i våld.
Om den gångna veckans terror mot judar visat något är det detta. De behöver bli av med sina plattformar, såväl betaltjänsterna som finansierar högerextrema mötesplatser på internet, som gatorna Nordiska Motståndsrörelsen och Partiet de Fria tillåts marschera och propagera på. Eller parlament, som i Orbans fall.
De bär ansvar för vad som hänt de senaste dagarna, men de ska alla bort och vi ska få det att hända.

Publicerad 

קומען זײ, שיס איך אונדז

סוף־כּל־סוף האָב איך געלײענט בערנט הערמעלעס „קומען זײ, שיס איך אונדז“. אַז איך האָב אָנגעהױבן לײענען האָב איך ניט געקענט מאַכן אַ הפֿסקה. בחוץ אַ זײער שטאַרק דערצײלונג װעגן װיפֿל טיף איז געװען שװעדיש אַנטיסעמיטיזם אין אי מחשבֿה, אי טוּונג לאַנג פֿאַר דער מלחמה און חורבן װעל איך שרײַבן װעגן אַ פּאָר װיכטיקע זאַכן איך האָב געלײענט אין בוך.

1. דער אַמעריקאַנישער אידע װעגן „אשכּנאָרמאַטיװיטעט“ איז דאַרפֿט אַ ביסל קאָמפּלעקסיטעט אין אַ שװעדישער עולם. אַפֿילו די גױם װער האָבן ניט געהאַט פֿײַנט די אַסימילירטע ייִדן האָבן אָפֿטמאָל געהאַט פֿײַנט מזרח־אײראָפּעיִשער ייִדן װי אַ פּשוטער אַנטיסעמיט. אױך איז אָפֿטמאָל געװען מיט די יעקעס – דאָס װײסן אַלע װאָס קענט דער נאָמען „יעקע“. אַז קעניג גוסטאַװ 3 האָט אַרײַנגעלאָזן ייִדן קײן שװעדן איז דאָס דװקא געװען יעקעס. דער מחשבֿה איז געװען אַ לאַנגע צײַט מיט אי גױם אי שװעדישע יעקעס. בשעת פּאָגראָמען און דער חורבן האָט דאָס פֿאָרמירט שװעדיש פֿליכטינג־פּאָליטיק און דער יודישע קהלהס רעמיסן צו מלוכה װעגן דעם.

2. דער בילד פֿונעם שװעדישער ייִד װי אַ אינגאַנצן „װײַסע אײראָפּע“ איז אַ סך מער קאָמפּלעקס צו װאָס אַ סך לײַט טראַכט. אין דער געשיכטישע דערצײלונג פֿונעם בוך און אין דערצײלונג װעגן מלחמה־צײַט רופֿן גױם ייִדן „אַזיִאַטער“, „אַפֿריקאַנער“, „שװאַרצער“, און מע ניצט דער נ־װאָרט. װאָס איז דען געשען? אַ זײער שטאַרק אַסימילאַציִע־פּראָצעס, ייִדן זײַנען באַקומען קאָנװערטירט צו קריסטנטום, האָבן חתונה געהאַט מיט גױם, האָבן געלאָזן כּשר־געזעץ, זײַנען אַרױסגעװאָרן פֿון קהלה, האָבן אױפֿגעהױבן רעדן יודישע לשונות. מע האָט געמוזט האָבן און װײַזן אַ זײער שטאַרק שװעדיש נאַציאָנאַליזם אין דור־דורות. און מע האָבן געמוזט װײַזן אַז מע האָט ניט געהאַט אַ פּיצעלע געטרײַונג מיט אַנדערע ייִדן. מסתּמא האָבן אַ סך ייִדן געלעבט – דען װי איצט – מיטן געטראַכט אַז צופֿיל אַװלעס אין פּאָליטיק אָדער קולטור קענט זײ צוריקציִען צו אַ „אַזיאַטיש באַפֿאַלער“.

3. שװעדן איז קײנמאָל ניט געװען נײטראַל אנעם צװײטן װעלט־מלחמע אָבער מיט די דײַטשערע. דאָס װײסן אַלע אין שװעדן. אָבער דער בוך װײַזט אַז אונדער געטרײַונג מיט היטלער איז ניט געװען אַ סטראַטעגיש באַשלוס אָבער אַ פּאָליטיש. שװעדן איז געװען פֿול מיט נאַציסטן און „דײַטש־חבֿרים“, ספּעציִעל אין פֿירערס פֿון מיליטער, אין אײדל־לײַט און אי בורזשוזי. אַפֿילו די פֿײַנער אוניװערסיטעטן זײַנען אָנגעפֿירט מיט נאַציזטן און „דײַטש־חבֿרים“ (דאָס װײסט מיר װוּ זײַנען געװען אַ צענטראַלער טײל פֿון אופּסאַלאַ סטודענט־פֿאַרײַן, צוליב אונדזער גרױס כאַרפּע, דער „באָלהוס־זיצונג“. מיר זעען אױך אין בוך אַז דער טיפֿער אַנטיסעמיטיזם אין שװעדן אַרום מלחמה איז ניט געװען אַ קלאַסיש רעליגיִעזע אַנטיסעמיטיזם. אָבער אַ נײַע דײַטשע אַנטיסעמיטיזם װאָס האָבן פֿײַנט ייִדן פֿאַר זײַן „ראַזע“. שװעדן (און דער שװעדישע קירכע) האָבן געמאַכט אַ סך „אַריִער־צערטיפֿיקאַטן“, װאָס מע האָט געניצט אין שאלות װעגן למשול חתונה, אַרבעט און אָנפֿירערס פֿאַר געשעפֿט.

‏‎Isak Thomas Gerson‎‏ס בילד
När jag började läsa Bernt Hermeles ”Kommer de, så skjuter jag oss” var den omöjlig att lägga ner igen. En otroligt stark genomgång av hur djupt rotad svensk antisemitism var i både tanke och verksamhet långt innan men också under förintelsen. Tre saker bär jag särskilt med mig:
1. Idén om ashkenormativity behöver ett gott mått komplexitet för att fungera i Sverige. Även de icke-judar som hade en grundläggande respekt för sina judiska nästa visste ofta att skilja mellan den assimilerade tyska juden och den östeuropeiska juden. Så även med de tyska judar som kom in i svenska samhället. När vi pratar om att Gustav III började släppa in judar i landet utan att tvinga på dem ett dop är det viktigt att veta att det länge till skulle vara helt och hållet uteslutet för den östeuropeiske juden. Den synen levde kvar mycket länge, både bland icke-judar och bland judiska församlingsmedlemmar (som under en mycket lång tid bara bestod av västeuropeiska judar). Under såväl pogromtiderna som under förintelsen formade det svensk flyktingpolitik såväl som församlingens remisser i frågan. Det ska såklart sägas att Sverige gjorde vad de kunde för att ställa den relativt assimilerade västjudiska församligen mot östjudarna.
2. Bilden av den svenske juden som huvudsakligen white passing är mycket mer komplex än vad många tror. Såväl i bakgrundsskildringarna som löper över flera hundra år som skildrandet av förintelsetiden refereras ständigt till judar som asiater, som afrikaner, som svarta, med n-ordet. Vad som krävdes för att lätta på det var förutom en förlust för den tyska nazismen en långt gången assimilationsprocess, där judar förväntades lämna synagogan, döpas, gifta sig med kristna, släppa alla kosherregler och de få som stannade i synagogan förväntades släppa sina judiska språk och gå över till svenska. En mycket stark lojalitet till den svenska nationalismen i flera generationer behövdes. Och kanske framför allt behövdes det att man agerade på ett sätt som bevisade att det inte fanns ett spår av lojalitet med andra judar. Och många judar bar nog på vetskapen då som idag att för många snedsteg åsiktsmässigt eller kulturmässigt kan leda tillbaka till att bli stämplad som en ”asiatisk inkräktare”.
3. Att Sverige aldrig var neutralt under kriget utan tyskvänligt vet nog de flesta, men boken skildrar tydligt att det inte var ett strategiskt beslut utan ideologiskt. Sverige var fullt av nazister och ”tyskvänner”, och kanske särskilt i ledningen för militären, bland adel och kungahus och bland näringslivstoppar. Även de finare universiteten dominerades av ”tyskvänlighet”, vilket vi som varit aktiva i Uppsala Studentkår vet efter föreningens stora skamfläck Bollhusmötet. Vad boken också visar är att mycket av den djupt rotade antisemitism som rådde var av tyskt slag, för att den i huvudsak byggde på judendom som etnicitet och ras, och inte judendom som Jesusfientlig religion. Svenska staten (och Svenska kyrkan) var inte främmande för att nästan maskinellt utfärda arierbevis i frågor om giftemål, anställning, styrelseposter och för andra syften det kunde ”behövas”.

Jiddischtalare kommer ut ur garderoben (Intervjuad i Svenska Dagbladet)

“Jiddisch gav mig det jag letade efter. Språket kopplar mig både till tidigare generationer och till det lokala jiddischsamhälle som finns i Stockholm och i världen.” Så säger Isak Gerson, 26, som är skådespelare i jiddischteatern och styrelsemedlem i Der Nayer Dor för unga jiddischtalande i Sverige.
Den vita tavlan i konferensrummet på Långholmen är fullklottrad. Det är Jiddischsällskapets kick-off helg och på tavlan har alla fått uttrycka vad jiddisch betyder för dem och vad de vill uppnå med verksamheten.
Där står ord som “återknyta till egna rötter”, “hyllning till den generation som gick förlorad i Förintelsen”, “fortsätta språkkedjan”, “humor och värme”, och “visa att vi existerar som minoritet”.
– Jag har alltid tyckt jättemycket om jiddisch, säger Ben Auerbach som också är skådespelare i jiddischteatern i Stockholm. Han växte upp i en jiddischtalande familj på 1950-talet.
Då var det inte självklart för alla judar att känna starkt för språket. Auerbach gick i judisk skola och trots att hälften av alla klasskamrater kom från jiddischtalande familjer var jiddisch ett språk som föräldrar talade när de inte ville att barnen skulle förstå. Eller ett språk som barnen skämdes för.
– Det var få som talade andra språk än svenska på femtiotalet, och som barn ville man inte vara avvikande, säger Paula Grossman som är upphovsmakare till ett omfattande utbildningsmaterial för barn på jiddisch och svenska.
– Om pappa och mamma och jag gick någonstans tillsammans och de pratade jiddisch så gick jag en bit ifrån dem.
Även 26-årige Isak Gerson, som växte upp i ett polsktalande hem, möttes av negativa reaktioner när han i tjugoårsåldern plockade upp språket genom språkinlärningsapplikationer på mobilen.
-Jiddisch sågs av många som ett bondspråk, något som obildade judar sysslade med medan bildade judar talade polska.
Men för Gerson var jiddisch nyckeln till en kulturell identitet.
– Jag upplevde snabbt att jiddisch gav mig det jag letade efter. Själva språket, orden, hur det är uppbyggt och varifrån det kommer kopplar mig både till tidigare generationer och till det lokala jiddischssamhälle som finns i Stockholm och i världen.
För Ben Auerbach, Paula Grossman och Isak Gerson var erkännandet av jiddisch som nationellt minoritetsspråk år 2000 viktigt eftersom det möjliggjorde en vitalisering av språket som märks i Sverige i dag.
Den äldre generation jiddischtalare som överlevt Förintelsen och som kommit till Sverige efter andra världskriget hade under ledning av eldsjälen Eva Mannelid under flera år drivit Jiddischsällskapet. Mannelid bad nu en yngre generation att hjälpa till att bevara sina föräldrars språk och kultur och år 2000 ordnades det första jiddischseminariet.
– Det var som att komma ut ur garderoben. Vi som inte hade öppnat våra munnar sedan vi var små på jiddisch, det var omvälvande, säger Paula Grossman.
Jiddisch har talats i Sverige sedan 1600-talet och av Sveriges cirka 25 000 judar behärskar omkring 4 000 språket i dag. Men nu finns en stor jiddischverksamhet.
I helgen arrangerar Judisk Kultur i Sverige och Jiddischsällskapet i Stockholm ett fullspäckat program om jiddischkultur på Kungliga Musikhögskolan med rubriken “Oyf yidish klingt es beser” – “Det låter bättre på jiddisch” – med jiddischkännare från USA, Israel och Sverige.
Bland föreläsarna finns Eddy Portnoy från New York som i sin bok “Bad Rabbi” presenterar underhållande, obehagliga och fascinerande pressklipp från jiddischvärlden i början på 1900-talet.
– Vår målgrupp är en publik som inte nödvändigtvis känner till jiddisch men som vill lära sig mer om dess kulturskatt och vi planerar att anordna ett liknande program årligen, säger Lizzie Oved Scheja, chef för Judisk Kultur i Sverige.
År 2007 utsåg regeringen Lund universitet som lärosäte för jiddisch.
– Sverige är helt unikt i Skandinavien med att erbjuda ett universitetsprogram i jiddisch, säger Jan Schwarz, som är universitetslektor på Lunds universitet. Fyra kurser ges per termin för omkring 35 studenter. Majoriteten av studenterna är inte judar.
På Rönnells antikvariat i Stockholm är det fullsatt när jiddischpoeten Anna Margolins (1897-1952) diktsamling “Detta är natten” lanseras i översättning av Beila Engelhardt Titelman. Förläggaren Jonas Ellerström är lyrisk och säger att Margolins dikter mäter sig med Edith Södergrans. Båda poeterna skrev på ett minoritetsspråk, Södergran på svenska i Sankt Petersburg; Margolin på jiddisch i New York.
Beila Engelhardt Titelman, som skriver en avhandling om kvinnliga jiddischpoeter vid Åbo Akademi, säger att hennes intresse växte när hon började studera syskonen Singer som alla var författare.
Engelhardt Titelman förstod att det måste ha funnits många kvinnor som skrev poesi på jiddisch i början på 1900-talet. Men trots sin litteraturvetenskapliga ingång kände hon inte till namnet på en enda kvinnlig poet. Från en jiddischexpert fick hon höra att “det inte fanns några bra kvinnliga poeter som skriver på jiddisch”.
– Så sa alla litteraturkritiker på den tiden. Anna Margolin är en sensuell och suggestiv poet, mångbottnad, feministisk och sökande, säger Beila Engelhardt Titelman.
På Rönnells läser Beila Engelhardt Titelman dikten “Dos shtoltse lid” (Den stolta dikten) och berättar att den tonsatts av den svensk-danska världsmusikduon Ida&Louise. Hon ber spontant Ida Gillner, som i huvudsak är saxofonist, att sätta sig vid pianot och spela den.
– Jag var helt skakig. Jag har inte spelat piano inför publik på 15 år men det kändes fint, det var som om Anna Margolins ande kom och tog över min kropp och satte mig där, säger Gillner.
– Beila gav kunskap och en fördjupning av dikterna och poeternas liv och ett sammanhang till den tid de verkade i, medan vi hade den konstnärliga ingången, tillägger Louise Vase, sångerska och pianist i duon.
“Shtoltse lider” turnerar runt i Sverige och Danmark och nästa år planeras en utgivning av sångerna.
– Det har blivit nästan som ett kall att genom musiken sprida dikterna och kunskapen om de här kvinnliga poeterna för de har ett så fascinerande liv, säger Ida Gillner som nu lär sig jiddisch hos språkkännaren Staffan Böös i Göteborg.
– Vi har en mission att bilda både omvärlden och oss själva, och om vi lyckas blir det ett erkännande för alla jiddischpoeter, inte bara de kvinnliga, eftersom de flesta förblivit okända utanför jiddischsamhället, säger Beila Engelhardt Titelman.
Det är av denna anledning hon valt att transkribera dikterna så att fler ska kunna ta till sig språket.
På Ellerströms förlag är man nöjda. Intresset har varit stort och böckerna sålde slut under releasefesten. Utgivningen är förlagets första jiddischbok och fast man är ense om att dikterna håller världsklass skulle förlaget inte satsat på utgivningen utan minoritetsspråksbidrag.
Detsamma gäller för jiddischförlaget Olniansky Tekst Farlag i Skåne. De har publicerat fyra jiddischtitlar sedan 2016 och firade nyligen tusen sålda böcker. I huvudsak går leveranserna till bibliotek i Sverige och till privatpersoner i New York.
– För vår del är det helt centralt att vi har en minoritetsspråksstatus i Sverige som gör att det finns riktade bidrag, säger Niklas Olniansky.
Föräldrar som har uppfostrat sina barn på jiddisch har hört av sig och berättat att de har väntat på att något sånt här ska hända.
Olniansky hoppas, om regeringen antar det lagförslag om säkrandet av minoritetsspråkens rättigheter som skickats på remiss i vår, att mer stöd tillkommer. Sverige har vid flera tillfällen kritiserats för att inte uppfylla Europarådets minoritetskonventioner och Olniansky menar att de fem minoritetsspråken inte gynnas av att behandlas som en enhet.
UR lanserade exempelvis ett projekt för några år sedan som gick ut på att alla minoritetsspråk skulle översätta ett kapitel ur Astrid Lindgrens bok “Emil i Lönneberga”. Problemet var bara att just det kapitlet handlade om hur Emil firade julafton och åt fläsk och korv.
– Det går att översätta “Emil i Lönneberga” till finska och meänkieli utan att det blir kulturellt konstigt men på jiddisch blir det jätteknepigt. Det blir så när man inte ser den kulturella aspekten av språket.
Sarah Schulman är frilansskribent bosatt i New York.
sondag@svd.se
“Jiddisch sågs av många som något obildade judar sysslade med.”
■ Fakta Har talats sedan 900-talet
■ Sedan år 2000 är jiddisch ett av Sveriges fem minoritetsspråk.
■ Jiddisch är ett icke-territoriellt språk och har talats av judar sedan 900-talet i Europa. Språket är ett blandspråk och består i huvudsak av tyska, slaviska, hebreiska och arameiska komponenter.
■ Före andra
världskriget talade 12 miljoner människor jiddisch.
■ Jiddisch skrivs
från höger till vänster med hebreiska bokstäver.
■ I helgen anordnas “Oyf yidish klingt es beser” – “Det låter bättre på jiddisch” – två dagar med konsert och föreläsningar om jiddischkultur på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm arrangerat av Judisk Kultur i Sverige och Jiddischsällskapet i Stockholm.