Om Skotten i Köpenhamn och Lars Vilks

I slutet av Niklas Orrenius bok ”Skotten i Köpenhamn”, som förutom välskrivna granskningar av högerextrem terror och organisering inom både vitmaktsfären och salafister handlar väldigt mycket om Lars Vilks person, skriver Orrenius att ”[Vilks], gärning och hans situation ställer grundläggande frågor om frihet, demokrati, våld och religion”. Det stämmer, men det är mycket sällan folk besvarar eller ens hör de frågorna. Vilks återkommer i boken regelbundet till att det är just frågor han ställer. Ändå tas de inte emot som frågor, utan folk reagerar istället i regel med reflexmässigt och absolut medhåll (den konstnärliga friheten/yttrandefriheten måste gå först) eller motstånd.

Oavsett de politiska frågorna tar folk inte ens den grundläggande estetiska frågan – är det konst – på allvar. I Vilks tradition ingår det att undersöka just frågan. Om man ställer ut ”Höganäs kommun” som ”konst” är inte målet att få ett reflexmässigt och enhetligt medhåll. Poängen är att testa gränserna. Den liberala kör som utan särskilt mycket tankearbete predikat konstnärlig frihet i Vilks öra är kanske hans värsta fiende i det projektet. Duchamp testade med sin pissoar gränserna för vad galleristerna kunde tänka sig att ställa ut och vad konstkritikerna kunde tänka sig att hylla. Vilks har genom sin karriär testat allmänheten, och ofta har vi funnits saknande.

Men den estetiska frågan är kanske en av de tråkigaste hans konst ställer. Det är för mig uppenbart att han – utöver islamhatet som jag vill återkomma till – faktiskt försöker ställa frågor om konstens politiska position. Vilks väljer att utmana frågan om konsekvenstänk i konsten. De som skrivit om hans konstprojekt Nimis som tagit upp delar av ett Västskånskt naturreservat utan att ta upp vad konstprojektet får för långsiktiga konsekvenser för naturbevarandet och folk de som kommer att bo i området i många generationer har misslyckats med att ta honom på allvar.

På samma sätt måste vi ta honom på allvar när han integrerar islamhat i sitt rondellhundsprojekt. Vilks har varit en inspirationskälla för vitmaktrörelsen, inklusive terroristerna den fött. Det vet vi, och det vet Vilks, som glatt deltar i rörelsen. Vilks ger också själv uttryck för antimuslimska fördomar. Han pratar om islam som en politisk kraft, om hotet om islamisering, han pratar om muslimer som lättkränkta, att de saknar humor och om att svenska muslimer inte är underordnade för att de har ”pengar, makt och politiska ambitioner” från ”resten av den muslimska världen” – som om muslimer som grupp var någon slags internationell konspiration. Han ger uttryck för att islam för att accepteras måste göra religionen till en ”privatsak” – något man tutat i alla icke-lutherska grupper som försökt leva i Sverige sedan modernitetens intåg. Om det är en del av konstverket eller hans personliga åsikter vet man ej.

Två röster i boken lyckas ändå ta Vilks frågor på stort allvar. Den första är teologiprofessorn Mohammad Fazlhashemi som säger att när man slagit fast Vilks yttrandefrihet måste man också kunna diskutera vilken tradition bilden ritats i. Och i den diskussionen har Vilks vunnit en stor propagandaseger. Det finns en bild av att det centrala problemet med teckningen är att den avbildar profeten Muhammed, trots att många (inklusive Vilks själv) gjort det tidigare utan kosekvenser. Det tar inte hänsyn alls till att Muhammed avbildats på ett avhumaniserande sätt, i en kultur som ständigt avhumaniserar muslimer. Decenniet innan och decenniet efter har amerikanska bomber fallit över många muslimska länder, samtidigt som muslimer i väst blir både attackerade på gator och moskéer, och förlöjligade i liknande men grövre bilder i Jyllandsposten.

Allt det här visste Vilks när han ritade bilden, och valde ändå att infoga i sitt verk. Lars Ströman från Nerikes Allehanda jämför bilden med Monthy Pythons film Life of Brian, men Life of Brian är gjort mycket humor och finess. Både Vilks rondellhund och Jyllandspostens teckningar är gjorda för att majoritetssamhället ska kunna förlöjliga och avhumanisera muslimer.

En lämpligare parallell, som Orrenius också tar upp i boken, är kanske konstnären Dan Park, som är dömd flera gånger för hets mot folkgrupp, bland annat för att en installation of fejkad koncentrationslägergas och hakkors vid en judisk församlings lokaler och för att ha satt upp affischer där en svart lokalpolitiker avbildas som slav och beskrivs med n-ordet. En fråga som av Vilks försvarare diskuterats alldeles för lite är: vad skiljer Vilks från Park? Varför är det så viktig att Vilks går fri från konsekvenser men inte Park?

Den andra riktigt vettiga rösten är juridikprofessorn Hans-Gunnar Axberger. ”Om man tror på idéerna om tryckfrihet och yttrandefrihet – då måste man vårda dem. Och i vårdandet ingår att inte vara fundamentalistisk utan att också vara öppen för de problem som kan finnas” säger han bland annat. Ett sätt att göra just det är kanske att låta konstnärer vara fria att publicera utan censur, men att samtidigt lagföra de brott som begåtts – som man gör med Dan Park – oavsett om gärningsmannen kallar sig konstnär eller inte. För när vi vet att Vilks konst används som inspiration för vitmaktrörelsen och dess terrorister, då är det svårt att säga vad skillnaden är mellan Vilks och en helt vanlig anstiftare till brott. Den ene är lite mer explicit, och den andra kallar sig konceptkonstnär.

Men Vilks är paniskt ovillig att diskutera konsekvenserna av hans konst. Både för muslimer och för sig själv. Ofta tycker jag till och med att han överspelar rollen som den oansvarige mannen helt utan konsekvenstänkande. Han försöker verka obrydd över sin egen säkerhetseskort (som många andra kontroversiella konstnärer samt offentliga feminister, socialister och antifascister nog avundas honom). När någon inte stryker honom medhårs utan vågar kritisera honom säger han öppet att den kritiken bara är en del av hans konstprojekt. Ibland vill jag att en psykiater frågar honom, ”vem försöker du övertala Lars?”.

Han påminner aldrig så mycket som ett sorgetroll som när han väver in sina sociala relationer i sin konceptkonst. Han alienerar folk omkring sig (förutom de högerextrema) med sitt projekt och blir ensam, men istället för att försöka mötas blir han utåtagerande på ett sätt som han tror kommer att rädda hans ansikte. De tillfällena, när masken brister, är kanske det enda intressanta av personporträttet. Det är det enda som faktiskt säger något om honom.

Och på tal om hans säkerhetseskort måste vi gå in på sista batteriet av frågor: Varför är han så otroligt populär i Danmark jämfört med Sverige? Varför är just hans rondellhund så otroligt populär av hans konst? Varför får han så brett och fullt stöd från både svensk högerpress och svensk polis, jämfört med de konstnärer, journalister, fackföreningskämpar, antifascister och aktivister vars yttrandefrihet sällan adresseras alls? Och vad säger svaren på de tre frågorna om honom? Jag tror att det säger det här: Lars Vilks är ingen underdog. Han lever under ett konkret och allvarligt hot för att han är extremt obekväm för en minoritet i vårt samhälle – muslimer. Men genom att han är obekväm för för dem är han mycket bekväm för en majoritet – vita svenskar. Det är en konfliktlinje som är mycket populär i Sverige, men ännu mer populär i Danmark.

Ansvarslösa ägare (Arbetaren)

”Till de av mina vänner och bekanta som behöver starta eget företag ger jag alltid samma råd: skaffa aktiebolag. Till samhället vill jag ibland säga det motsatta: avskaffa aktiebolagen.” Isak Gerson om en bolagsform som bygger på idén om ansvarsbefriade ägare.

Får du ibland bilden av att kapitalägare kan bete sig hur ansvarslöst de vill och ändå komma undan med det? Det är inte helt osant. Vi har tagit fram en juridisk form som har just den ansvarslösheten som sin utgångspunkt – aktiebolaget. Och nu i kristider kan vi, enligt Gunther Mårder, vd för lobbyorganisationen Företagarna, få se ett tydligt exempel på det.

I Ekonomiekot Extra den 2020-04-01 berättar Mårder om riskerna med så kallade ”frivilliga konkurser”: ”det är kanske mer logiskt att idag försätta bolaget i konkurs för att istället kunna vara igång om ett halvår eller år efter att krisen klingat av.

Det här är förödande för samhället, men det kan vara logiskt för den enskilde företagaren, för att på så sätt snabbare kunna komma tillbaka. Så att för samhällets del finns det stora incitament för att försöka rädda företag från att både hamna i ofrivillig konkurs, men också från frivillig konkurs”.

Aktiebolagsformen bygger på idén om ansvarslösa ägare.

Vad händer, mer exakt, när ett aktiebolag går i konkurs? Säg att du startar ett aktiebolag inom byggbranschen, ror in ett avtal på att bygga ett lägenhetshus, påbörjar bygget, tar ut styrelsearvoden från kapitaltillskottet ni fått, hyr ut lägenheterna i förtid, ni tänker att om ni fixar ett billigt fuskbygge kan ni ta ut rätt feta arvoden. Men så börjar pengarna ta slut för tidigt. Lönen till arbetarna betalas inte ut till den 25:e. Ni lovar att det är på väg.

Men så får ni till slut ta beslutet att försätta bolaget i konkurs. Ni ligger flera månader efter med lönerna. I sista stund får hyresgästerna veta att de inte kan flytta in. Ni lämnar bakom er en halvfull byggarbetsplats och högar med obetalda fakturor till inhyrda hantverkare, kommunen, materialleverantörer. Hur ska ni lösa det här kaoset? Aktiekapitalet som man binder när man startar bolaget ska vara en säkerhet för sådana situationer. Sedan årsskiftet är det alltså 25 000 kr som man har för att lösa kaoset som uppstår. Sedan kan ni, i regel, gå fria och starta ett nytt bolag.

Aktiebolagsformen bygger på idén om ansvarslösa ägare. Styrelse och VD för aktiebolag kan i viss utsträckning åläggas personligt ansvar för bolagets skulder och lagbrott, men det krävs rätt mycket för att det ska ske. Det är lätt att komma undan. Om ett bolag inte bär sig är det vanligtvis lättast för både ägare och ledare att släppa bolaget och gå vidare. Det enda de i vanliga fall riskerar är sitt insatta kapital.

Tänk på det som de irriterande sparkcyklarna som fyller våra gator. Användaren lär sig att man kan lämna dem var som helst medan vi andra – kanske särskilt synskadade, barnvagnar och cyklister – får betala priset för det. Grovt underbetalda prekära får städa upp. Ingen vet och ingen frågar hur det ser ut med försäkringar vid trafikolyckor. Politikerna vill inte besluta om parkeringsböter för att det är så himla fränt med några företagare som vill satsa på en cool entreprenöriell idé.

På samma sätt får de som förlitar sig på ett privatägt apotek, affär eller skola finna sig i att en dag inte ha sin samhällsservice kvar. De anställda som genererat vinst åt ägarna i många år får gå med kort varsel. Politiker är ointresserade av ytterligare regleringar, eftersom de vill vara ”företagarvänliga”.

I takt med att bolagsskatten sänks och arbetares position i bolagen försämras blir arbetarklassens lilla del av kakan mindre.

Det går såklart att se positiva sidor i systemet att den som vill investera kan göra det helt utan ansvar. Det uppmuntrar investering även i mer vågade affärsrörelser. Det gör det lätt att investera i ett bolag utan att vara delaktig i bolaget. Men det är viktigt att minnas att bolagen inte är till för oss. Enligt svensk aktiebolagsrätt ska ett aktiebolag drivas för ett enda syfte, och det är att generera vinst till ägarna.

I takt med att bolagsskatten sänks och arbetares position i bolagen försämras blir arbetarklassens lilla del av kakan mindre. Vinsten som ägarna plockar ut är dessutom undantagen från den progressiva beskattningen.

Modellen kommer också med ett pris. När ägarna och ledningen slipper betala för ansvaret är det alltid andra som får betala istället. Med aktiebolag är det staten, de anställda, och de av folket som har någon typ av relation till bolaget. Det är dags att vi frågar oss om det är värt prislappen. Vi stiftar lagarna som rear ut ansvarsfrihet till de rika, men vi får inte så mycket tillbaka.

Till de av mina vänner och bekanta som behöver starta eget företag ger jag alltid samma råd: skaffa aktiebolag. Till samhället vill jag ibland säga det motsatta: avskaffa aktiebolagen. Tvinga dem iallafall att ta mer ansvar för sina skador. Men det långsiktiga svaret här är såklart att bygga upp ett samhälle där varje människas välfärd, trygghet och säkerhet inte är uppbunden vid hur bra ”marknaden” mår eller vilka aktiebolag som för tillfället mår bra.

Om vi byggt samhället så att de resurser som behövs för att vi ska klara dagen spelas med och kontrolleras av en liten klick som äger nog med kapital för att investera kanske det är det systembygget som är problemet, och inte att deras spekulation görs till mycket liten risk. Men att se till att vi får en bättre deal är iallafall en bra början.

Den urlakade demokratin (Arbetaren)

”Vi kan även med en rejäl nypa god tro i det amerikanska demokratiska systemet ändå ta Biden på orden – även om partiet till vänster vinner kommer inget att förändras av det. Jag hoppas att den rörelse som nu är ute på amerikanska gator kan hitta ett sätt att göra att saker faktiskt förändras.” Det skriver Isak Gerson i Arbetaren.

En våg av demonstrationer som täcker i stort sett alla större och många mindre stater sveper genom USA. Vissa av demonstrationerna upprättar autonoma zoner. Demonstranterna blir mer och bättre organiserade mot den amerikanska polis som tack vare LESO-programmet där mängder av militärt materiel säljs vidare till poliskårerna är tungt beväpnad.

Från statens håll talar man om att sätta in nationalgardet. Presidenten har länge talat om att utnämna vänstern (genom spöknamnet ”antifa”) till nationell fiende, vilket gör att vi kan förvänta oss en framtid där antirasister och vänstern blir godtyckligt massfängslade liknande de svarta pantrarna samt muslimer efter 9/11.

Jag har tidigare redogjort för hur svårt det är att tala om staters demokratiskhet som en binär fråga, som om det fanns rent demokratiska och rent odemokratiska stater. Men det är värt att i stunden vi befinner oss i faktiskt titta på några av de utmaningar USA har att lösa innan det riktigt känns rätt att kalla staten för en demokrati, särskilt i termer om svarta amerikaners rösträtt. Jag kommer att hänvisa till villkoren för både svarta och fattiga i texten, för grupperna har haft ett stort överlapp på grund av strukturell rasism sedan slaveritiden till idag.

Till att börja med är svarta amerikaner med mycket råge överrepresenterade i statistiken för både dödsstraff och fängelsestraff. Ungefär en halv promille av vita amerikaner är i fängelse, medan siffran är 2,3% för svarta amerikaner. Avrättade människor kan såklart inte rösta, och i USA kan inte särskilt många fångar rösta heller.

Exakt vilken nivå av brott som krävs för att du ska berövas rösträtten beror på delstat, men i de flesta delstater förlorar du din rösträtt även för relativt vanliga brott. USA har 2,3 miljoner medborgare i fängelse just nu och totalt 5,8 miljoner som berövats rösträtten på grund av nuvarande eller tidigare fängelsestraff, totalt 2,5% av röstskaran.

Ett argument som framförts mot att ge fängelsedömda rösträtt är att de som dömts skulle kunna utgöra en vågmästarkraft i valet. Man kan tycka att ett land där gruppen fängelsedömda är så stor att den utgör en vågmästarroll kanske har större problem. USA har också fortfarande politiska fångar från de svarta pantrarna i fängelse. Det är inte en stor grupp idag, men det har defintivt spelat roll för svartas möjlighet att organisera sig politiskt historiskt.

Gerrymandering är att rita om valdistrikten på ett sätt som gynnar det egna partiet. Något makten gjort särskilt för att minska effekten av svarta amerikaners röstande.

Varför är svarta så överrepresenterade då? Vi kan se på några skäl. Rasistiska fördomar gör att svarta i högre grad misstänks för brott och döms på svag bevisning. Strukturellt rasistiska skäl gör att svarta amerikaner statistiskt sett är socioekonomiskt svagare (medianinkomsten i svarta amerikanska hushåll är 60% av vitas), och många fängelsebrott är vanligare bland fattiga.

Och de amerikanska poliskårerna har en starkt rasistisk tradition som bland annat kommer från de amerikanka poliskårernas rötter i slavägarpatrullerna. Många av dem har inte riktigt reformerats i grunden sedan varken slavägartiden, Jim Crow eller Klu Klux Klans storhetstid.

Även de som tekniskt sett får rösta förhindras dock ofta att rösta. Varje val kommer vittnesmål om vallokaler där man fått vänta i många timmar för att rösta eller där vallokaler stängts ner. Många har svårt att få ledigt för att få rösta. Att rösta har för många amerikaner ett pris i både tid och pengar, och huruvida man har råd med det beror mycket på hur mycket pengar man har.

Och om du som boende i ett svart och/eller fattigt område försvagas din röst ändå ofta av vad som kallas gerrymandering, som fått namn efter en amerikansk politiker. Gerrymandering är att rita om valdistrikten på ett sätt som gynnar det egna partiet. Något makten gjort särskilt för att minska effekten av svarta amerikaners röstande.

Har fattiga amerikanska medborgare förutsättningar att fatta informerade val när de röstar? Svarta amerikaner är fortfarande tydligt underrepresenterade i högre utbildning, troligtvis delvis orsakat av den låga finansiering skolor som ligger i svarta områden har. Inte heller kan de lita särskilt mycket på massmedia, med tanke på den starka ägarkoncentrationen över amerikansk media.

Värt att nämna är den politiskt konservativa massmedieägaren Sinclair Broadcast Group som äger stora delar av de amerikanska lokala TV-stationerna. Företaget är känt för sina ”must-runs”, färdiggjorda inslag som man tvingar alla lokala nyhetsprogram att sända med färdigskrivna manus, som för fram en konservativ agenda.

Och vad händer om man ändå lyckas rösta på det amerikanska tvåpartisystemets vänsterparti? Socialistpolitikern Kshama Sawant sammanfattade det bra i sin kolumn i Seattletidningen The Stranger (under Obamas regeringstid): ”These differences are nothing but delusions. In contemporary America, the ”differences” between Republicans and Democrats are obliterated by both parties’ identical enslavement to war-mongering corporate masters whose power is derived from the blood of exploited workers.”

Eller för att citera partiets presidentkandidat Joe Biden i ett tal till rika donatorer när han väl hade besegrat Bernie Sanders, ”No one’s standard of living will change, nothing would fundamentally change.”

Jag har bara fokuserat på de rena rösträttsfrågorna här. I demokratibegreppet ingår ofta också saker som rättssäkerhet och minoritetsskydd, som vi sett är extremt dåligt för svarta amerikaner generellt.

På baser som Guantanamo blandas dessutom godtyckliga och ej tidsbestämda häktningar med tortyr – särskilt mot politiska motståndare och minoriteter, och landet använder dödsstraff.

Vi kan även med en rejäl nypa god tro i det amerikanska demokratiska systemet ändå ta Biden på orden – även om partiet till vänster vinner kommer inget fundamentalt förändras av det.

Jag hoppas att den rörelse som nu är ute på amerikanska gator kan hitta ett sätt att göra att saker faktiskt förändras. Jag har en känsla av att Leonard Cohen äntligen, postumt, får rätt. Democracy is coming to the USA.

Om Unorthodox

Jag tyckte om vissa grejer med Unorthodox, men det är definitivt den mest kristna serie jag sett i år. Det är en historia om mission och frälsning. Huvudpersonen får bo som Mowgli bland vildar. Hon lyckas fly från Williamsburg (blir frälst), hon blir döpt – mycket symboliskt – i Wahnsee där man försökte döma judendomen till döden. Jag hoppas att de inte tänkt på vilka signaler det sänder. Hon bestämmer sig för det assimilerade livet (konfirmeras) när hon hör en kyrkokör i en kyrka och rörs till tårar. Hon lär sig äta fläsk, klä sig assimilerat, och hela tiden förväntas man ha roligt åt hur den knäppe juden långsamt lär sig leva civiliserat. Som biroll till de knäppa judarna Esty och Yanky finns såklart också Moishe, som i en Westernfilm hade varit den alkoholiserade “indianen”.

‏‎Isak Thomas Gerson‎‏ס בילד

Löpande skildras mjukt antisemitiska stereotyper. Det repeteras att judendomen (iallafall den i Williamsburg) bara är en massa förtryckande regler. Sönerna styrs freudianskt av sina mammor, även i sängen. Det är inte förvånande att hitta sådana attityder bland de som tagit sig ur ultra-ortodoxa sammanhang (en grupp människor jag har stor respekt för). Men i en storproduktion hos Netflix kanske man hade kunnat fundera på hur man representerar judiskt liv för en icke-judisk publik. Faktafel efter faktafel om livet i Williamsburg förekommer, men det gör inget, då publiken för serien primärt är just icke-judisk. Det är en serie för den redan frälste, om man så är frälst av Jesus eller moderniteten.

Och det är inte utanför förväntan. Både missionen och moderniteten har nått varje hörn av världen. Överallt regerar samma pengar, samma handelskedjor, samma snabbmatsrestauranger, samma kapitalcirkulation. Det finns mycket få delar av världen där man inte “civiliserats” in i arbete för kapitalet. Det som återstår är att hitta vildar mitt ibland oss. Varför inte leta i Williamsburg. Utan mission faller kanske det västerländska projektet. Vem ska man definiera sig mot när det inte finns en vilde att frälsa. Som det står i The Coming Insurrection: *”There is no “clash of civilizations.” There is a clinically dead civilization kept alive by all sorts of life-support machines that spread a peculiar plague into the planet’s atmosphere. At this point it can no longer believe in a single one of its own “values”, and any affirmation of them is considered an impudent act, a provocation that should and must be taken apart, deconstructed, and returned to a state of doubt. Today Western imperialism is the imperialism of relativism, of the “it all depends on your point of view”; it’s the eye-rolling or the wounded indignation at anyone who’s stupid, primitive, or presumptuous enough to still believe in something, to affirm anything at all.”

Minoriteters självbestämmande är en radikal tanke (Arbetaren)

Den nya IHRA-definitionen av antisemitism slår fast att det är antisemitiskt att ifrågasätta det judiska folkets rätt till självbestämmande. Tyvärr handlar det inte om judiskt självbestämmande. Det handlar bara om judiskt självbestämmande i formen av statsbildningen Israel. Isak Gerson om tanken om minoriteters självbestämmande.

IHRA, International Holocaust Rememberance Alliance, har tagit fram en definition av antisemitism som ökat i popularitet. En av kriterierna i IHRA-definitionen av antisemitism är att det är antisemitiskt att ifrågasätta det judiska folkets rätt till självbestämmande. Tyvärr, om man läser klart klausulen i IHRA-definitionen, handlar det inte om judiskt självbestämmande.

Det handlar bara om judiskt självbestämmande i formen av statsbildningen Israel. Kriteriet lyder ”Denying the Jewish people their right to self-determination, e.g., by claiming that the existence of a State of Israel is a racist endeavor.” Vi, majoriteten av judar som bor i andra länder, är inte lika intressanta när det kommer till självbestämmande.

Den genomsyrade många delar av de judiska folkrörelser i Östeuropa för hundra år sedan som ofta var socialistiska, anarkistiska, kommunistiska eller socialdemokratiska.

Men låt oss diskutera tanken om självbestämmande. Att ge minoriteter rätt till självbestämmande är en radikal tanke i ett samhälle som vårt. Den är dock inte ny. Den genomsyrade många delar av de judiska folkrörelser i Östeuropa för hundra år sedan som ofta var socialistiska, anarkistiska, kommunistiska eller socialdemokratiska och annars använde titlar som ”judisk autonomism” eller till och med sionism.

Vad man ville var att judar skulle få autonomi över frågor som rörde judar, att man skulle utveckla sin kultur, sitt språk, sin religion och sina skolor, och ändå få bo kvar i de områden man bott i upp till hundratals år. ””How then should Jewish autonomy assert itself?” frågade sig grundaren av rörelsenSimon Dubnow. ”It must, of course, be in full agreement with the character of the Jewish national idea. Jewry, as a spiritual or cultural nation, cannot in the Diaspora seek territorial or political separatism, but only a social or a national-cultural autonomy.”

I den andan grundades Jidishe Folkspartei i iallafall fyra länder: Ryssland, Ukraina, Litauen och Polen. Och judiska vänsterpartier som delade uppfattningen fanns det också gott om, särskilt organiserat kring den stora judiska fackföreningsrörelsen Bund, som bland annat populariserade slagordet ”Där vi bor, där är vårt hemland”. Dessa partier och fackföreningar verkade ofta i städer där en tredjedel till hälften av invånarna kunde vara judar.

Och en snabb titt på svensk minoritetspolitik idag visar att det finns ett rätt gott behov av autonomism. Omskärelseförbud debatteras regelbundet, slakt är noggrant reglerat så att kosherslakt ska vara omöjlig, det finns inga arbetsrättsliga åtgärder för att säkra att observanta judar slipper arbeta på shabes, antisemitism ökar, jiddisch är visserligen erkänt som nationellt minoritetsspråk men blir ständigt diskriminerat jämfört med de andra nationella minoritetsspråken.

Om det är något Girjasmålet visat är det att staten aldrig kommer att släppa ifrån sig sådan makt frivilligt.

Och inte heller är judar de enda med stort behov av det. Det behovet finns hos många minoriteter. Sverige har aldrig varit ett land där varken pluralism eller religionsfrihet stått särskilt högt i kurs, men särskilt illa blir det nu när vi är under en högerextrem backlash.

Med Sametinget har man kanske tagit ett steg åt rätt håll med samer, men mycket mer behövs, och kanske särskilt större möjligheter för Sametinget att skydda renskötarmark och annan för samiskt liv värdefull mark från exploatering. Om det är något Girjasmålet visat är det att staten aldrig kommer att släppa ifrån sig sådan makt frivilligt.

Men det är alltså inte den typen av rättigheter för minoriteter som IHRA i sin definition tycker är intressanta. Merparten av världens judar lever just som minoritet. Fram till nyligen levde judar bara som minoritet.

Men idén om självbestämmande finns till specifikt för de judar som bor i staten Israel. Simon Dubnow själv mördades i Vilna 1941, och när man läser IHRA:s föreslagna definition av antisemitism kan man tro att hans idé om judisk autonomism också är död.

Ju mer hotat språket är – desto viktigare att agera (Arbetaren)

”Nu har en ännu en generation växt upp sedan jiddisch antogs som nationellt minoritetsspråk, med knappa möjligheter till offentligt stöd för att lära sig språket under uppväxten.” Isak Gerson om ett missgynnat minoritetsspråk.

Vad gör man när statens särbehandling av en grupp har blivit så mycket av en vana att utgångspunkten för både myndigheter och gruppen i fråga är att staten ska negativt särbehandla gruppen? Så har det varit för jiddischtalare och på många områden också för romani chib-talare sedan språken antogs som nationella minoritetsspråk för över 20 år sedan.

I både förslag och genomförande av statliga beslut verkar utgångspunkten vara att negativt särbehandla jiddisch, och inom den talande gruppen är förväntningarna på staten ofta därefter. Det är nog ingen som är nöjd med hur minoritets- och minoritetsspråkspolitiken fungerar i Sverige, men jag tror att jiddischtalare har särskild anledning att vara missnöjda.

Jag talar jiddisch, spelar teater på språket, läser, skriver och diskuterar på språket. Jag är med och driver Sveriges Jiddischförbund och några av föreningarna i förbundet. Språket är för viktigt för många som till exempel släktarv, identitetsmarkör, nyckel till mycket av den stora europeisk-judiska kulturskatten. Jag talar det regelbundet både hemma och i synagogan. Sverige anslöt sig 1999 till Europarådets ramkonvention om skydd och främjande av nationella minoritetsspråk, och sedan dess har Sverige på pappret haft fem nationella minoritetsspråk, varav ett är just jiddisch.

Här uppstår det första problemet. Två av de fem språken – jiddisch och romani chib – får enligt lag inte ha några förvaltningsområden.

Sverige anslöt sig 1999 till Europarådets ramkonvention om skydd och främjande av nationella minoritetsspråk, och sedan dess har Sverige på pappret haft fem nationella minoritetsspråk, varav ett är jiddisch. Även om detta ger talare vissa rättigheter är skyddet och främjandet på många sätt primärt till för språkets bevarande och inte talarna personligen. Minoritets- och minoritetspråkspolitiken sköts i praktiken till stor del av de så kallade förvaltningsområdena.

Vissa kommuner och landsting där en minoritet bor eller ett minoritetsspråk talas i hög grad har kunnat bli förvaltningsområde för det språket. De har då fått extra finansiering tilldelat, mot att de tagit ett högre ansvar för detta skydd och främjande. Här uppstår det första problemet. Två av de fem språken – jiddisch och romani chib – får enligt lag inte ha några förvaltningsområden. Alltså finns det inte möjlighet för några kommuner och landsting att täcka kostnaderna för minoritetsspråkspolitiska insatser för de två språken.

Då tänker man sig kanske att staten skulle ta ett större centralt ansvar för att skydda och främja jiddisch som språk. Nej, i sändningstillståndet där riksdagen beslutar om public service-bolagens uppdrag läggs kraven på jiddischutbud alltid på lägre nivåer än de andra språken, ofta utan någon lägstanivå. 2012 beslutades att ge fyra högskolor uppdrag att utbilda modersmålslärare i fyra nationella minoritetsspråk – alla utom jiddisch.

Trots att jiddisch är ett stort språk som talas av miljoner och har en levande bokutgivning är biblioteksresurserna undermåliga. I SOU 2017:60 Nästa Stegutvärderar Lennart Rohdin den svenska minoritets- och minoritetspråkspolitiken och ägnar ett helt särskilt avsnitt (12.4) åt den negativa särbehandlingen av jiddisch från statligt håll. Han konstaterar också att denna särbehandling sker trots att ingen av de faktiska lagar Sverige stiftat om minoritetsspråkens skydd ger någon grund för att behandla jiddisch sämre.

En generation äldre har fått dö med knappa möjligheter till offentligt stöd för att få leva sina sista år med språket och kulturen. Trots att både gamla och unga talare har rätt till sitt språk.

Nu har en ännu en generation växt upp sedan jiddisch antogs som nationellt minoritetsspråk, med knappa möjligheter till offentligt stöd för att lära sig språket under uppväxten. En generation äldre har fått dö med knappa möjligheter till offentligt stöd för att få leva sina sista år med språket och kulturen. Trots att både gamla och unga talare har rätt till sitt språk. Få orkar begära stöd, få inom det offentliga verkar veta vilket ansvar man har gentemot den talande gruppen, många rycker på axlarna och säger att språket ändå har så få talare i Sverige.

Det är antagligen inte sant. Den judiska tidningen Tablet har skrivit om att Sverige är ”the epicenter of Yiddish children’s media”. Det finns inga pålitliga räkningar, men antagligen finns några tusen talare i Sverige. Och även om vi skulle vara få borde det bara vara ett argument för starkare offentliga åtgärder. Ju mer hotat språket är, desto viktigare är det att man agerar för att stärka språket.

När Isaac Bashevis Singer vann Nobelpriset i litteratur berättade han att när folk frågar honom varför han skriver på ett döende språk jämförde han jiddisch med ett spöke. Som ett spöke kommer jiddischtalare att fortsätta hemsöka svensk politik tills vi får de rättigheter staten lovat oss.

Droshe on Wajeishev

The parsha we read today starts with the pasuk ”Wajeishev Jankev ba’arets Mgurei Oviw b’erets Kno’an” – ”And Jacob dwelt in the land of his father’s sojournings, in the land of Canaan.” The contemporary bible commentator Avivah Gottlieb Zornberg tarries at the word Wajeishev. She connects the verb being used, jashav, with settling down in peace. Every year we use this word when God commands us to ”leshev basuke”, to dwell in the suka, hoping for the same peace. We trust God and our friends to keep us safe and sound – even against bad weather. From the same word we derive jeshive, the study house the Talmud claims is a place to build peace. And Jashav is related to shavas, the root for our restful shabes. Regarding this idea, Gottlieb Zornberg quotes an older commentary: ”God says, ’Is it not enough for the righteous, what is prepared for them in the world to come, that they seek to settle in peace in this world’”

Still, peace isn’t exactly what characterizes Jacobs life. His story from the womb to today’s parsha is a series of conflicts, with his brother Esau and father-in-law Lavan in particular His life from this parsha and on will be a series of conflicts mostly revolving around his favorite son, Joseph. Maybe this is a way to understand the use of Jashav: it’s a dramatic kvetsh. The Torah teases him. Talmud Sanhedrin (106a:15) agrees. Rabbi Jochanan claims there ”Everywhere that it is stated: And he dwelt (Wajeishev), it is nothing other than an expression of pain [of an impending calamity]”, and this psuk is used as an example. Gottlieb Zornberg herself quotes a medresh saying: ”When the righteous settle in peace – and seek to settle in peace – in this world, Satan comes to accuse them”.

So what is Jacob doing wrong? Why can’t he make peace? What he does wrong with Joseph is obvious in the text. If you miss it, Reish Lakish in the name of Rabbi Eleazar ben Azariahs explains in Breishes Raba ”A man must not make a distinction between among his children, for on account of the coat of many colors which our ancestor Jacob made for Joseph, they hated him.” How could Jacob know better though? He was raised the same way. His two parents had fought over who should be their favorite and the one to inherit. Jacob tries to usurpe the inheritance over food when Esau’s starving, and then tricks the inheritance from the blind Isaac, per his mothers instructions. Was it right that Esau got it? Maybe, he seemed to be the right person for the job. But did he build peace?

When he moves to Lavan and tries to break tradition by marrying the younger daughter, Rochl, first, and Lavan tricks him into marrying the older Lea, he gets a taste of his own medicine. Lavan forces Jacob into a shitty job, and Jacob, as the first union hero, plots to leave Lavan with his fair share of the profits (and Lavans idols). Was it right? I’d say so, but it didn’t build peace.

Some justice movements have had the slogan of ”no justice, no peace”. The underlying idea is that ”peace” only works between equals. In a hierarchical relationship, you can at best build a good truce. The weaker party will always want to revolt to gain a more fair share, and the stronger part will want to use violence to reproduce the inequality or oppression. I want to try the idea that this is where Satans challenge comes from. We have here a way to understand Jacobs situation. When his superiors uses rules or traditions he doesn’t like, he breaks them. He acts from what he sees as right instead. He violates the right of inheritance for the firstborn, the rule of marrying the older daughter first, the right of Lavan to decide over his economy and household, and he’s not interested in upholding the right of inheritance among his own children. And speaking of his children, the most famous of his descendants, Moishe Rabeinu, was really not interested in building peace. He was interested in fighting for the freedom of his people.

Maybe Satan has a point when he accuses the righteous who seeks peace in this world. Maybe it is naive to try to build peace in an unjust world. Maybe it’s even impossible. I believe so. But does this mean we have to stop trying to build peace and only fight injustice? I don’t think so. I think we just need to accept that no peace we build in this world will be forever. We can still build moments of peace to find strength in, and at the same time build the righteous world that one day, with the help of God, will come. Like Jacob did. He came to the land of Caanan and got a moment of peace before Joseph was taken away. And the rest of us have other moments. For many, it can be our shabats: a moment of peace and a taste of the world to come.

So maybe there is a third way understand the first psuk in our parsha. Maybe wajeishev is to be understood not as Jacob naively building a life settled in peace, but him settling in a moment of peace. And until Joseph is taken away, he does succeed. He gets to live a free man with a big family in the land of his forefathers. So I’ll go off with a final Talmud quote, this time from Pirkei Oves (4:1), ”Eizehu Ashir, Hasameach bechelku – Who is happy, the one who is content with his portion”.  

Att inte göra upp med sin historia (Arbetaren)

Jag tror att ett av skälen till varför lagen som gör det straffbart att prata om att Polen var delaktig i förintelsen finns är för att många polacker inte kunnat göra upp med sin historia. Parallellt med den ökande antisemitismen finns det någon slags historierevisionistisk filosemitism som försöker måla en bild av ett Polen som aldrig haft några problem med antisemitism.

Isak Gerson, skribent i ArbetarenFoto: Privat

Förra sommaren vistades jag en period i Warszawa och besökte dagligen morgonbönen i en av synagogorna. När en äldre person som var där varje morgon tagit av sig sina tefilin och huggit in på frukosten passade jag på att fråga vad han tyckte om den polska lagen som reglerar hur man får prata om förintelsen. Lagen gjorde det straffbart att prata om att Polen var delaktig i förintelsen, samt att använda begrepp som ”polska förintelseläger”, som skulle insinuera att Polen hade något med förintelsen att göra. Lagen gjorde det straffbart både för polacker och andra, i Polen som internationellt.

Som svar fick jag den morgonen en berättelse om hur personen i fråga åkt ner till Jerusalem för sina egna pengar för att gå in på Yad vashem, Jerusalems stora museum och forskningsinstitut om förintelsen, och skälla ut dem för att de kritiserat Polen för stiftandet av lagen. Det är inte en syn som enar alla eller ens särskilt många polska judar om jag ska gissa, men det chockade mig att den fanns.

Minnet kom tillbaka till mig när jag lyssnade på senaste avsnittet av Polenpodden (avsnitt 75), som skildrar den upprörda diskussionen kring den nya dokumentär om förintelsen som visat förintelseläger utmärkta på en karta över Polen ritad efter dagens gränser. En karta som alltså inte tydligt visar att förintelselägrena byggdes på mark som annekterats av Nazityskland. Den intervjuade i programmet menar att polacker blir ledsna över att bli utpekade som bödlar, när de också utsattes för det nazistiska våldet.

Lagen om förintelsespråket är förkastlig, men samtidigt behöver man nog också förstå varför den uppkommit.

Till att börja med måste man nog i den här frågan erkänna att polacker har en helt annan relation till den nazityska mordkampanjen än vad många av de andra folken som annekterades hade. Det nazityska mördandet av civila polacker var brutalt, och det tilltog verkligen efter det misslyckade försöket att slita sig loss från nazityskt styre i Warszawaupproret 1944. Nästan hela befolkningen mördades eller internerades, och stora delar av staden jämnades med marken. 1945 var 85 procent av stadens byggnader förstörda, mycket av planerad tysk demolering som hämnd för upproret.

Vidare är det helt och hållet sant att det systematiska planerade utrotandet av judar utfördes av den nazityska regimen. Trots att Europa stått för över ett millennium av regelbundna pogromer mot judar var det något som aldrig setts till innan och inte setts till sedan dess. I den europeiska traditionen av judeförföljelser sticker förintelsen av judar ut genom sin industriella effektivitet, sin noggranna och långtgående planering och sitt mål. Att likställa östeuropeiska judeförföljelser utanför Nazitysklands grepp med förintelsen är omöjligt.

De påståendena är rätt enkla. Men för att gå vidare behöver vi kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Samtidigt som polacker utan tvekan var offer för det nazistiska våldet vet vi också att pogromer mot judar utfördes i Polen, av polacker – före, under och efter kriget. Som i Jedwabne och Kielce. Enskilda polacker utgjorde såväl hantlangare och medlöpare som flyktingsmugglare och antifascister under det nazistiska styret. Det är – såklart – omöjligt att säga att polacker hade en enhetlig sympati eller funktion under kriget.

Men något förbud behövs verkligen inte, och när ett sådant förbud slår mot judar som kritiserar polskt deltagande i folkmordet av det judiska folket blir det motbjudande.

Desto viktigare är det att det är tillåtet att diskutera frågan fritt. Att diskutera polsk inblandning i förintelsen handlar inte, som förintelseförnekande, om att sprida propaganda eller hetsa mot en folkgrupp. Det handlar om att kunna nysta upp nyanserna i den komplexa historia polsk krigstid utgör, och ofta är det judar som gör det.

Att informera mer om Polens roll i förintelsen behövs, både om hur Polen drabbades av annekteringen och hur polacker deltog i den. Men något förbud behövs verkligen inte, och när ett sådant förbud slår mot judar som kritiserar polskt deltagande i folkmordet av det judiska folket blir det motbjudande.

Tyvärr saknar jag helt förtroende för att det auktoritära parti som styr Polen idag ska kunna erbjuda någon slags nyanserad historieskrivning. Om man kan det stiftar man nog inte sådana lagar. Med Polens styrande parti, Prawo i Sprawiedliwość (Lag och rättvisa), går riktningen åt det auktoritära och det nationalistiska hållet. Och den polska nationalismen är katolsk.

Innan Olga Tokarczuk vann Nobelpriset hann hon skildra ett mångkulturellt Polen där judar var en viktig minoritet, och därför hade kulturministern redan hunnit ta avstånd från henne innan priset annonserades. Det är talande för partiet och dess fokus på vad man kanske kan kalla polsk-katolska identitetsfrågor. Att antisemitismen ökat under PiS tid vid makten rapporterar Joakim Medin i ETC-artikeln ”Antisemiterna känner sig mindre tyglade” där han intervjuar Polens överrabbin om situationen.

Parallellt med den ökande antisemitismen finns det någon slags historierevisionistisk filosemitism som försöker måla en bild av ett Polen som aldrig haft några problem med antisemtism.

Jag tror att ett av skälen till varför lagen finns är att många polacker inte kunnat göra upp med sin historia. Istället för att se vad som hänt och gå vidare finns det en vilja att släta över och redigera historien. Parallellt med den ökande antisemitismen finns det någon slags historierevisionistisk filosemitism som försöker måla en bild av ett Polen som aldrig haft några problem med antisemitism.

För att inte den fasaden ska rämna krävs det en lag som reglerar hur man får prata om förintelsen. Det målet har också krävt avgången av tidigare museichefen för det judiska museet i Warszawa, Dariusz Stola efter att museet höll i en utställning om den statliga antisemitiska kampanjen i Polen 1968.

Hade fler gjort upp med historien hade kanske inte den fascistiska organisering som börjat växa i Polen blivit så stark. Då hade kanske fler förstått att de som idag marscherar för ett ”rent vitt Polen” delar rörelse med de som skickade deras förfäder till läger som Pruszków och Auschwitz, att det är fascisterna som är fienden och inte de som diskuterar polskt deltagande i förintelsen.

Och när vi är behandlar den polska lagen om hur man får diskutera förintelsen bör vi också ta upp de minst lika problematiska lagarna som finns i flera östeuropeiska länder som bygger på idén om ”dubbelt folkmord”, som likställer ”folkmorden” som man menar skedde under både nazisterna och kommunisterna för att försöka förbjuda båda rörelserna. Dovid Katz har beskrivit dem och varför de är förintelseförnekande i sin artikel The “Double Genocide” Theory i Jewish Currents. Om vi ska döma den polska staten för deras lag kan vi inte låta de länderna slippa undan.