Löjligt var det, tills det blev sant (Arbetaren)

”Så jag hoppas också att vi kan få en ny FRA-debatt, nu när vår slippery slope ändå är här. Och jag hoppas att den kommer i god tid innan ett parti från extremhögern hamnar i regeringen.” Isak Gerson om övervakning och kontroll.

Isak Gerson, skribent i ArbetarenFoto: Olof Åström

”Kan vi prata om integritet och varför det är viktigt?” frågar Annie Hellquist i sin text Vi behöver en ny FRA-debatt här i Arbetaren för en månad sedan, efter att regeringen föreslagit att utöka FRA-lagen som idag tillåter generell signalspaning, alltså övervakning helt utan misstanke, av kommunikation som korsar landets gränser – till att även tillåta kommunikation inom landets gränser.

Om man minns tillbaka tolv år minns man kanske att det var det rörelsen ofta varnade för. Löjligt mycket av diskussionerna från den rörelse (som jag själv tillhörde) som kämpade mot övervakning och för större frihet för individen på internet byggde på slippery slope-argument. Alltså argument om att även om det inte var så himla illa nu, kommer det att bli det i framtiden. Man varnade t.ex. för att även om FRA-lagen bara tillät vissa typer av övervakning nu, skulle det vara lätt för politiker att utöka vad som övervakades och vilka som hade tillgång till informationen.

Löjligt var det, tills det blev sant. Och FRA-lagen är inte den enda fråga där slippery slope-argumenten var löjliga tills de blev sanna. Regeringen har när jag skriver den här texten bara för några dagar sedan beslutat att än en gång med ett halvår förlänga gränskontrollerna mot andra Schengenländer som ursprungligen infördes för att stoppa flyktingar i nöd. Partierna i riksdagen har sedan flera år tillbaka en kapplöpning om vem som kan lägga grövst förslag för att öka straffen och kontrollåtgärdena mot kriminella (eller potentiellt kriminella).

Och talet om hur illa det vore att införa massövervakning ifall ett fascistiskt parti kom till makten är inte så himla kul att se tillbaka på när man tänker på hur stort stöd SD har, och hur populärt det är bland andra partier att ta över deras politiska förslag.

Det har länge känts till att USA har förmågan att spionera i Sverige, likt i många andra länder, bland annat genom inbyggda bakdörrar i mjukvara. Därför var det inte direkt förvånande när vi nyligen fick reda på att USA också bedrivit spaning mot svensk försvarsindustri.

USA har sedan 2001 i rask takt minskat sin respekt för internationell rätt och rättsprinciper i sin behandling av utländska medborgare i det eviga ”kriget mot terrorn”, och med sina internationella fängelsecenter med tortyr och utan vederbörlig rättslig process är de ett konkret hot även mot oss svenskar.

I takt med att internet centraliserats till ett fåtal mediebolag ser vi också en tilltagande censur.

Övervakningen är inte heller det enda området där slippery slope-argumenten verkar besannas. I takt med att internet centraliserats till ett fåtal mediebolag ser vi också en tilltagande censur. För några år sedan diskuterade vi problemet att amning censurerades bort från Facebook. Nu har vi istället att slåss mot att Facebook börjat att systematiskt hindra vänstergrupper – inklusive vänstermedia – från att annonsera, vilket bland annat Flamman rapporterat om.

De stora protester vi sett mot trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor i arbetslivet har bemötts av både stat och kapital. Av staten i form av förtalsdomar mot vissa av de som vågat tala om sina förövare. Och kapitalet svarar genom att begränsa arbetsrätten, så att det blir enkelt att säga upp de som vågar protestera. Från mina år som facklig förhandlare vet jag hur viktig LAS kan vara för att skydda folk som vågar protestera, inte bara mot sexuellt våld utan också mot säkerhetsbrister och brottslighet.

Om det är något område där våra farhågor inte besannats är det nog de drakoniska åtgärderna mot fildelare, antagligen för att centraliserade strömningstjänster ersatt mycket av fildelningen. Tyvärr, om man ska tro Snickars och Fleischers bok om Spotify Den svenska enhörningen, eller de många artister som höjt rösten, verkar det knappast ha varit till artisternas fördel.

Så jag hoppas också att vi kan få en ny FRA-debatt, nu när vår slippery slope ändå är här.

Vad vi vet nu när vi levt med Spotify som stor aktör i många år är att artisterna knappt får en liten bråkdel av kakan. Avgifterna användarna betalar går till ägare och skivbolag. Så jag hoppas också att vi kan få en ny FRA-debatt, nu när vår slippery slope ändå är här. Och jag hoppas att den kommer i god tid innan ett parti från extremhögern hamnar i regeringen. Om de skulle hamna där idag skulle det innebära en mycket stor grad av kontroll av oss i det större folket, men framför allt mot minoriteter – etniska, politiska, sexuella.

Och jag hoppas också att vi kan diskutera reglering eller expropriering av den infrastruktur som bygger upp internet och därmed nästan all vår kommunikation innan de få som styr över det börjar använda den makten för att förfölja oss. Det är på ett sätt naivt av oss att tro att de inte gör det just nu, med tanke på totala brist på insyn i hur de stora IT-bolagen styrs. Låter jag paranoid? Äh, sätt dig ner. Jag har inte ens börjat prata om den trendiga gentestindustrin.

Anarkistiska lästips (Intervjuad i Arbetaren)

Under en intervju i Morgonpasset uttryckte Vänsterpartiets nyvalda partiledare Nooshi Dadgostar att anarkister ”borde gå med i Moderaterna”. Arbetaren bad några av tidningens medarbetare att tipsa om böcker som råder bot på missuppfattningar om anarkismens och den frihetliga delen av vänsterns plats i arbetarrörelsens historia.

Foto: Olof Åström

Isak Gerson, krönikör i Arbetaren:

What is Authority ur Between Past and Future, av Hannah Arendt

Idén om att anarkister inte vill syssla med politik bygger nog på den gamla myten att ”politiken” är något som är reserverat staten med dess våldsmonopol och beskattningsrätt. Det är en farlig tanke som filosofen Hannah Arendt lägger mycket av sitt författarskap på att tillbakavisa, men mest koncentrerat är det nog formulerat i essän What is Authority som finns i hennes Between Past and Future. Om man tror på myten är det svårt att förstå varför man ska engagera sig i föreningslivet utanför partipolitiken – som fackföreningar och hyresgästföreningar – alls.

Anarkistisk bokföring, av Anders Sandström

Om man vidare är intresserad hur ett anarkistiskt samhälle politiskt kan organiseras kan man med fördel läsa Anders Sandströms Anarkistisk bokföring, som tydligt visar hur ett samhälle med minskad eller helt frånvarande stat inte bara kan byggas utan utöka demokratin och den politiska sfären. Men kanske är det svårt att tänka sig ett anarkistiskt sätt att bedriva politik om man tillhör ett parti som i stort trivs med att verka inom det socialliberala kapitalistiska system som styr.

Foto: Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd, ledarskribent i Arbetaren:

The Third Revolution, av Murray Bookchin

De två volymerna av Murray Bookchins The Third Revolution berättar om alla de bortglömda frihetliga gräsrotsrörelser som genom sin direktdemokratiska organisering underifrån spelat den verkliga huvudrollen i historiens viktigaste revolutioner. 

Erövringen av brödet, av Pjotr Kropotkin

En anarkokommunistisk vision om ett samhälle bortom konkurrens, nöd och armod – och en skarp varning för alla auktoritära och centraliserade socialistpartier som gör anspråk på att tala i arbetarnas och folkets ställe.

Anna Jörgensdotter på Joe Hill-gården i Gävle.

Anna Sanvaresa, krönikör i Arbetaren:

Revolutionary letters, Diane di Prima (City lights books, 1971) 

Diane di Prima, beatpoet från USA, dog för en kort tid sedan. Hennes diktsamling skrevs under flera intensiva politiska år, parallellt med Vietnamkriget, civilrättsrörelsen, etc. Det är en explosiv och fritt flödande uppgörelse med förtrycket från patriarkat, kapitalism och fascism. 

Deciding for ourselves, red: Cindy Milstein (AK Press, 2020)

Milsteins Rebellious Mourning är fortfarande en av de vackraste och viktigaste böcker om sorg och kamp som jag läst. Hennes nyaste antologi innehåller uppmanande och tröstande essäer om direktdemokrati och hur vi kan bygga en ny värld. 

En svensk anarkist berättar, Nisse Lätt (Nisse Lätts minnesfond, 1993) 

Ett måste för alla oss spanska inbördeskriget-nördar, men förutom Lätts minnen från Spanien så är det också en bok som följer den svenska anarkismens och syndikalismens ”utveckling” nära inpå och långt in i de västerbottniska skogarna. Lätt är dessutom en jäkel på att skriva och uppvigla. 

Anarchism in Latin America, Ángel J. Cappeletti (AK Press 2017)

Fullödig bok om precis det titeln säger. Ur recension: ”Den expanderar vår förståelse för hur anarkister har hanterat feminism, miljö och urbefolkningens problem”. En gedigen historieskrivning och oerhört lärorik för vår förståelse av en kontinents strider och strategier och vår framtida kamp.

Foto: Axel Green

Annie Hellquist, tf chefredaktör, Arbetaren: 

Free women of Spain, Martha A. Ackelsberg (AK Press)

Berättar historien om den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres libres, som var verksam i Spanien 1936-1939. Inte bara en bok om revolutionär organisering och kamp på flera fronter, mot kapitalism, fascism och patriarkat. Det är också ett ovärderligt historiskt dokument över feministiska metoder.

Solidärer, Anna Jörgensdotter (nu Sanvaresa) (Albert Bonniers förlag)

Tipslistans enda roman! Solidärer är en episk roman som berättar om svensk syndikalism, de Spanienfrivilliga, om kvinnorna i Mujeres libres under det spanska inbördeskriget. Välresearchat, välberättad och episkt. 

När antifascismen blir till extremism (Arbetaren)

”Så varför ingriper inte folk mot nazisterna när de ger sig på en synagoga? För att man under en lång tid demoniserat motståndet mot nazism, till den grad att få vill förknippas med det nog att ingripa. För att man lärt folk att högerextremism är en legitim politisk rörelse bland andra.”

Isak Gerson skriver i Arbetaren i samband med årsdagen på mordet på Björn Söderberg om kålsuparteorin och repressionen mot antifascistisk organisering i dag.

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

Under Jom Kippur i år höll Nordiska Motståndsrörelsen protester mot judar i flera nordiska länder, bland annat vid den för tillfället tomma synagogan i Norrköping. Jag har sett många reagera med frågor som ”hur kunde de göra det ostört?” och ”varför ingrep ingen?”. Svaret på sådana frågor är tyvärr att nazister, politiker, polisen och media sett till att göra det så svårt som möjligt. Från nazistiskt håll har det gjorts genom ett medvetet uppbyggande av våldskapital. De har gjort folk medvetna om att de ofta är beväpnade och att de har mycket nära till att ta till våld, till och med mord. 

För 21 år sedan i måndags mördade de den syndikalistiska fackföreningskämpen Björn Söderberg för att han bevakade deras verksamhet. Det gör det både svårt och farligt för oförberedda enskilda personer att ingripa mot dem. Det är inte en ny strategi, och under lång tid kunde den kontras av antifascistiska grupper som tillsammans hade större chans att tryggt stå emot nazistisk gatunärvaro.

Idén bygger i grunden på att högerextrema traditioner inte är unika, utan tvärtom delar väldigt mycket med ”extremvänstern” och ”radikal islamism” – att de alla är ”lika goda kålsupare”.

Tyvärr har politikers och medias svar på den antifascistiska strategin varit att i början av 10-talet etablera av idén som i folkmun kan kallas ”kålsuparteorin”. Idén bygger i grunden på att högerextrema traditioner inte är unika, utan tvärtom delar väldigt mycket med ”extremvänstern” och ”radikal islamism” – att de alla är ”lika goda kålsupare”.

Man använder generellt sett inte heller ”fascism” som begrepp, eftersom det bär på för mycket historisk kontext. Istället pratar man ofta om t.ex. ”vitmaktmiljö”. För att undvika det politiska innehållet i dessa traditioner fokuserar man på andra egenskaper än de politiska, som ”våldsbejakande”, ”radikalisering” och avstånd till de etablerade politiska partierna (”extremism”). Teorin, som bryter med tidigare forskning för att istället försöka rättfärdiga en politisk ideologi, har fått gott om kritik från forskare och verksamma i arbete mot högerextremism.

På så sätt kan man frigöra rörelser som NMR från politiska idéer som rasism, antisemitism, förakt för svaghet, rasrenhet, misogyni, idéer om ickevitas underlägsenhet. Och på så sätt kan politiska rörelser som vill skära ner på minoriteters, kvinnors eller flyktingars rättigheter föreställa sig att de har mycket mindre gemensamt med nazister än vad antifascister har, för att de ställer upp i val och propagerar sina idéer från ett folkvalt parlament. Teorin avdramatiserar eller i värsta fall legitimerar högerextrema rörelser, samtidigt som den demoniserar dem som står upp mot de högerextrema.

Teorin menar vidare att hotet från dessa rörelser är metodologiskt snarare än politiskt, alltså att hotet är vilka metoder som används för att förändra samhället snarare än hur de vill förändra samhället. På så sätt kan man göra det ointressant huruvida en viss politisk rörelse har som mål att utrota en folkgrupp eller att stoppa diskrimineringen av dem.

Det viktiga är huruvida den kan anses vara ”våldsbejakande” och ”extrem” eller inte. Det är såklart lätt att visa att det är nonsens. Förintelsen, likt många andra folkmord, utfördes av en suverän stat. De allra flesta tyskar och ockuperade av andra nationaliteter som aktivt motarbetade Förintelsen var enligt kålsuparlogiken våldsbejakande extremister. Det betyder inte att deras metoder var rätta, men det betyder att om vi vill döma de involverade rätt kan vi inte döma dem på deras metoder.

Inte heller är det ”våld” enligt någon rimlig definition som definierat den antifascistiska rörelsens verksamhet. Det har förekommit, men en ytterst liten del av antifascistiska aktivister har någonsin varit nära det, på den aktiva partens sida.

Den definierande delen av rörelsens verksamhet har varit blockader, sabotage och protester mot fascistiska möten, marscher och verksamheter. Det har gjorts med sittande, visselpipor och vuvuzelor. En av de mest våldsamma antifascistiska massaktionerna var nog när vattenballonger kastades på en nazistmarsch.

Så varför ingriper inte folk mot nazisterna när de ger sig på en synagoga?

Samtidigt har våldet mot antifascister blivit stadigt intensivare. Både från polisen, vilket vi kommer att gå in på, och från nazisterna. När NMR visar sig bär de ofta vapen, från spetsade fanor till gömda knivar. De attackerar regelbundet folk under sina marscher, och de har mördat sina motståndare mer eller mindre regelbundet under decennier. Det är dessa två parter som – tillsammans med så kallade radikala islamister – målas ut som lika goda kålsupare som antifascistiska aktivister.

Med den logiken har politiker från i stort sett hela den parlamentariska bredden med god hjälp av merparten av svensk media kunnat demonisera antifascistisk organisering. Som tur är har det inte räckt för att kväva rörelsen. Man har också behövt polisens hjälp. För oss som deltog vid försök att stoppa högerextrema möten och marscher under 10-talet var 2014 kanske ett särskilt märkbart år i polisens upptrappning mot antifascistisk organisering.

Motivet var att se till att sverigedemokratiska möten till varje pris kunde hållas ostört. Vid flera demonstrationer beslagtogs alla former av förstärkande verktyg som visselpipor och vuvuzelor. Aktivister som skrek eller klappade händerna kunde hållas och köras iväg till grannstaden. Trots att motdemonstrationer är lika grundlagsskyddade som demonstrationer. 

Så varför ingriper inte folk mot nazisterna när de ger sig på en synagoga? För att man under en lång tid demoniserat motståndet mot nazism, till den grad att få vill förknippas med det nog att ingripa. För att man lärt folk att högerextremism är en legitim politisk rörelse bland andra. För att polisen ständigt ser mellan fingrarna med högerextremas våld och beväpning i offentligheten.

Responsen till nazistiskt våld är från många att man ska förbjuda NMR som organisation. Det är en lösning som prövats på andra ställen men inte fungerat. Man kan inte bli av med en politisk fiende med byråkratiska metoder, särskilt inte en som är öppen med att de inte respekterar demokratin ens som idé.

Inte heller kan man i ett demokratiskt samhälle förvänta sig att polisen ska kunna ingripa vid varje tillfälle nazistiska idéer vädras. Du kan inte ringa polisen varje gång din chef eller kollega säger något rasistiskt. Du kan inte ringa polisen när politiker motionerar om att deportera flyktingar tillbaka till tortyr eller krig. 

Vad vi behöver är att lära varandra att det är rätt att stå upp för värden om demokrati och jämlikhet, och att det är rätt att ingripa mot fascism. Vi behöver minnas och förstå vad nazismen praktiskt innebär för oss.

Vi bär inte bara minnet från Förintelsen, utan också från Björn Söderberg, John Hron, Gerard Gbeyo och många andra som mördats av nazister under 90-talet.

Europa mot judarna 1880-1945

Jag har nyss läst ut en av de mest intressanta böcker om förintelsen jag läst. Den tyska historikern Götz Aly har skrivit en bok vars namn kombinerar historikers fyndiga förmåga att titulera saker med munterheten i förintelselitteratur. Jag tänkte snabbt sammanfatta några av de intressantare skildringar han ger eller teser han driver.

  1. Bokens höjdpunkt är skildrandet av den europeiska nationalismens etniska homogeniseringsprocesser som till stor del ägde rum innan nazismens storhetstid. Längst med bland annan fransk-tyska gränsen, polsk-tyska gränsen och mellan Grekland och Turkiet skedde enorma kampanjer för att skapa etnisk homogenitet i länderna. Det är bara tre av de många homogeniseringsprojekten, men de särskiljer sig ändå i omfattning. Judar var inte det direkta målet med särskilt många av de här projekten, men de blev ofta särskilt utsatta, då de inte tillhörde gruppen som premierades, men inte heller kunde utvisas någonstans där de blev mottagna.

    Det är intressant att läsa om hur de här projekten berörde judar, men det som kanske är särskilt intressant är vilken inblick man får i den del av Europa som förstördes. Den del som fanns innan de stora nationalistiska projekten, där folk i hela Europa levde sida vid sida oavsett etnicitet. Det har krävs enorma resurser, enormt många människorliv och enormt mycket sorg för att förstöra det. Det säger oss också något om varför vi måste bekämpa nationalismen även innan den gått till det stadium nazismen innebär.
  2. Boken skildrar också väl de serier av processer som antisemitismens utveckling tog under 75 år av europeisk historia, och hur vanliga processerna var. Det är kanske klyschigt att säga att Nazitysklands utveckling inte är en isolerad händelse, men Aly låter oss verkligen följa med i hur vanlig mycket av den historiska utvecklingen var i Europa. Nästan varje land går igenom många av stadierna. Det börjar ofta med utestängningar eller begränsnignar av judars rätt till arbete och studier som blir hårdare och hårdare (när judar stängs ute från en stor mängd arbetstillfällen samlas de mer i andra branscher, och skapar där vad antisemiterna skulle kalla ett “judiskt problem” i den branschen som måste lösas med diskriminering).

    Deportationer och pogromer var också vanliga i andra länder, och i de länder som inte gick så långt själva, var det ändå lätt för tyskarna att efter ingången allians eller ockupation övertala dem till de senare stegen. Ofta gjordes det genom att man aktivt involverade både medborgare och politiker, genom att muta dem med att få ta över judars egendom, fastigheter och jobb. Det gjorde dem beroende av att judarna inte skulle komma tillbaka (och i de fall där judar kom tillbaka efter krigsslutet verkar det rätt vanligt förekommande att de som tagit över judisk egendom “åtgärdade problemet” då utan tysk inblandning). Det går att tro att många av de här länderna utförde de senare stegen på grund av Nazityska påtryckningar, men förutom Danmark och Belgien verkar åtgärderna snabbt ha blivit populära hos de egna politikerna.
  3. I sista kapitlet argumenterar Aly för att det inte är en slump eller osannolikhet att antisemitismen blev som starkast i länder med snabbt framväxande demokratiska, medborgerliga och sociala rättigheter (till skillnad från t.ex. Italien som hade en mycket sen demokratisering och jämförelsevis låg antisemitism). Han menar att övergången från ett samhälle där i stort sett alla föddes in i den social position de skulle dö i till ett samhälle där varje människa var tänkt att leva i en “fri marknad” och ständig konkurrens med varandra föddes en avsky mot de som har det något bättre. Den kristne bonden kunde lätt inbilla sig att det var den judiske gårdfarihandlarens fel att hen inte var i dennes något bättre position. Klasshat som etnifierats är mycket bekvämt att väva in i en socialliberal men nationalistisk världsbild. Som ekonomiskt subjekt i konkurrens med sina medborgare var det inte direkt konstigt för den kristne bonden att tänka sig att om hen gick ihop med sina icke-judiska landsmän och gjorde sig av med judarna skulle fler jobb i den framväxande medelinkomsttagargruppen frigöras för denne.

    Aly drar aldrig den slutsatsen, men för mig (och för många av tidens judiska vänsterintellektuella) var lösningen självklar. Demokratiska rättigheter och folklig frigörelse måste hänga ihop med social förändringar som gynnar hela arbetarklassen. Frågan “vem är min fiende?” måste besvaras med “din härskare” och inte “arbetaren du tvingas konkurrera med”. Arbetare som konkurrerar med arbetare leder bara till att härskarklassen vinner. Den enda arbetarkampen som frigör oss är den som frigör hela arbetarklassen.

    Det finns med andra ord två sätt att reagera på Alys slutsats: antingen hindrar vi antisemitismen genom att rulla tillbaka sekelskiftets enorma framsteg, eller så inför vi dem på ett sätt som frigör hela folket istället för att spela ut oss mot varandra. Eller som en av dåtidens judar ställde upp det: socialism eller barbari.

Om Spotify

Jag har mycket länge haft ett starkt agg mot Spotify. Kanske är det för att jag är skolad i samma bloggmiljöer som en av författarna till Den svenska enhörningen : storyn om Spotify. Med den bakgrunden har jag kunnat följa hur Spotify inte alls har förbättrat något – tvärtom har Spotify bara försämrat när de tagit över användarskaran från fildelarna.Så jag kunde gå in i boken med förväntan om ett trevligt lustmord, och passande nog inleds boken med ett välskrivet karaktärsmord på grundarna.

Vad är det Spotify misslyckats med? Spotify levererar till att börja med ingett nytt sätt att organisera musikens ekonomiska relationer. Snarare rör det sig om att återlemma musiken i de tidigare ekonomiska relationerna efter en kort period av intensiv fildelning. Det handlar om att flytta tillbaka makten över ägandet till de stora skivbolagen, som under fildelningens gyllene dagar gick mot en position som mer och mer passiva kapitalägare, vars enda anspråk på ersättning för musik som uppfattades giltigt var juridiskt. Med Spotify flyttades musiken tillbaka från torrentsidor till Spotify, ett medium under skivbolagens kontroll.

Återinlemmandet av skivbolagens makt görs också på ett mer koncentrerat sätt. Jämfört med till exempel radio och andra kanaler som går via Stim/Sami tillfaller mycket mindre intäkter artisterna. Genom att koncentreras i Spotify kan de stora skivbolagen enat förhandla med artisterna genom en tredje part och därmed pressa ner deras ersättningar ännu mer. Därför ser vi artister i regelbundna upprop mot Spotifys ersättningsnivåer. Det är inte för att de är gammaldags, utan för att ersättningen de facto försvinner. Det känns konstigt som upphovsrättsabolitionist att ställa sig på samma sida som Stim/Sami, men here we are.

Spotify gör också artisten till ännu mindre av en konstnär och mer till en arbetare. Ett sätt det här tar sig uttryck på är albumets försvunna betydelse (vilket började redan med fildelningen) till förmån för spellistan. Spellistan organiseras i regel av Spotify, av storföretag som gör listor i reklamsyfte och av företag som exklusivt jobbar med spellistor. Små “folkliga” spellistor finns (fortfarande) men är på det stora undantag.

Spotify har också drivit på en centralisering och koncentration av mediemarknaden. När musiklyssnadet flyttar från lokala skivaffärer och lokala spelningar till Spotifys kurerade spellistor blir det svårare att slå igenom utan stort investeringskapital. Spotify ägs också – till skillnad av radio och lokala marknader – av de stora skivbolagen.

Det här kanske är töntigt, men förmågan att upptäcka musik på ett fritt sätt tynar bort under Spotify. Vi har haft flera modeller för det tidigare. På skivaffärer, radio och DC++-hubar finns det kuratorer som styrde utbudet i konkurrens med varandra. På forum och bland vänner tipsar man varandra om musik (som man sedan kan ladda ner). Men algoritmerna och spellistemakarna på Spotify har ett och två mål: få dig att fortsätta lyssna eller sälja något till dig. Båda två kräver att de är dig till lags till max.

Spotify har inte heller besvarat frågan om hur man ska ta betalt. Spotify blöder massor av pengar, och för de musikintresserade som tidigare nog la hundratals kronor per skiva kan idag lägga en liten månadsavgift istället – men väljer överlägset oftast reklamversionen istället. Totalt har man alltså fått många att betala mindre för musik, och det som betalas går till ägarna (till stor del skivbolagen) och tekniken. Inte artisterna. Men när musik går från konstform till underhållningsvara kanske det inte gör något. Det existerande varulagret är nästan oändligt. Och för varje producerad låt reducerar Spotifyarb artisten sitt eget värde, tills det är oexisterande.

Om Skotten i Köpenhamn och Lars Vilks

I slutet av Niklas Orrenius bok ”Skotten i Köpenhamn”, som förutom välskrivna granskningar av högerextrem terror och organisering inom både vitmaktsfären och salafister handlar väldigt mycket om Lars Vilks person, skriver Orrenius att ”[Vilks], gärning och hans situation ställer grundläggande frågor om frihet, demokrati, våld och religion”. Det stämmer, men det är mycket sällan folk besvarar eller ens hör de frågorna. Vilks återkommer i boken regelbundet till att det är just frågor han ställer. Ändå tas de inte emot som frågor, utan folk reagerar istället i regel med reflexmässigt och absolut medhåll (den konstnärliga friheten/yttrandefriheten måste gå först) eller motstånd.

Oavsett de politiska frågorna tar folk inte ens den grundläggande estetiska frågan – är det konst – på allvar. I Vilks tradition ingår det att undersöka just frågan. Om man ställer ut ”Höganäs kommun” som ”konst” är inte målet att få ett reflexmässigt och enhetligt medhåll. Poängen är att testa gränserna. Den liberala kör som utan särskilt mycket tankearbete predikat konstnärlig frihet i Vilks öra är kanske hans värsta fiende i det projektet. Duchamp testade med sin pissoar gränserna för vad galleristerna kunde tänka sig att ställa ut och vad konstkritikerna kunde tänka sig att hylla. Vilks har genom sin karriär testat allmänheten, och ofta har vi funnits saknande.

Men den estetiska frågan är kanske en av de tråkigaste hans konst ställer. Det är för mig uppenbart att han – utöver islamhatet som jag vill återkomma till – faktiskt försöker ställa frågor om konstens politiska position. Vilks väljer att utmana frågan om konsekvenstänk i konsten. De som skrivit om hans konstprojekt Nimis som tagit upp delar av ett Västskånskt naturreservat utan att ta upp vad konstprojektet får för långsiktiga konsekvenser för naturbevarandet och folk de som kommer att bo i området i många generationer har misslyckats med att ta honom på allvar.

På samma sätt måste vi ta honom på allvar när han integrerar islamhat i sitt rondellhundsprojekt. Vilks har varit en inspirationskälla för vitmaktrörelsen, inklusive terroristerna den fött. Det vet vi, och det vet Vilks, som glatt deltar i rörelsen. Vilks ger också själv uttryck för antimuslimska fördomar. Han pratar om islam som en politisk kraft, om hotet om islamisering, han pratar om muslimer som lättkränkta, att de saknar humor och om att svenska muslimer inte är underordnade för att de har ”pengar, makt och politiska ambitioner” från ”resten av den muslimska världen” – som om muslimer som grupp var någon slags internationell konspiration. Han ger uttryck för att islam för att accepteras måste göra religionen till en ”privatsak” – något man tutat i alla icke-lutherska grupper som försökt leva i Sverige sedan modernitetens intåg. Om det är en del av konstverket eller hans personliga åsikter vet man ej.

Två röster i boken lyckas ändå ta Vilks frågor på stort allvar. Den första är teologiprofessorn Mohammad Fazlhashemi som säger att när man slagit fast Vilks yttrandefrihet måste man också kunna diskutera vilken tradition bilden ritats i. Och i den diskussionen har Vilks vunnit en stor propagandaseger. Det finns en bild av att det centrala problemet med teckningen är att den avbildar profeten Muhammed, trots att många (inklusive Vilks själv) gjort det tidigare utan kosekvenser. Det tar inte hänsyn alls till att Muhammed avbildats på ett avhumaniserande sätt, i en kultur som ständigt avhumaniserar muslimer. Decenniet innan och decenniet efter har amerikanska bomber fallit över många muslimska länder, samtidigt som muslimer i väst blir både attackerade på gator och moskéer, och förlöjligade i liknande men grövre bilder i Jyllandsposten.

Allt det här visste Vilks när han ritade bilden, och valde ändå att infoga i sitt verk. Lars Ströman från Nerikes Allehanda jämför bilden med Monthy Pythons film Life of Brian, men Life of Brian är gjort mycket humor och finess. Både Vilks rondellhund och Jyllandspostens teckningar är gjorda för att majoritetssamhället ska kunna förlöjliga och avhumanisera muslimer.

En lämpligare parallell, som Orrenius också tar upp i boken, är kanske konstnären Dan Park, som är dömd flera gånger för hets mot folkgrupp, bland annat för att en installation of fejkad koncentrationslägergas och hakkors vid en judisk församlings lokaler och för att ha satt upp affischer där en svart lokalpolitiker avbildas som slav och beskrivs med n-ordet. En fråga som av Vilks försvarare diskuterats alldeles för lite är: vad skiljer Vilks från Park? Varför är det så viktig att Vilks går fri från konsekvenser men inte Park?

Den andra riktigt vettiga rösten är juridikprofessorn Hans-Gunnar Axberger. ”Om man tror på idéerna om tryckfrihet och yttrandefrihet – då måste man vårda dem. Och i vårdandet ingår att inte vara fundamentalistisk utan att också vara öppen för de problem som kan finnas” säger han bland annat. Ett sätt att göra just det är kanske att låta konstnärer vara fria att publicera utan censur, men att samtidigt lagföra de brott som begåtts – som man gör med Dan Park – oavsett om gärningsmannen kallar sig konstnär eller inte. För när vi vet att Vilks konst används som inspiration för vitmaktrörelsen och dess terrorister, då är det svårt att säga vad skillnaden är mellan Vilks och en helt vanlig anstiftare till brott. Den ene är lite mer explicit, och den andra kallar sig konceptkonstnär.

Men Vilks är paniskt ovillig att diskutera konsekvenserna av hans konst. Både för muslimer och för sig själv. Ofta tycker jag till och med att han överspelar rollen som den oansvarige mannen helt utan konsekvenstänkande. Han försöker verka obrydd över sin egen säkerhetseskort (som många andra kontroversiella konstnärer samt offentliga feminister, socialister och antifascister nog avundas honom). När någon inte stryker honom medhårs utan vågar kritisera honom säger han öppet att den kritiken bara är en del av hans konstprojekt. Ibland vill jag att en psykiater frågar honom, ”vem försöker du övertala Lars?”.

Han påminner aldrig så mycket som ett sorgetroll som när han väver in sina sociala relationer i sin konceptkonst. Han alienerar folk omkring sig (förutom de högerextrema) med sitt projekt och blir ensam, men istället för att försöka mötas blir han utåtagerande på ett sätt som han tror kommer att rädda hans ansikte. De tillfällena, när masken brister, är kanske det enda intressanta av personporträttet. Det är det enda som faktiskt säger något om honom.

Och på tal om hans säkerhetseskort måste vi gå in på sista batteriet av frågor: Varför är han så otroligt populär i Danmark jämfört med Sverige? Varför är just hans rondellhund så otroligt populär av hans konst? Varför får han så brett och fullt stöd från både svensk högerpress och svensk polis, jämfört med de konstnärer, journalister, fackföreningskämpar, antifascister och aktivister vars yttrandefrihet sällan adresseras alls? Och vad säger svaren på de tre frågorna om honom? Jag tror att det säger det här: Lars Vilks är ingen underdog. Han lever under ett konkret och allvarligt hot för att han är extremt obekväm för en minoritet i vårt samhälle – muslimer. Men genom att han är obekväm för för dem är han mycket bekväm för en majoritet – vita svenskar. Det är en konfliktlinje som är mycket populär i Sverige, men ännu mer populär i Danmark.

Ansvarslösa ägare (Arbetaren)

”Till de av mina vänner och bekanta som behöver starta eget företag ger jag alltid samma råd: skaffa aktiebolag. Till samhället vill jag ibland säga det motsatta: avskaffa aktiebolagen.” Isak Gerson om en bolagsform som bygger på idén om ansvarsbefriade ägare.

Får du ibland bilden av att kapitalägare kan bete sig hur ansvarslöst de vill och ändå komma undan med det? Det är inte helt osant. Vi har tagit fram en juridisk form som har just den ansvarslösheten som sin utgångspunkt – aktiebolaget. Och nu i kristider kan vi, enligt Gunther Mårder, vd för lobbyorganisationen Företagarna, få se ett tydligt exempel på det.

I Ekonomiekot Extra den 2020-04-01 berättar Mårder om riskerna med så kallade ”frivilliga konkurser”: ”det är kanske mer logiskt att idag försätta bolaget i konkurs för att istället kunna vara igång om ett halvår eller år efter att krisen klingat av.

Det här är förödande för samhället, men det kan vara logiskt för den enskilde företagaren, för att på så sätt snabbare kunna komma tillbaka. Så att för samhällets del finns det stora incitament för att försöka rädda företag från att både hamna i ofrivillig konkurs, men också från frivillig konkurs”.

Aktiebolagsformen bygger på idén om ansvarslösa ägare.

Vad händer, mer exakt, när ett aktiebolag går i konkurs? Säg att du startar ett aktiebolag inom byggbranschen, ror in ett avtal på att bygga ett lägenhetshus, påbörjar bygget, tar ut styrelsearvoden från kapitaltillskottet ni fått, hyr ut lägenheterna i förtid, ni tänker att om ni fixar ett billigt fuskbygge kan ni ta ut rätt feta arvoden. Men så börjar pengarna ta slut för tidigt. Lönen till arbetarna betalas inte ut till den 25:e. Ni lovar att det är på väg.

Men så får ni till slut ta beslutet att försätta bolaget i konkurs. Ni ligger flera månader efter med lönerna. I sista stund får hyresgästerna veta att de inte kan flytta in. Ni lämnar bakom er en halvfull byggarbetsplats och högar med obetalda fakturor till inhyrda hantverkare, kommunen, materialleverantörer. Hur ska ni lösa det här kaoset? Aktiekapitalet som man binder när man startar bolaget ska vara en säkerhet för sådana situationer. Sedan årsskiftet är det alltså 25 000 kr som man har för att lösa kaoset som uppstår. Sedan kan ni, i regel, gå fria och starta ett nytt bolag.

Aktiebolagsformen bygger på idén om ansvarslösa ägare. Styrelse och VD för aktiebolag kan i viss utsträckning åläggas personligt ansvar för bolagets skulder och lagbrott, men det krävs rätt mycket för att det ska ske. Det är lätt att komma undan. Om ett bolag inte bär sig är det vanligtvis lättast för både ägare och ledare att släppa bolaget och gå vidare. Det enda de i vanliga fall riskerar är sitt insatta kapital.

Tänk på det som de irriterande sparkcyklarna som fyller våra gator. Användaren lär sig att man kan lämna dem var som helst medan vi andra – kanske särskilt synskadade, barnvagnar och cyklister – får betala priset för det. Grovt underbetalda prekära får städa upp. Ingen vet och ingen frågar hur det ser ut med försäkringar vid trafikolyckor. Politikerna vill inte besluta om parkeringsböter för att det är så himla fränt med några företagare som vill satsa på en cool entreprenöriell idé.

På samma sätt får de som förlitar sig på ett privatägt apotek, affär eller skola finna sig i att en dag inte ha sin samhällsservice kvar. De anställda som genererat vinst åt ägarna i många år får gå med kort varsel. Politiker är ointresserade av ytterligare regleringar, eftersom de vill vara ”företagarvänliga”.

I takt med att bolagsskatten sänks och arbetares position i bolagen försämras blir arbetarklassens lilla del av kakan mindre.

Det går såklart att se positiva sidor i systemet att den som vill investera kan göra det helt utan ansvar. Det uppmuntrar investering även i mer vågade affärsrörelser. Det gör det lätt att investera i ett bolag utan att vara delaktig i bolaget. Men det är viktigt att minnas att bolagen inte är till för oss. Enligt svensk aktiebolagsrätt ska ett aktiebolag drivas för ett enda syfte, och det är att generera vinst till ägarna.

I takt med att bolagsskatten sänks och arbetares position i bolagen försämras blir arbetarklassens lilla del av kakan mindre. Vinsten som ägarna plockar ut är dessutom undantagen från den progressiva beskattningen.

Modellen kommer också med ett pris. När ägarna och ledningen slipper betala för ansvaret är det alltid andra som får betala istället. Med aktiebolag är det staten, de anställda, och de av folket som har någon typ av relation till bolaget. Det är dags att vi frågar oss om det är värt prislappen. Vi stiftar lagarna som rear ut ansvarsfrihet till de rika, men vi får inte så mycket tillbaka.

Till de av mina vänner och bekanta som behöver starta eget företag ger jag alltid samma råd: skaffa aktiebolag. Till samhället vill jag ibland säga det motsatta: avskaffa aktiebolagen. Tvinga dem iallafall att ta mer ansvar för sina skador. Men det långsiktiga svaret här är såklart att bygga upp ett samhälle där varje människas välfärd, trygghet och säkerhet inte är uppbunden vid hur bra ”marknaden” mår eller vilka aktiebolag som för tillfället mår bra.

Om vi byggt samhället så att de resurser som behövs för att vi ska klara dagen spelas med och kontrolleras av en liten klick som äger nog med kapital för att investera kanske det är det systembygget som är problemet, och inte att deras spekulation görs till mycket liten risk. Men att se till att vi får en bättre deal är iallafall en bra början.

Den urlakade demokratin (Arbetaren)

”Vi kan även med en rejäl nypa god tro i det amerikanska demokratiska systemet ändå ta Biden på orden – även om partiet till vänster vinner kommer inget att förändras av det. Jag hoppas att den rörelse som nu är ute på amerikanska gator kan hitta ett sätt att göra att saker faktiskt förändras.” Det skriver Isak Gerson i Arbetaren.

En våg av demonstrationer som täcker i stort sett alla större och många mindre stater sveper genom USA. Vissa av demonstrationerna upprättar autonoma zoner. Demonstranterna blir mer och bättre organiserade mot den amerikanska polis som tack vare LESO-programmet där mängder av militärt materiel säljs vidare till poliskårerna är tungt beväpnad.

Från statens håll talar man om att sätta in nationalgardet. Presidenten har länge talat om att utnämna vänstern (genom spöknamnet ”antifa”) till nationell fiende, vilket gör att vi kan förvänta oss en framtid där antirasister och vänstern blir godtyckligt massfängslade liknande de svarta pantrarna samt muslimer efter 9/11.

Jag har tidigare redogjort för hur svårt det är att tala om staters demokratiskhet som en binär fråga, som om det fanns rent demokratiska och rent odemokratiska stater. Men det är värt att i stunden vi befinner oss i faktiskt titta på några av de utmaningar USA har att lösa innan det riktigt känns rätt att kalla staten för en demokrati, särskilt i termer om svarta amerikaners rösträtt. Jag kommer att hänvisa till villkoren för både svarta och fattiga i texten, för grupperna har haft ett stort överlapp på grund av strukturell rasism sedan slaveritiden till idag.

Till att börja med är svarta amerikaner med mycket råge överrepresenterade i statistiken för både dödsstraff och fängelsestraff. Ungefär en halv promille av vita amerikaner är i fängelse, medan siffran är 2,3% för svarta amerikaner. Avrättade människor kan såklart inte rösta, och i USA kan inte särskilt många fångar rösta heller.

Exakt vilken nivå av brott som krävs för att du ska berövas rösträtten beror på delstat, men i de flesta delstater förlorar du din rösträtt även för relativt vanliga brott. USA har 2,3 miljoner medborgare i fängelse just nu och totalt 5,8 miljoner som berövats rösträtten på grund av nuvarande eller tidigare fängelsestraff, totalt 2,5% av röstskaran.

Ett argument som framförts mot att ge fängelsedömda rösträtt är att de som dömts skulle kunna utgöra en vågmästarkraft i valet. Man kan tycka att ett land där gruppen fängelsedömda är så stor att den utgör en vågmästarroll kanske har större problem. USA har också fortfarande politiska fångar från de svarta pantrarna i fängelse. Det är inte en stor grupp idag, men det har defintivt spelat roll för svartas möjlighet att organisera sig politiskt historiskt.

Gerrymandering är att rita om valdistrikten på ett sätt som gynnar det egna partiet. Något makten gjort särskilt för att minska effekten av svarta amerikaners röstande.

Varför är svarta så överrepresenterade då? Vi kan se på några skäl. Rasistiska fördomar gör att svarta i högre grad misstänks för brott och döms på svag bevisning. Strukturellt rasistiska skäl gör att svarta amerikaner statistiskt sett är socioekonomiskt svagare (medianinkomsten i svarta amerikanska hushåll är 60% av vitas), och många fängelsebrott är vanligare bland fattiga.

Och de amerikanska poliskårerna har en starkt rasistisk tradition som bland annat kommer från de amerikanka poliskårernas rötter i slavägarpatrullerna. Många av dem har inte riktigt reformerats i grunden sedan varken slavägartiden, Jim Crow eller Klu Klux Klans storhetstid.

Även de som tekniskt sett får rösta förhindras dock ofta att rösta. Varje val kommer vittnesmål om vallokaler där man fått vänta i många timmar för att rösta eller där vallokaler stängts ner. Många har svårt att få ledigt för att få rösta. Att rösta har för många amerikaner ett pris i både tid och pengar, och huruvida man har råd med det beror mycket på hur mycket pengar man har.

Och om du som boende i ett svart och/eller fattigt område försvagas din röst ändå ofta av vad som kallas gerrymandering, som fått namn efter en amerikansk politiker. Gerrymandering är att rita om valdistrikten på ett sätt som gynnar det egna partiet. Något makten gjort särskilt för att minska effekten av svarta amerikaners röstande.

Har fattiga amerikanska medborgare förutsättningar att fatta informerade val när de röstar? Svarta amerikaner är fortfarande tydligt underrepresenterade i högre utbildning, troligtvis delvis orsakat av den låga finansiering skolor som ligger i svarta områden har. Inte heller kan de lita särskilt mycket på massmedia, med tanke på den starka ägarkoncentrationen över amerikansk media.

Värt att nämna är den politiskt konservativa massmedieägaren Sinclair Broadcast Group som äger stora delar av de amerikanska lokala TV-stationerna. Företaget är känt för sina ”must-runs”, färdiggjorda inslag som man tvingar alla lokala nyhetsprogram att sända med färdigskrivna manus, som för fram en konservativ agenda.

Och vad händer om man ändå lyckas rösta på det amerikanska tvåpartisystemets vänsterparti? Socialistpolitikern Kshama Sawant sammanfattade det bra i sin kolumn i Seattletidningen The Stranger (under Obamas regeringstid): ”These differences are nothing but delusions. In contemporary America, the ”differences” between Republicans and Democrats are obliterated by both parties’ identical enslavement to war-mongering corporate masters whose power is derived from the blood of exploited workers.”

Eller för att citera partiets presidentkandidat Joe Biden i ett tal till rika donatorer när han väl hade besegrat Bernie Sanders, ”No one’s standard of living will change, nothing would fundamentally change.”

Jag har bara fokuserat på de rena rösträttsfrågorna här. I demokratibegreppet ingår ofta också saker som rättssäkerhet och minoritetsskydd, som vi sett är extremt dåligt för svarta amerikaner generellt.

På baser som Guantanamo blandas dessutom godtyckliga och ej tidsbestämda häktningar med tortyr – särskilt mot politiska motståndare och minoriteter, och landet använder dödsstraff.

Vi kan även med en rejäl nypa god tro i det amerikanska demokratiska systemet ändå ta Biden på orden – även om partiet till vänster vinner kommer inget fundamentalt förändras av det.

Jag hoppas att den rörelse som nu är ute på amerikanska gator kan hitta ett sätt att göra att saker faktiskt förändras. Jag har en känsla av att Leonard Cohen äntligen, postumt, får rätt. Democracy is coming to the USA.