Fyra minoritetsungdomsförbund: ”Moderaternas förslag att skrota UR är mycket oroväckande” (Dagens Media)

Att garantera fortlevnaden av de nationella minoritetsspråken är en nog stor utmaning utan att ett public service-bolag som faktiskt bryr sig om detta läggs ned. Därför är Moderaternas förslag oroväckande, skriver företrädare för fyra ungdomsförbund för de nationella minoriteterna.

Foto: Christine Olsson/TT

Det finns många brister i svenska myndigheters förmåga att ge modersmålsundervisning och material för undervisningen på nationella minoritetsspråk. Förutom en allmän lärarbrist är det också mycket knapert med läromedel. Att garantera fortlevnaden av de nationella minoritetsspråken är en nog stor utmaning som det är utan att ett public service-bolag som faktiskt bryr sig om detta läggs ner. Därmed är Moderaternas förslag att avveckla utbildningsradion (UR) mycket oroväckande och skulle ha en direkt negativ påverkan på fortlevnaden av de nationella minoritetsspråken.

LÄS OCKSÅ: Moderaterna vill sälja Telia och lägga ned UR – här är partiets färska mediepolitiska rapport

UR har också, tack vare sin annorlunda verksamhet, haft andra möjligheter att vända sig till de mindre segment av befolkning som barn och unga talare av nationella minoritetsspråk är. Det är svårt att hävda att vi varit nöjda med mängden producerat och sänt material på nationella minoritetsspråk inom ramen för något public service-bolag, men det har varit tydligt att UR gått längst för att möta oss. Detta genom att arrangera dialogmöten där vi får ge feedback på existerande material och ge önskemål för framtida material. Detta för att kunna producera material av kvalitet.

LÄS OCKSÅ: Sofia Wadensjö Karén om M:s skrotningsförslag: ”Handlar om något större än UR:s existens”

Därför frågar vi oss, om UR läggs ner, vem ska ta över produktionen av läromedel samt program som kan användas i undervisning i nationella minoritetsspråk – för hemmabruk och för skolmiljö? Hur ska kompetensen bevaras när UR delas upp och personal i bästa fall flyttas till de andra public service-bolagen? Vi som frågar representerar unga talare av nationella minoritetsspråk. Vi har gått igenom undervisningen själva, och vi hoppas att våra barn ska kunna göra det en dag. För att det ska kunna hända måste det finnas läromedel tillgängligt för oss och för deras lärare. Antalet unga talare för respektive nationellt minoritetsspråk avtar i dagsläget och vi jobbar hårt för att avstanna denna utveckling. Vill Moderaterna verkligen motarbeta oss och se till att antal talare avtar snabbare än vad det redan gör i dagsläget

Isak Gerson, Der Nayer Dor
Jessica Preiman, Sverigefinska ungdomsförbundet
William Torikka, Met Nuoret
Sara-Elvira Kuhmunen, Sáminuorra

Jag och andra judar klassas som antisemiter (Aftonbladet)

Toppmötet bör fokusera på hindren för judiskt liv hellre än en felaktig definition av antisemitism

Isak Gerson är skribent i judiska frågor i bland annat Arbetaren och Judisk krönika.
Isak Gerson är skribent i judiska frågor i bland annat Arbetaren och Judisk krönika. Foto: TT

När den internationella konferensen i Malmö om Förintelsens minne och bekämpandet av antisemitism nu inleds finns mycket att ta tag i.

Ett exempel är den lag Polens styrande nationalkonservativa parti införde 2018, där man gjorde det olagligt att tala om Förintelsen på sätt som skuldbelägger polacker eller polska nationen. I flera andra östeuropeiska länder har man en officiell historieskrivning som bygger på ”double genocide”-idén (som beskrivits av bland annat förintelseforskaren Dovid Katz). Den går ut på att Förintelsen visserligen skedde, men att nazisterna ändå var ”lika goda kålsupare” som Röda armén.

Journalisten Bernt Hermele har i sin bok Kommer de, så skjuter jag oss från 2019 visat på den utbredda antisemitismen i Sverige under 1900-talet och hur svenska staten och Svenska kyrkan samarbetade med den nazityska regimen i frågor om ägande av svenska bolag och ”rasrenhet” när hinderprövningar skulle göras för svensktyska par.

Bakgrunden till konferensen är att det gått 20 år sedan Stockholms stora konferens om Förintelsens minne, där Stockholmsdeklarationen antogs och IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance, startade sitt arbete.

Stockholmsdeklarationens sjunde klausul handlade om att ”sprida ljus över de mörka outforskade fläckar som ännu finns i Förintelsens historia”. Jag är tyvärr orolig för att detta inte kommer att ske. Det blåser andra, nationalistiska och högerextrema vindar i Europa. 

När antisemitism diskuteras på politisk nivå framställs det oftast som en polisiär fråga. Det handlar om vilka polisresurser, vilka säkerhetsanslag och vilka hårdhandskar (och mot vilka grupper) man kan ta till för att säkra judisk överlevnad. Mycket sällan diskuterar man hur man ska stärka judiskt liv.

En av de viktigare faktorerna för en levande judisk kultur är bibehållandet av en obruten språkkedja. Det innebär att det finns barn som växer upp med föräldrar som talar modersmålet med dem. Sverige åtog sig för över 20 år sedan att bevara jiddisch som språk. Ändå finns mycket lite av den infrastruktur som krävs. 

Ska man erkänna att judiskt liv är skyddsvärt behöver man också erkänna att det tillför något till den svenska kulturen. Man måste erkänna att vi, och andra folk, varit del av svensk historia i över två hundra år. Under hela den tiden har man, precis som med samer, romer och andra minoriteter antingen försökt tvinga oss till assimilation eller stött ut oss.

Varför diskuteras inte hindren mot att kunna leva ett judiskt liv som en typ av strukturell eller politisk antisemitism? Kanske är det tidsandan, kanske handlar det om svensk kultur. 

IHRA hjälper oss inte heller att föra upp frågan på agendan. 2016 antog organisationen en arbetsdefinition av antisemitism, där de listar elva typexempel. Fem av dem handlar om sätt att kritisera Israel. Ingen av dem handlar om att kritisera försvårandet av judars möjlighet att leva ett judiskt liv. 

Mina misstankar mot definitionen stärks av att jag själv, likt många judar som är kritiska till israeliska statens politik, är skyldig till i alla fall två av de elva typexemplen. Jag tror inte att något folk har en inneboende rätt till en nation (exempel 7, om förnekandet av judars rätt till sitt eget land), och eftersom den israeliska staten ständigt påstår sig agera i mitt intresse tvingas jag att vara mer kritisk mot den statens beteenden än andras (exempel 8, om att kritisera Israel hårdare än andra länder). 

Ett bra exempel på hur enkelt IHRA:s definition kan missbrukas är när den kanadensiske parlaments-ledamoten Charlie Angus delade en artikel från Washington Post om skillnaden i hur snabbt den israeliska staten vaccinerat israeler jämfört med palestinier, där han använde hashtaggen #apartheidstate om Israel. En av ambassadörerna var snabb med att anklaga honom för antisemitism enligt just IHRA:s definition (som Kanada hade antagit). 

I så fall finns det även israeliska människorättsorganisationer, journalister och aktivister som är skyldiga till samma antisemitism. Enligt en undersökning som bland annat Times of Israel skriver om kan det vara så mycket som var fjärde amerikansk jude som delar den antisemitiska åsikten.

The Jerusalemdefinition of antisemitism, som togs fram av ett hundratal forskare inom antisemitism och närliggande ämnen, ringar in begreppet mycket bättre. Den lyckas både starkare markera mot förtäckt antisemitism i konspirationsteorier, och diskutera bättre var gränserna går för legitim och bigott kritik mot Israel. Tyvärr har intresset varit svalt. Samtidigt har 30 länder och många organisationer antagit IHRA:s -definition. I Sverige antogs definitionen princip helt utan kritisk diskussion.

I den offentliga debatten diskuteras frågor om religiös mångfald i regel i förhållande till muslimer, och när de tas upp är det då på ett intolerant sätt. Frågor som omskärelse av pojkar, halal- eller kosherslakt, religiös klädsel, ledigt vid högtider eller möjligheten att be på arbetsraster skulle i ett sunt samhälle kunna ses som tecken på en en välfungerande pluralism. I Sverige ses de i regel som problem. 

Säkerhetsanslag kan rädda liv i synagogan, men det kommer inte att skydda mig när jag handlar mat i kippa. Fler poliser kommer inte att skåla för friheten från slaveri med mig på Pesach. De kommer inte att fira mitt barns bar mitsva med mig. Det kan bara grannar och medmänniskor som fått lära sig att förakta antisemitism i stället för judar. För det krävs mycket mer än ett glassigt toppmöte.

Isak Gerson är skribent i judiska frågor i bland annat Arbetaren och Judisk krönika

M vill skapa permanent utvisningsbara människor (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

”Varför ska då det här rättsosäkra projektet sjösättas? För att Moderaterna är besatta av att ytterligare några tusen färre av de människor som har det värst på jorden ska få ens grundläggande skydd av det svenska samhället.” Isak Gerson om Moderaternas förslag om att återkalla permantenta uppehållstillstånd.

Vad är det som är så provocerande med flyktingar som reser hem till sina hemländer? Min egen far tog med mig på många sådana resor när jag växte upp. I Ekots lördagsintervju (18 september) presenterar Moderaternas migrationspolitiske talesperson Maria Malmer Stenergard partiets nya linje.

Enligt den kan just sådana resor på något sätt retroaktivt radera den antisemitiska kampanj den polska regeringen bedrev kring 1968, som fick familjen att fly. Jag är glad att jag läst tillräckligt mycket science fiction för att förstå logiken de presenterar, men det går inte ihop.

Det finns alltså idag en regel som gör att det efter fyra år av permanent uppehållstillstånd behövs ”synnerliga skäl” för att upphäva uppehållstillståndet. Det vill Moderaterna riva upp för att de ser ett stort problem i att personer som flytt hit, bedömts ha skyddsbehov nog att få uppehållstillstånd, bott här i många år, men valt att besöka (eller ”semestra i”, som hon formulerar det) ursprungslandet, inte kan tvingas tillbaka igen.

Vi kan börja med att konstatera att det finns gott om skäl att besöka hemlandet igen. Många som flyr lämnar släkt och familj bakom sig. Vi kan också konstatera att det för Sveriges majoritetsbefolkning inte är några problem att semestra i länder som befinner sig i krig eller utsätter folk från förföljelse. Det finns inget krav på flygbolagen att sluta sälja resor till länder som för krig eller begår brott mot mänskliga rättigheter. Och återbesök i hemlandet förändrar inte den situation beslutet om skyddsbehov grundats på.

Det är inget Malmer Stenergard försöker föra i bevis i intervjun, och det är inget hon skulle kunna föra i bevis heller. Så varför sticker det i ögonen på Moderaterna och, får man anta, deras allierade, att flyktingar besöker sina hemländer? Jag kan tänka mig två skäl.

Det ena är att man helt enkelt tycker att flyktingar ska ta sitt pick och pack och dra så fort det ordnat upp sig i hemlandet. Koncentrationslägerflyktingarna borde ha åkt hem efter intåget i Berlin, bosnierna efter krigsslutet, chilenarna efter Pinochets fall och irakierna efter gulfkrigen (båda gångerna, får man anta). De främmande elementen ska bort, och i Sverige ska blott ”svenskar” bo.

Så nu vill Moderaterna skapa en rättslig prekaritet för en del av befolkningen, en grupp människor som alltid är teoretiskt ”utvisningsbara”. Inte bara utvisningsbara för brott utan också för olämpligt beteende. Det ska de vara tills de till slut uppnår det medborgarskap som Moderaterna tycker går på tok för snabbt att få med dagens regler.

Det andra skälet handlar om lojalitet. En vilja att besöka landet man är född och uppvuxen i, där ens modersmål talas, där ens släkt bor, utgör då ett tankebrott. Genom att vilja tillbaka visar man en bristande trohet mot det svenska. Det är inte direkt ett skäl som doftar mer av demokrati än det tidigare.

Ändå är det jag finner värst med förslaget den ytterligare osäkerhet som skapas för flyktingar, även de som levt i Sverige länge. Det är nu många år sedan polisens Reva-projekt, där man började att systematiskt göra ”inre utlänningskontroller” på mörkhyade. Där etablerades att mörkhyade har särskilda skyldigheter inför polisen. Sedan dess har attityden i offentligheten mot flyktingar konsekvent skruvats upp, särskilt av de tre största partierna i riksdagen.

Så nu vill Moderaterna skapa en rättslig prekaritet för en del av befolkningen, en grupp människor som alltid är teoretiskt ”utvisningsbara”. Inte bara utvisningsbara för brott utan också för olämpligt beteende. Det ska de vara tills de till slut uppnår det medborgarskap som Moderaterna tycker går på tok för snabbt att få med dagens regler.

För att det här ska gå smidigt ska andra myndigheter som Socialtjänsten vara skyldiga att tjalla till Migrationsverket när de misstänker att en flykting betett sig fel. Och om en flykting ändå vill besöka släkten efter många års saknad, då ska det till en ”prövning” för att se om flyktingen ändå förtjänar att stanna i landet.

Varför ska då det här rättsosäkra projektet sjösättas? För att Moderaterna är besatta av att ytterligare några tusen färre av de människor som har det värst på jorden ska få ens grundläggande skydd av det svenska samhället. Småaktigt.

Social snedrekrytering cementerar klassamhället (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

”Det räcker inte för högern att vara ointresserade av att minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Nu vill de dessutom att den ökar.” Det skriver Isak Gerson i Arbetaren.

Känner ni till begreppet ”social snedrekrytering till högre studier”? Det beskriver det statistiska sambandet att barn till akademiker och/eller svenskfödda föräldrar mycket oftare blir akademiker än andra barn. Det är en av många sätt klassamhället cementeras mellan generationerna. Advokater, läkare och professorers barn kan räkna med goda chanser att deras barn, precis som de gjorde, kommer att komma in på en relativt högbetald bana.

Universitetskanslerämbetet tittade på det här 2018, och kunde då konstatera att i gruppen man följt med föräldrar med lägst studiebakgrund gick 33 procent vidare till högre studier. I gruppen med mest utbildade föräldrar är siffran 87 procent. Vilka föräldrar du har avgör hur höga betyg du får, men det har också en stor inverkan på din villighet att oavsett betyg gå vidare till högre studier.

Hur kan den här trenden vändas? Det finns ett par strukturella lösningar som kan påverka. Fler studieplatser, särskilt på regionala högskolor. Flytta skolstudier från  hemmet till skolan genom att minska läxorna och öka skolornas studietid. Starkare Komvux. Bättre och säkrare ekonomi för studenter.

Högern är såklart nöjd med det här upplägget. De har historiskt varit ointresserade av att minska den sociala snedrekryteringen. Men tyvärr räcker inte det. Det måste bli ännu värre. Och i senaste argumentationen av Margareta Barabash i Expressen (Stoppa besattheten av högre utbildning, 23/8) kunde man verkligen se teorin ge vika för ideologiska illusioner.

Problemet som tas upp är att vissa yrken – betongarbetare, elektriker och undersköterskor – saknas. Orsaken: för många läser vidare på högskola. En liberal, tycker man, borde ha de teoretiska verktygen att ge ett svar på hur man löser det problemet: tillgång och efterfrågan. Det är bara att jämföra lön och arbetsvillkor för de nämnda yrkena med lön och arbetsvillkor för välutbildade yrken för att förstå varför unga ofta, om det är möjligt för dem, väljer bort yrkena.

Om vi bortser från den gamla myten om att humaniorastudenter inte kan få jobb måste vi nog konstatera att det inte finns någon särskild anledning att skydda arbetarbarn från humaniorastudier. 

Kanske är det vi ser effekterna av decennier av lyckad antifacklig politik. Det är knappast en slump att de som har möjligheten väljer bort arbetarjobb samtidigt som arbetsmiljölagstiftningen och las urholkas, strejkrätten avskaffas och fackens medlemstal i stort sjunker. Tyvärr är det – i det här fallet – inte liberal teori man går till. Hur skulle det se ut för landets Tyko Jonssons om man föreslog att arbetarna och deras barn ska få högre lön? I stället går Barabash till vanlig klasspolitik – bort med arbetarnas studieplatser.

Hur är det då med flummiga humaniorastudier? Om vi bortser från den gamla myten om att humaniorastudenter inte kan få jobb måste vi nog konstatera att det inte finns någon särskild anledning att skydda arbetarbarn från humaniorastudier. Arbetarrörelsen har genom studiecirklar och bildningsföreningar sysslat med mer seriösa humaniorastudier än de flesta borgerliga överliggare sedan långt innan åttatimmarsdagen infördes.

Varför? Det är en demokratisk fråga. Det har alltid funnits en idé inom arbetarrörelsen om att bildning behövs för att lyfta oss som demokratiska medborgare. Tidskriften Brand kommenterade genom Cecilia Höglund och Ida Hansen halveringen av obligatorisk samhällskunskapsundervisning på gymnasiet såhär: ”På 50 poäng samhällskunskap lär du dig nämligen i stort sett att rösta och ta lån, och det är precis det som är tanken. För att förstå är att kunna se vad som kan förändras och hur. Att inte förstå är att tro att sakers tillstånd är orubbliga.

Utifrån det perspektivet håller jag såklart med Barabash om att marknadsanpassningen av högre studier är ett stort problem. Det utarmar studiernas möjlighet att bilda oss, och att fostra vårt kritiska och demokratiska tänkande. Det är en process som precis som övriga problem New Public Management givit högre studier drivits igenom av borgerliga partier. Jag har dock svårt att övertygas om att lösningen för att försvara den akademiska friheten är en minskad akademi.

Vad ska vi då göra av det ”överskott på konsulter, kommunikatörer och organisationsstrateger”. Barabash är orolig för? Hon får gärna föregå med gott exempel. Jag har efter över fyra år av filosofistudier hittat ett yrke där jag bidrar till samhället. Om jobbet som ”Communications Coordinator” vid Stockholm Free World Forum inte duger är jag lika glad som någon att det här samhället ger henne chansen att ombilda sig till elektriker.

Invandring förklarar inte högerradikalismen (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

”Sven Anders Johansson tycker inte att man kan förstå Sverigedemokraternas framgångar ur de förutsättningarna Adorno nämner, utan tvärtom har rasismen sin grund i – hör och häpna – invandrarna själva.” Isak Gerson om Aftonbladet Kulturs läsning av Theodor Adornos ”Den nya högerradikalismen”.

Theodor Adornos höll 1967 föredraget ”Den nya högerradikalismen”. 2019 gavs den ut i Tyskland, och i år översattes den till svenska. Föredraget i sig är ungefär vad man kan förvänta sig, det är välslipade, genomtänkta och i stort korrekta observationer. Så här ett halvt sekel senare lär det kanske inte oss så mycket nytt, då det till stor del är centralt tankegods i seriöst antifascistiskt tänkande.

Föredraget börjar i den komplexa frågan om hur ytterhögern kan leva vidare efter att Hitler och hans parti krossats så totalt. Att läsa Adorno visar oss att många av faktorerna bakom fascismens framgångar fortfarande är kvar: bland andra den pågående kapitalkoncentrationen, det osäkra samhällsskikt av småborgare som ständigt riskerar att degraderas, klyftan mellan stad och land, ett socialdemokratiskt parti ointresserat av att utmana det kapitalistiska systemet.

Adorno försöker också definiera högerradikalismen i tre punkter. Han menar att de centrala komponenterna är dess grund i skräcken, den centrala platsen propaganda har, inte bara som medel utan också som mål, samt hatet mot tänkandet. Han varnar också för enkla förståelser av högerradikala rörelser eller som att fascism skulle gå att koppla direkt till inflationsrörelser. Inte heller vill han förstå dem ses som tillhörande en särskild samhällsklass, som att den skulle vara ”köpt av industrin” eller organiseras framför allt bland småborgerliga rörelser eller på landsbygden.

Adorno pratar om hur högerradikalismen bytt karaktär efter kriget, hur den anpassat sig för att kunna framföra samma nazistiska, rasistiska och antisemitiska budskap som tidigare, men lindat in dem i så mycket kodord att de passerar lagarna

Han pratar om hur högerradikalismen bytt karaktär efter kriget, hur den anpassat sig för att kunna framföra samma nazistiska, rasistiska och antisemitiska budskap som tidigare, men lindat in dem i så mycket kodord att de passerar lagarna. I den strategin ingår också att de i stället för att öppet motsätta sig demokratin försöker presentera sig själva som de ”sanna demokraterna” till skillnad från sina motståndare.

I Aftonbladet kan vi läsa Sven Anders Johansson recension. Han tycker inte att man kan förstå Sverigedemokraternas framgångar ur de förutsättningarna Adorno nämner, utan tvärtom har rasismen sin grund i – hör och häpna – invandrarna själva. Han lyfter statistik om hur många fler medborgare som är utländskt födda. Han tar upp efterordets idé om att det finns ”en nationell fantasm om ett ’stort utbyte’ av etniska grupper” och konstaterar förvånande nog att det kanske stämmer. Han har tittat på hemtjänsten och Foodorabuden och konstaterat att den rasistiska folkutbytesmyten kanske inte är så falsk ändå. Och som grädde på moset konstaterar han att det är det folkutbytets fel att Alliansen lyckats genomföra sin politik för att ”försvaga facket, dumpa lönerna, försämra arbetsvillkoren, öka skillnaderna mellan välavlönade och lågavlönade och ja, försvaga hela arbetarrörelsen”.

Vi kan kanske hoppa över det lilla faktafelet att Socialdemokraterna fortsatt projektet med till exempel bolagsskattesänkningar och strejkrättsavskaffandet. Jag går gärna direkt på den större frågan om exakt hur det är invandringen som pådriver högerpolitiken, snarare än rasismen. Adorno själv har inga problem med att förklara hur högerradikalismens rasism och kapitalets frammarsch går hand i hand, men Johanssons analys lämnar mycket att önska.

Ännu konstigare blir det när man applicerar Johanssons teori i Polen, där invandringen är minimal. Cirka en promille av befolkningen är muslimer, men det ledande auktoritära partiet har också utmålat just islam och muslimska invandrare som ett hot. 

Johansson får också problem när han ska förklara högerradikalismen i andra länder. Sverige hade cirka 8,1% muslimer 2016. Finland hade samma år 1,8 procent (båda siffrorna från Pew Research Center). Ändå gjorde Sannfinländarna ett mycket starkare val 2015 (innan partiet splittrades) än Sverigedemokraterna gjorde 2014 (cirka 38 procent bättre). Trots att Sannfinländarna går till val på liknande antimuslimsk retorik. Ännu konstigare blir det när man applicerar Johanssons teori i Polen, där invandringen är minimal. Cirka en promille av befolkningen är muslimer, men det ledande auktoritära partiet har också utmålat just islam och muslimska invandrare som ett hot. 

Faktum är att om jag skulle ge någon en pamflett för att förklara Johanssons egen text skulle Adornos ”Den nya högerradikalismen” vara en bra början. Den förklarar själv hur rasistisk mytbildning inte behöver verkligheten när den kan bygga sin rädsla på propaganda. För några år sedan studerades islamofobi i Polen, och man kom fram till att polackerna trodde att 7 procent av befolkningen var muslimer (och att detta skulle öka till 13 procent till 2020). Idén om den farlige muslimen utgör ändå ett spöke högerradikalen kan skrämmas med.

Det är då inte förvånande att Johansson lämnar ett visst hål i sitt resonemang. Vi skräms med en siffra tagen ur sitt sammanhang. Siffran kopplas ihop först med en påstådd vit rädsla som driver väljare till Sverigedemokraterna, sedan till högerns ekonomisk-politiska framgångar. Kvar blir vi som läsare, som förväntas lära oss att progressiv politik inte byggs på organisering av klassen, utan organisering av folket mot det påstådda folkutbytet. Det sker dessutom, cyniskt nog, samtidigt som högern organiserar för att de som på politiska, etniska eller könsmässiga skäl måste fly från talibaner inte ska få söka fristad från döden här.

Allt enligt de principer för högerradikalismen som Adorno sätter upp. Johansson föregriper rädslan för flyktingen, gör det med hjälp av propagandaidén om folkutbyte. Och konstruerar ett argument som vänder sig till magkänslan snarare än till argumentationen. Frågan är bara varför det är Aftonbladet och inte högerradikalerna själva som trycker texten.

Liberalers paranoida reaktion när vi väljer fel (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

”Är det liberala utopiska alternativet till ”äta, sova, dö” verkligen ”äta, konsumera, supa, sova, dö”? Vem kan med ärligt hjärta säga att det är en lockande samhällsvision?” Isak Gerson om liberalernas omvända moralpanik.

Vad ska vi med liberalismen till egentligen? Vad tillför den våra liv idag? Det är frågor jag verkligen ställde mig när jag genom podcasten Stormens Utveckling (avsnitt 95: Härlig Tiktok-mamma) tog del av en hur det samlade liberala kommentariatet tog emot nyheten om att dagens unga dricker mindre än tidigare generationer.

Ett liberalt svar på den nyheten hade kunnat vara ”vad bra att unga frivilligt väljer bort supande till förmån för ett bättre liv, så slipper vi statliga begränsningar”. Det var det dock inte. DN:s Lisa Magnusson varnar istället för ”framväxandet av en tråkig Generation Zzzzzz”. Expressens Arvid Åhlund kallar ”nynykterismen” för ”ett slags tyst kulturrevolution” och menar att ungdomars minskade festande är en ”björntjänst”.

Vi kan tacka liberalismen för en hel del rättigheter, som tillkämpades tillsammans med Sveriges folkrörelser under 1800- och 1900-talet. Det fanns en dröm hos dem om ett samhälle där man var fri att själv välja hur man levde sitt liv, utan för mycket inblandning av stat eller kyrka. Gott så. Men nu när vi har rättigheterna verkar det väcka en paranoid reaktion hos liberaler när vi väljer fel.

Är det liberala utopiska alternativet till ”äta, sova, dö” verkligen ”äta, konsumera, supa, sova, dö”? Vem kan med ärligt hjärta säga att det är en lockande samhällsvision?

Och vad är det att välja rätt för en liberal? Är det liberala utopiska alternativet till ”äta, sova, dö” verkligen ”äta, konsumera, supa, sova, dö”? Vem kan med ärligt hjärta säga att det är en lockande samhällsvision? Är det någon form av självterapi liberaler behöver för att komma över ensamheten hyperindividualismen givit dem? Vad ska vi göra med alla de mänskliga behov och begär som inte får plats i en enkel utilitarism? Vad ska vi göra med vårt behov att vara del av något större?

När Magnusson skriver ”Ungdomen ska vara en tid av dumdristigheter och farligheter och misstag, av balanserande på ansvarslöshetens rand och sedan tillbaka, in i ett vuxnare liv.” tänker jag bara: vakna upp, generationen du skriver om har startat en global strejkrörelse. Att organisera en internationell politisk rörelse är väl mycket mer spännande och farligt än att dricka langaröl.

Jag hoppas verkligen att vår generation Z får göra sina ungdomsmisstag. Jag hoppas att de alla får hålla megafonen vid demonstrationer, att de får känna makten i att kunna stoppa deportationer med armkroksblockader, att de arrangerar gatufester för att blockera bensinmackar. Jag hoppas att de får testa en frasradikal period som de sedan överger, att de har ett par månader i Unionen för att inse vilken dålig ursäkt till fackförbund det är innan de går med i ett riktigt, att de testar att bygga rökgranater hemma och att de får ockupera en avverkningshotad skog i tält och sovsäck.

Om de dessutom får dricka billig, ljummen öl i en park? Vem bryr sig? Ja, förutom liberaler med pekpinnar då.

Dags att följa pengarna (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

”De som testat att annonsera hos någon av våra större sociala mediebolag vet att det är bisarrt billigt jämfört med en reklampelare på stan. De sociala mediebolagen givit oss en reklamkonkurrens på steroider, och marknaden anpassar sig efter det.” Isak Gerson om den datadrivna annonsförsäljningen.

ETC-tidningarna har i ett välkommet steg beslutat att börja ”göra motstånd mot techjättarna”, genom bland annat minskad användning av sociala medie-verktyg och hårdare bevakning. Ett mycket välkommet steg, som Arbetaren redan tagit. Arbetaren.se använder inga kakor i marknadsföringssyfte, och bäddar bara in externa tjänster som erbjuder do not track-funktioner. Men det är särskilt intressant vilka skäl ETC anger för kampanjen.

De anger fyra skäl: spridandet av lögner och hat genom både algoritmer som förstärker sådant innehåll och samarbete med påverkansorganisationer som Cambridge Analytica, sättet de använder sin makt för att driva egen politisk agenda, den enorma skatteflykten och slutligen ”övervakningen”, där det storskaliga insamlandet av data om till exempel användarnas medicinska information ingår.

Det är udda att de fyra skälen som tas upp förvisso är grova övertramp, men samtidigt sådant som ligger utanför sociala mediebolagens centrala affärsverksamhet. Samtidigt är deras centrala affärsmodell ett om något större utnyttjande av sina användare. Inte för att låta som en marxist, men varför följer ETC inte bara pengarna? Sociala mediebolagen övervakar oss inte för att tjänsterna möjliggör det, bolagens tjänster är designade kring övervakningssystemen. I huvudsak är inte vi kunderna, utan leverantörerna – av data. Kunderna är i regel annonsörerna. Deras affärsidé är att genom en datadriven profilering kunna sälja otroligt anpassade annonser.

Han menar också att reklam innebär att mindre företag slås ut till förmån för storföretag som har kan arbeta in sina varumärken i det allmänna medvetandet, samt att marknadens produktion styrs om till ”reklambara varor” snarare än faktiska behov.

För att följa pengarna kan vi med fördel gå till Sven Lindqvists skrift ”Reklamen är livsfarlig”. Han menar i kapitlet ”Reklam som oförnuft” att en av reklamens funktioner är att ersätta priskonkurrens med reklamkonkurrens. Som han formulerar det: ”Tung reklam betyder höga priser inte så mycket därför att konsumenten betalar reklamkostnaderna, utan därför att reklamen är det skydd bakom vilket fabrikanterna kan föra högprispolitik.”

Han menar också att reklam innebär att mindre företag slås ut till förmån för storföretag som har kan arbeta in sina varumärken i det allmänna medvetandet, samt att marknadens produktion styrs om till ”reklambara varor” snarare än faktiska behov.

Det är alltså vi som betalar för sociala mediebolagens tjänster. Detta gör vi varje gång vi påverkats att fatta ett dumt beslut, varje gång reklamen snedvrider konkurrensen för att trissa upp priserna på de vi behöver, eller till och med lurar oss att betala för något vi inte ens behöver.

Nu är det värt att notera att Lindqvist skrev den här boken redan 1957, långt innan merparten av vår dagliga kommunikation gick genom sociala mediers kanaler med annonsrutor. Vi kan gå tillbaka till idén om hur reklamkonkurrens ersätter priskonkurrens. Hur förekommande reklamkonkurrensen blir beror på hur mycket priset för varje lyckad annons kostar, jämfört med vad en konkurrensmässig prissänkning skulle kosta.

Med andra ord har sociala mediebolagen givit oss en reklamkonkurrens på steroider, och marknaden anpassar sig efter det.

De som testat att annonsera hos någon av våra större sociala mediebolag vet att det är bisarrt billigt jämfört med en reklampelare på stan. Dessutom får man enorma möjligheter att anpassa annonsen efter mottagarens egenskaper i termer av till exempel ålder, kön, bostadsområde, social status, intressen etcetera.

Med andra ord har sociala mediebolagen givit oss en reklamkonkurrens på steroider, och marknaden anpassar sig efter det. Jag har en känsla av att det kan få mer långtgående effekter för arbetarklassens ställning än en polariserad offentlig debatt. Cambridge Analytica och skattefusket är brott bolagen kan pressas att sluta med, men affärsidén – den datadrivna annonsförsäljningen – kommer att leva tills bolagen dör. Det är något journalistiken måste ifrågasätta.

Försvarar vi inte varandra nu… (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

”Den här frågan är inte bara en fråga om rasism, den handlar också om föreningslivet i stort. Om man låter Göteborgs stad komma undan med att dra tillbaka finansiering så lättvindligt riskerar vi att det blir lätt att dra undan bidragen för många föreningar.” Isak Gerson om hoten mot det svenska föreningslivet och beslutet att dra in studieförbundet Ibn Rushds bidrag.

Ibn Rushd är ett av tio studieförbund som får statligt stöd genom Folkbildningsrådet. De organiserar folkbildning med en vision om att stärka den svensk-muslimska identiteten. De är också en av många ideella rörelser som regelbundet söker stöd av Göteborgs stad. Men nu har politiker i Göteborgs stad bestämt sig för att klippa finansieringen av studieförbundet Ibn Rushds bidrag. Grunderna är oerhört vaga.

Om man låter Göteborgs stad komma undan med att dra tillbaka finansiering så lättvindligt riskerar vi att det blir lätt att dra undan bidragen för många föreningar.

Staden beställde och genomförde granskningar där missförstånd och feltolkningar blåstes upp för att se ut som ekonomiska oegentligheter. De lät inte heller Ibn Rushd kommentera, förklara eller bemöta det man tror är felaktigheter, trots att många punkter nog hade kunnat redas ut över en kort mailväxling.

Dessutom är förbundet redan granskat. Auktoriserade revisorer från PwC, en revisionsbyrå med kompetens för just ideella föreningar, granskar Ibn Rushds räkenskaper årligen. Och professor emeritus i statsvetenskap Erik Amnå har skrivit en tvåhundra sidors uppdragsutredning (”När tilliten prövas”) där han undersöker de anklagelser som riktats mot studieförbundet. 

De mer politiska delarna av granskningen bygger på anklagelser om att Ibn Rushd skulle ha kopplingar till Muslimska Brödraskapet och att de skulle sprida antisemitism och homofobi. Det är de delarna Erik Amnå redan tittat på, och konstaterat att inga organisatoriska kopplingar finns. Man tar upp att några av förbundets nuvarande och tidigare samarbetspartners uttryckt problematiska åsikter.

En anklagelse gäller en förening Ibn Rushd bröt samarbetet med 2016. En annan rör en förening som bjöd in problematiska föreläsare innan föreningen ens inledde sitt samarbete med Ibn Rushd. En tredje rör en förening vars företrädare har samröre med en person som yttrade problematiska åsikter 2011.

Ibn Rushd och deras samarbetsorganisationer är långt ifrån perfekta föreningar. De kan såklart arbeta hårdare mot de medlemmar som yttrar antisemitism och homofobi. De kan vara hårdare mot de samarbetsorganisationer som har demokratiska problem.

Det är svårt att säga att granskningen är ett kvalitetsmässigt bättre underlag än Jörgen Fogelklous motion. 

Men de ser som en del av sitt uppdrag att arbeta demokratiutvecklande med de föreningar som har potential. Det i sig är ett viktigt integrationsarbete, och i stället för att leta brister i samarbetsorganisationerna skulle man kunna studera vilka kvalitetsförbättringar samarbete med Ibn Rushd faktiskt ger sina samarbetsorganisationer. Som de själva skriver i sin kommentar till granskningen:

“Vi vill bidra till demokratiutveckling och föreningars demokratiutvecklingsresor. Det menar vi är positivt för föreningen, såväl som för resten av samhället. Om föreningar som på det stora hela är positiva krafter i sina lokalområden förklaras antidemokratiska, försvinner goda krafter som arbetar förebyggande, skyddande och demokratistärkande. Dessutom skickar det signaler om utestängning till människor i föreningarnas närhet. Det riskerar att göda antidemokraters budskap: att demokratin inte är svaret på hur samhällsproblem ska lösas.”

Granskningarna ledde trots dessa problem till att Ibn Rushd förlorade hela verksamhetsbidraget från Göteborgs stad. Kanske inte så förvånande, eftersom Sverigedemokraterna redan i augusti 2020 la en motion om att klippa alla bidrag till Ibn Rushd. Frågan är varför man inte röstade igenom det redan då. Det är svårt att säga att granskningen är ett kvalitetsmässigt bättre underlag än Jörgen Fogelklous motion. 

Kanske var det oönskat att SD:s kommunalråd Jörgen Fogelklou, som själv, likt många av sina partikamrater, yttrat sig antisemitiskt och stridit mot stadens Pridefestival fick vara galjonsfigur för beslutet? Kanske vägde det in att hans parti regelbundet avslöjas med kopplingar till nazister? Hade det varit bättre om initiativet kom från ett parti som Moderaterna, som fram till nyligen samarbetade med det antisemitiska och auktoritära regeringspartiet i Ungern? Av någon anledning ifrågasätts inte de bidrag och partistöd som går till de partierna eller deras ungdomsförbund. 

Beslutet som togs passar både den höger som hatar muslimer, och den höger som i sin nedskärningsiver använder antimuslimsk rasism för att klippa kommunala bidrag.

De många underligheterna i granskningen borde leda till att lokala journalister ställer frågor till kommunen om förfarandet. Varför skedde inte granskningen i dialog med Ibn Rushd? Varför utgick man inte från Erik Amnås granskning? Var granskningen och beslutet om att klippa bidragen proportionerliga? Har de andra studieförbunden som tar emot bidrag utsatts för samma rigorösa granskning? 

Problemet är att det inte passar i medienarrativet. Antimuslimsk rasism är hett, och då säljer det inte lösnummer att ställa de frågorna. Tvärtom riskerar det bara att öka mängden trakasserier och hot man får ta emot. Beslutet som togs passar både den höger som hatar muslimer, och den höger som i sin nedskärningsiver använder antimuslimsk rasism för att klippa kommunala bidrag.

Den här frågan är inte bara en fråga om rasism, den handlar också om föreningslivet i stort. Organisationen Forum släppte förra året en rapport som hette ”Civilsamhället och demokratin” där de bland annat tar upp riskerna i Demokrativillkorsutredningens föreslagna bidragskriterierna från 2019, där det bland annat föreslås att inga bidrag som lämnas till organisationer där ”företrädare” utför, rättfärdigar, främjar eller uppmanar till våld, hot eller diskriminering. 

”Företrädare” behöver inte vara valda, utan det räcker med att organisationen vid något tillfälle ”givit utrymme” till personen. Om ett antal av organisationens medlemmar agerar i strid med villkoret utanför föreningens verksamhet ska det också vara nog för att klippa bidragen.

Det är mycket luddiga villkor med svåra gränsdragningar, och det gör att vi kan räkna med att det förutom att användas mot muslimer, som i Ibn Rushd-fallet, också kommer att användas mot andra obekväma grupper. Framför allt mot vänstern. Har din förening en kassör som brutit sig in på ett slakteri för att dokumentera? Då kanske bidragen ryker. Har er medlemstidning tagit in en insändare av en person som försvarat AFA på twitter? Inga bidrag nästa år.

Nu när villkoren prövas mot det muslimska civilsamhället skapas det prejudikat som med lätthet kan användas mot andra. Försvarar vi inte varandra nu öppnar vi inte bara för rasism, utan också för slag mot hela det svenska föreningslivet.