”Israelkritik omdefinieras som antisemitism”

Foto: Olof Åström

”Felaktiga definitioner av antisemitism är såklart också intressanta för oss vars liv definieras av antisemitism. När resurser tas från att skydda oss mot verkliga hot till att angripa propalestinska grupper är det ett problem för oss. Dessutom driver det oss isär.” Isak Gerson om en definition av antisemitism som vinner mark och allt mer börjar användas som ett vapen i händerna på högern.

Sionism innebär olika saker för olika människor, som med många ord och ideologier. Men den vanligaste definitionen är strävan efter etablerandet av ett judiskt land, en sorts judisk nationalism. Sionism och antisionism har också blivit ett slagfält för andra politiska kamper. Antisemiter använder ofta antisionism eller kritik mot den israeliska staten för att dölja sin antisemitiska retorik. Till och med bland nazister kan man regelbundet höra en klagosång över plågade palestinier – en grupp de i andra fall önskar det värsta. För antirasistiska rörelser bör det vara självklart att skärskåda och bemöta antisemitism oavsett hur illa dolt det är.

Men det finns också en politisk kamp för att omdefiniera antisionism och israelkritik som, per se, antisemitism. I både USA och Storbritannien har International Holocaust Remembrance Alliance definition av antisemitism används systematiskt av den i regel icke-judiska högern som ett vapen för att tysta motståndare och för att försvara respektive stats ursäktande och bidragande politik till den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza.

Hur? Definitionen i sig är knappast särskilt kontroversiell, men med definitionen kommer elva exempel, varav sju handlar om Israel, varav fyra handlar enbart om Israel och inte om judar i övrigt. I exempel 7 nämns till exempel att förneka Israels rätt att existera (vilket blir svårt för anarkister som i regel inte erkänner något lands ”rätt att existera”) och att kalla den israeliska staten för ett ”rasistiskt projekt” (något som regelbundet görs om bland annat just USA och Storbritannien). Definitionen har antagits av flera länder, bland annat Sverige, och på vissa håll mötts av kritik. När Frankrike antog definitionen skrev 127 judiska akademiker ett protestbrev.  

Antisemitism vävs ofta in i antisionistisk retorik, särskilt i fallen som listas i IHRA:s exempel. Men om man sammanblandar de två och antar att antisionism eller kritik mot den israeliska staten är antisemitiskt i sig omöjliggör man politisk diskussion.

Dels försöker högern och proisraeliska organisationer etablera bilden av att kritik mot eller ovilja att anta definitionen i sig är antisemitiskt. Det var ett av de skäl som regelbundet användes för att kalla Corbyn antisemit. Så sent som den femte januari använde den israeliske diplomaten i Kanada definitionen för att kritisera en parlamentsledamot som delat artiklar från Guardian och Washington Post som kritiserade Israels ovilja att vaccinera palestinier på ockuperade områden, i strid med Genevekonventionen. Dels försöker de, när definitionen väl är antagen, att få sina motståndare fällda med väldigt strikta tolkningar av definitionen. Anklagelser om antisionism (som omtolkas till antisemitism) har redan under en tid varit ett vapen i händerna på den amerikanska högern mot framför allt svarta politiker, så IHRA-definitionen spelar dem rakt i händerna.

Varför högern hellre tar sina strider med motståndare juridiskt än politiskt, i sann Lawfare-anda, får stå för dem, men de har inte alla med sig. Antisemitism vävs ofta in i antisionistisk retorik, särskilt i fallen som listas i IHRA:s exempel. Men om man sammanblandar de två och antar att antisionism eller kritik mot den israeliska staten är antisemitiskt i sig omöjliggör man politisk diskussion.

Tycker man inte att en stat är rasistisk går det att argumentera om. Förutom en stor mängd rättighetsföreningar, akademiker och universitet har även den ledande författaren av definitionen, Kenneth Stern, gått ut offentligt och kritiserat att länder och offentliga institutioner antar definition med exemplen. Han menar att den aldrig var tänkt att användas juridiskt, utan bara statistiskt. Han ger följande exempel på problemet med definitionen:

”Föreställ dig om Black Lives Matter sade att det viktigaste den nya administrationen kunde göra för att åtgärda systematisk rasism var att anta en definition av rasism, och att denna definition inkluderade exempel som att motsätta sig kvotering. Motstånd mot kvotering är ibland rasistiskt, men ibland inte. Debatten om systematisk rasism skulle förändras till en yttrandefrihetsdebatt, och de med en vettig kritik mot kvotering skulle rätteligen bli upprörda över att stämplas som rasister. Denna yttrandefrihets/censurdebatt skulle bli fokus för debatten – i stället för fängelsereformer, ojämlik sjukvård, polisens arbete och mycket annat. Att ha en skinande ny regel som syftar till att hindra folk att uttrycka sig är inte bara konstitutionellt suspekt, det är ett svart hål som suger upp uppmärksamheten från frågor som är mycket mer akuta.” (reds översättning)

Förespråkandet av en binationell stat istället för dagens två kommer, till exempel, bli svårt att förespråka utan att träffas av definitionen.

Om den vävs in i lagstiftning, vilket den redan börjat göras, är det bara en tidsfråga innan sociala medieföretag kommer tvingas använda den. Facebook har hårt pressats att anta definitionen men har hittills vägrat att göra det. När det blir svårare att fritt sprida information om palestiniers situation och den israeliska statens överträdelser och brott är det inte bara ett problem för palestiniers situation, det är också en grogrund för antisemitiska konspirationsteorier.

Att sociala medieföretag tvingas moderera bort trakasserier och tydlig rasism är bra, och bör ha stort stöd hos folket i stort, men när de börjar ta bort länkar från vanlig politisk debatt blir det grumligare. De som idag tror att en internationell judisk konspiration styr världspolitiken kommer nog inte att lugna ner sig när företag som Facebook tvingas systematiskt plocka ner antisionistiska och Israelkritiska texter och länkar. För att inte tala om hur skadligt det är för fredsprocessen att behöva låsa sig vid en specifik lösning för att andra dömts ut som ”antisionistiska”. Förespråkandet av en binationell stat istället för dagens två kommer, till exempel, bli svårt att förespråka utan att träffas av definitionen.

Förväxlingen mellan antisemitism och antisionism kommer alltså, ofrånkomligen, att användas särskilt mot judiska, utöver palestinska, aktivister.

Och vad är det att använda ”dubbla standarder” gentemot den israeliska staten, som är ett annat av exemplen tillhörande definitionen? Att exilpalestinier och judar, som ofta har familj eller vänner som berörs direkt av konflikten, har ett särskilt intresse i konflikten är särskilt intresserade av sanktioner, är det ”dubbla standarder”? Förväxlingen mellan antisemitism och antisionism kommer alltså, ofrånkomligen, att användas särskilt mot judiska, utöver palestinska, aktivister. Vi har redan sett flera antisionistiska judiska medlemmar uteslutas ur brittiska Labour Party. Enligt Jewish Voice for Labours (en förening för judiska Labour-medlemmar) ordförande har minst 25 av deras medlemmar utretts för antisemitism.

Eftersom den israeliska staten menar sig tala för oss, är det naturligt att många av oss är engagerade i landets framtid, både som försvarare och kritiker av den israeliska staten. Och om man samtidigt som man engagerar sig i exilpalestiniers rätt att återvända också strider för ökad samisk eller kurdisk rätt till makt över sin mark, är man okej då? Finns det en dispens man kan söka? Jag skulle tro att ens facebookposter blir lika bortplockade, och att man löper lika stor risk att hängas ut som antisemit.

Felaktiga definitioner av antisemitism är såklart också intressanta för oss, eftersom antisemitism är något som definierar våra liv. När resurser tas från att skydda oss mot verkliga hot till att angripa propalestinska grupper är det ett problem för oss. Dessutom driver det oss isär. Vi har som förföljt folk gemensamma intressen med andra förföljda, vare sig det är hbtq-personer, politiska flyktingar eller andra etniska minoriteter. De som vill omdefiniera antisemitism riskerar också att slå in en kil mellan oss och våra allierade i kampen mot fascism och vitmaktideologier.

Arbetaren väljer årets kultur (Intervjuad i Arbetaren)

Anarkistiska konstupplevelser, samtidssatiriska serier och politisk historia. Arbetarens medarbetare lyfter upp några av guldkornen ur 2020 års kulturutbud.

Tre bilder sida vid sida. En föreställande bokomslaget till Radicalized av Cory Doctorow, en föreställande Conell och Marianne från serien Normala människor i en omfamning, och en föreställande en svart kvinna från filmsviten Small Axe med en knuten näve i luften.
Cory Doctorows Radicalized, tv-serien Normala människor efter Sally Rooneys roman, och Steve McQueens filmantologi Small Axe, finns med när Arbetarens medarbetare väljer årets kultur.

Anna Sanvaresa, krönikör:

Petra Mölstads Din disciplin är fysiskt utmanande dikter att läsa i andfådda, euforiska intervaller. Påträngande, omtumlande, liknar absolut ingenting annat vilket gör dem omistliga. Hjärnan och hjärtat vaknar. 

Åke Hodell – Motstånd, på Tensta konsthall, är årets anarkistiska konstupplevelse! Upproriskt fantasifull och underbart uppviglande. Mörk och hoppfull på samma gång. 

Åke Hodell 1966. Foto: Per Wiklund/TT

His dark materials (serie efter Philip Pullmans fantasytrilogi – på HBO). Det bästa sättet att fly verkligheten är att göra det tillsammans med häxor, barn och daemons som slåss för en bättre värld! 

Kristina Alstam, krönikör:

Sleaford Mods, det minimalistiska elektropunkbandet från Nottingham och deras release av singeln ”Shortcummings” från plattan Spare Ribs som släpps 2021. Orsak: Bortsett från videon där sångaren Jason Williamson poserar med årets enda accessoar munskyddet och bortsett från det undertryckta svänget kan inte mycket se mer samtida brittiskt ut, vilket förstås är en orsak i sig självt.

Sleaford Mods. Bild: Skärmdump från Pustervik

Gästspelet av butohföreställningen In the fleshav SU-EN Butoh Company på Palladium, Malmö. Orsak: Det här är det allra mest frånvarande och inåtvända lilla navelskåderi till föreställning som presterade något för scenkonst av idag helt unikt – den lämnade publiken ifred med sin upplevelse.

Den finlandssvenska scenkonstgruppen Blaue Fraus svar på coronarestriktionerna – verket Tältet som är ett möte mellan två performers och en besökare. Orsak: Verket är en plats där svåra frågor från besökaren får tydliga svar. Här är så äntligen platsen där alla frågor får svar, kanske inte sanna, riktiga eller möjliga, men helt säkert tydliga.

Isak Gerson, krönikör:

Hanna Rajs Laras nysläppta diktsamling Under Månen är inte bara fylld med välformulerade betraktelser över döden, mat, liv i diaspora, saknad och många andra aspekter av kärlek utan också en stark skildring av judiskt liv i Sverige.

Hanna Rajs Lara. Foto: David Lagerlöf

Cory Doctorows senaste novellsamling Radicalized fortsätter och fördjupar Doctorows teman av att skriva revolutionära berättelser för nördar. Radicalized avhandlar bland annat att hacka brödrostar, myten om den opolitiske superhjälten och nätforumsradikaliserade terrorister som sänker det privata amerikanska sjukförsäkringssystemet.

Under hösten har jag läst mig igenom det mesta av Heval förlags utgivning som översätter och ger ut politisk litteratur till svenska för Rojavakommittéerna. Deras smala, just nu nio titlar, men skarpa utbud är värt att läsa i sin helhet – särskilt som syndikalist. 

Johan Apel Röstlund, reporter:

Gabriel Krauzes omtalade debut Who They Was är en brutalt ärlig självbiografi som kretsar lika mycket kring gräs, personrån och paranoia som av lyckat och misslyckat sex, våld och lunchmenyer på Londons tusentals sunkiga snabbmatställen. Boken har fått enorm uppmärksamhet och har hyllats för sin uppriktighet i Storbritannien. Det är ett mindre mysterium att den ännu inte kommit i svensk översättning. Nattsvart diskbänksrealism om det oglamorösa gänglivets många baksidor.


Det fullkomligt lysande dramat Normala människor, byggd på Sally Rooneys omtalade roman från 2018, skildrar livet hos Connell och Marianne i en irländsk småstad. Med olika uppväxtvillkor och klassbakgrunder vävs deras liv ihop till en allt annat än okomplicerad relation. Kärlek, svek, längtan och osäkerhet blandas med magiska skådespelarinsatser i en av årets mest hyllade tv-serier. 

Marianne och Connell i Normala människor, en av årets tv-höjdpunkter. Foto: Huu/BBC

Den fristående filmantalogin Small Axe från Oscarsbelönade regissören Steve McQueen (12 Years a Slave) är ett stycke modern brittisk nutidshistoria. Berättelserna tar upp livet för många av de hundratusentals migranter från de tidigare karibiska kolonierna som sökte sig till London med löften om jobb och en drägligare tillvaro när det brittiska samhället skrek efter arbetskraft i början av 1950-talet. Väl på plats visade sig en lika rå som smustig rasism. Något som inte sällan ledde till organisering. Snyggt, välgjort och med fantastiska soundtrack. 

När Netflix storsatsning The Crown kring det brittiska kungahuset i höstas gick in på sin fjärde säsong är det kompakt mörker och djupt elände som gäller. Margaret Thatcher har just kommit till makten och det pyr under ytan i hela de tynande imperiet. Strejker och arbetsmarknadskonflikter avlöser varandra. På Nordirland mobiliserar IRA och kriget om Falklandsöarna splittrar nationen. Samtidigt kommer prinsessan Diana in i bilden och drottning Elizabeth II och hennes entourage framstår som allt annat än sympatisk. Snudd på magiskt välspelat.

Man behöver inte hålla med Aftonbladets förre kulturredaktör om allt men ingen kan påstå att hennes betraktelser över de turbulenta åren runt Metoo och vad det gjorde med samhällsdebatten är tråkig läsning. Med ett lika vackert som vemodigt språk reflekterar Åsa Linderborg I Året med 13 månader över både sig själv och andra, inte minst kring sin egen roll i teaterchefen Benny Fredrikssons tragiska självmord. Kärlek, hjärta, smärta och ett mod att inte alltid sticka fingret i luften för att känna vartåt det blåser.

Iso Lindh, marknadsföring:

Bild: Skärmdump från Simon Hanselmanns instagramkonto

I början av mars fastnade serietecknaren Simon Hanselmann i lockdownets USA och började teckna en följetongen Crisis Zone som han sedan dess publicerat som dagliga strippar på Instagram.
En explosiv blandning av samtidssatir och såpa där det hatälskade persongalleriet från hans tidigare serier om Megg, Mogg, Uggla och Varulv Jones spräcker gränserna för både misär och vänskap. Kavalkaden av polisvåld, buttplugs, valkampanjer och kändisskap eskalerar i absurdhet dag för dag och i takt med årets verkliga händelser.
Svenska förlaget Lystring har på något magiskt sätt hamnat först i utgivningskön och ger ut den utökade serien på svenska i mars 2021 – ett halvår innan engelska utgåvan av boken kommer.

Josephine Askegård, kulturreporter/layout:

Edna O’Briens roman Flicka handlar om en enda flicka men bygger på hundratals ungas erfarenheter av att ha blivit kidnappade av islamistiska fundamentalister i Nigeria. 90-åriga O’Brien har tagit 60 års erfarenheter av att skildra särskilt flickor i fundamentalistiska miljöer – med avstamp från egna erfarenheter som tonårsflicka hos irländska nunnor – och fortsätter nu att i sitt författarskap berätta om terrorism och övergrepp. Men Flicka är också en vass politisk bok, och en ömsint skildring av en stark ung mamma som alla vill utnyttja.

Författaren Edna O'Brien
Edna O’Brien. Foto: Awakening/Getty Images

Ladj Lys film Les Misérables utspelar sig i samma område i Paris utkant där de fattiga och marginaliserade invånarna i Victor Hugos roman med samma namn revolterade sig 150 år tidigare. Men nu är det de invandrade från företrädesvis Afrika som blir betraktade med ögon som redan ”vet” vem man är. Plötsligt är det en händelse för mycket som får stubinen att tändas. En socialrealistisk thriller som går rakt in i magen.

Waad Al-Kateabs dokumentär Till min dotter berättar om kampen för det egna och varandras liv i det sönderfallande Aleppo som samtidigt i realtid bombas till ruiner av regeringsmakten. Här finns mer kärlek än man trodde kunde rymmas i en film.

Säg inget. En sann historia om mord och terror på Nordirland, av Patrick Radden Keefe (i översättning av Bengt Ohlsson), om kvinnan och mannen och barnet på gatan mitt i Storbritanniens övergrepp som traumatiserat generationer irländare. Nu även med IRA:s smutsigaste byk.

Annie Hellquist, tf chefredaktör:

Läser allt av Elena Ferrante och älskar allt. De vuxnas lögnaktiga liv gjorde mig inte besviken. Det är en berättelse om fulhet, om det fina och fula Neapel, om att växa upp och få syn på och förstå vidden av de vuxnas hemligheter. 

Lydia Sandgrens Samlade verk startade en av årets minst intressanta kritikdebatter med många spaltmeter kulturbråk som handlade om ifall boken var superbra eller superduperbra. Själv fastnade jag verkligen i denna bok. Samlade verk är en bok att försvinna in i och ett pussel att lösa. Bra underhållning helt enkelt.

Donia Salehs berättelse Ya Leila, om gymnasietjejerna Leila och Amila, träffar en öm punkt i min inre gymnasiefeminist, på ett mycket bra sätt. Om livsviktig vänskap, svenskhet och rötter. Lyftes av Rakel Chukri i ett försök  att starta en, till skillnad från ovan nämnda, faktiskt relevant kritikdebatt om varför kultursidorna missade den brokiga men tydliga trend av kvinnliga författare som utmanar den vita blicken. Tyvärr tog den debatten inte riktigt fart. 

Donia Saleh. Foto Märta Thisner.

Som pandemiläsning rekommenderar jag också att läsa Pandemiernas tid, av vetenskapsjournalisten Debora MacKenzie parallellt med Rasmus Landströms Coronateserna. En bok som populärvetenskapligt förklarar det mesta om virusspridning, pandemier och hur vi, på det globala planet, bör utforma våra svar på nya virus, hur vi bör organisera forskning, vaccinproduktion och varningssystem. Och en bok som ställer frågorna om organiseringen av samhället, vars svagheter synliggjorts av pandemin. Varför läsa dem tillsammans? För att de tillsammans är en bra katalysator för ett helhetstänkande kring ett på riktigt hållbart och motståndskraftigt samhälle.

Jacob, bartering, deceit, repentance

We’ve just gotten through most of Jacob’s life. And Jacob is probably the most interesting character in the Tanach. His whole life, he wrestles with what’s for negotiable and what’s not. Let’s go through what happens to him (that’s interesting for this analysis)

Toldos

We see this, of course, when we’re introduced to him. He gets his name יעקב‎‎, when he, coming out from the womb right after his twin, holds him בעקב, in the heel, presumably trying to get out first (thereby earning the בכרה, the rights of the first born son). He’s already then stretching for more than he was destined too, not knowing it’s forbidden to him. (1 Mos 25:24-26)

We’re immediately thrown into the next scene, where Esav, Jacobs brother comes back from hunting and asks Jacob for (really plain) food. Jacob immediately seeks to benefit from his brother’s weak position and asks for his בכרה in order to serve him food. Esav replies, pretty harshly, הנה אנכי הולך למות ולמה־זה לי בכרה. I am going towards death, why would I need my בכרה? Esav then proceeds to sell the בכרה. The text here seems to tell us two things that interest us: 1) Jacob seems to think he can extort someone hungry on the verge of dying into paying overprice – for a bowl on lentils! 2) Jacob seems to think that the בכרה is something that can be traded, like a commodity. The text then tells us that Esav “despised” his בכרה by this, but truly, what can someone starving to death do. As a reader, we must ask if this is a valid trade. (1 Mos 25:29-34)

תּולדתּ - reading notes(I don’t really have anything interesting to say on חיי שׂרה so I won’t say anything.)
The parsha of Toledot is also quite intense. There’s a lot of complicated legal matters here. Jakov will through this and the next parsha be...
Marc Chagall depicting Isaacs blessing

The next scene we see with the brothers is probably the most famous one: the one where Isaac is supposed to give the blessing of the בכרה to Esav, but Jacob (together with his mom, Rivke) manages to steal it with list. Jacob has several oppurtinities to confess to his crime, especially when he sees that Isaac doesn’t quite trust that it’s him. Esav discovers this just a bit too late, when Isaac has just given the blessing to Jacob. The Torah, often extremely economic in its wording, describes Esavs initial reaction as ויצעק צעקה גדלה ומרה עד מאד (and he cried out a large cry and was bitter exceedingly long-lasting) – six words when one would have been enough. He proceeds to say “הכי קרא שמו יעקב ויעקבני זה פעמים את בכרתי לקח” – was he called “Jacob” and he deceived me twice and took my birthright, using Jacobs name against him, redefining his identity. (1 Mos 27)

Isaacs reaction here might be confusing. When he learns he’s been tricked, he claims he can’t undo the blessing, even though it always belonged to Esav and Jacob only got it through deception. I can think of three explanations: 1) Isaac thinks his words when giving the blessing has some sort of magic power, maybe stemming from the blessing he (and Avrom once) got from God, 2) Isaac wanted, in his heart, for Jacob to have the blessing (it could be explained from 1 Mos 26:34-35) or 3) Isaac can see what Jacob needs from his parent. Lets delve into explanation 3.

Isaac has, through his later life, seen how Jacob uses lies and deception to get what he wants. He also sees how Jacobs mother, Isaacs wife, helps him. He knows that Rivke is plotting against Esav for Jacob to get the בכרה. He understands, as a wise parent, that he needs to be a damn good role model. And an important part of being a role model for Jacob is to no matter what stick to his word. He knows how badly Jacob needs to learn this quality, especially if he’s going to inherit.

Wajetsei

ויצא - reading notesThere’s a lot of firsts with Jakov, and Zornberg puts some attention of this. He is the first to romantically love. He is the first to yearn. His love for Rachel has a lot of similarities with the concept of romance as it evolved...
Marc Chagall depicting Jacob’s dream

What happens next is that Jacob is sent to Padan-Aram, where his mothers family lives, to find a wife there. On his way there, he meets God in a dream, and is promised many offspring and protection, and even this he feels the need to barter. When he wakes up after this dream, he swears אם if God protects me and so forth, the lord shall be his God. (1 Mos 28:12-21)

He meets and kisses Rochel, and the Torah decides to even tell us that he cries in this moment. He makes a deal with Rochels father, Lavan, that he shall work seven years for her in order to get permission to marry her. He does so, but after the wedding night, he wakes up and sees he var deceived to marry not Rochel but the older sister Lea. He confronts Lavan who answers לא יעשׂה כן במקומנו לתת הצעירה לפני הבכירה – it’s not what we do in this place to give (up for marriage) the younger before the first born woman. בכירה is used, just as בכרה was used about Esav. If we didn’t pick up the analogy before, this certainly will help us see it. Lavan is here compared to the younger Jacob. Jacob then has to work seven more years to marry Rochel as well. (1 Mos 29)

Why doesn’t Lavan tell Jacob about this מנהג המקום, this local tradition? Why should he have to? Jacob wasn’t among strangers. He was among his mothers family. As Lavan tells him, אך עצמי ובשרי אתה, indeed you are my bones and flesh. Jacob must have known what the local tradition was, yet he tried to barter his way out of it. Jacob still can’t grasp that some things aren’t for sale.

Using his list once again, he barters his wages for when he takes leave of Lavan. He uses the knowledge he’s gained from being the actual working shepherd in the fields to get the best sheep from Lavans flocks. (1 Mos 30:25-43). He manages to leave Lavans grip and household, and Rochel managed to steal his idols during the escape, which they manage to hide from him when confronted with the theft, by Rochel (who has them in the saddle) claiming to be in דרך נשים, the way of women, having her period – and consequently can’t be searched. (1 Mos 31:34-35)

Wajishlach

Jacob now prepares to meet Esav again, knowing Esav might very well kill him. Jacob uses his list to prepare for every outcome. He sends loads of gifts, he prays to God, and he has a speech he gives to Esav when they meet, filled with humility. Yet, Jacob also clearly has a plan B, which is a military plan. Again, we kind of see a two-faced Jacob. (1 Mos 32:1-33:15)

וישלח - reading notesThe fight between Jakov and the angel is quite central here, but I do also think the rest of the chapter - Jakov meeting Esau - can be read parallel with the angel wrestling. Yet again, we hear a blessing being given, a broche (...
Marc Chagall depicting Jacob’s wrestling

Yet, Jacob does, for the first time, face his past deception with an attempt at truth. It is in this moment he faces the messenger of God who wrestles him and, when defeated, blesses him with the new name of Jisroel, because he has “wrestled with God and with people and proved capable”. Just like his identity was defined through his name when he deceived Isaac and Esav, his identity is defined yet again when he has the courage to face Esav again. (1 Mos 32:22-32)

In the next scene, Shchem, a local prince, sleeps with Jacobs daughter Dina, and asks to marry her. Jacob’s sons handle the negotiation. They ask Shchem to have himself and the whole city circumcised, and when they’re trying to heal after the operation, Jacob’s sons perform a massacre in the city as revenge for what Shchem did to Dina. Jacob himself is very passive in this whole scene. Only in the end does he even comment on the situation. He doesn’t defend or criticize what Shchem, Dina or Jacob’s sons did – his comment is purely strategic. (1 Mos 34)

We should also note what happens when Rochel, Jacob most loved wife, dies. The verse is one of the most well written in the Torah, in my opinion. She gives birth to another son. It says: ויהי בצאת נפשה כי מתה ותקרא שמו בן־אוני ואביו קרא לו בנימין, it happened when her last breath left her – whilst she was dying – that she called him ben oni (son of my sorrow, not surprising for the birth that killed her), but he (Jacob) called him ben jomin (son of my strenght). Jacob can’t even respect his wife’s last dying breath. (1 Mos 35:18)

Wajeishev

Jacob weeps over Joseph`s tunic, 1931 by Marc Chagall (1887-1985, Belarus)  | | WahooArt.
Marc Chagall depicting Jacob crying over Joisefs tunic

This parsha starts with וישב יעקב, and Jacob settled. As I’ve commented in the droshe I wrote for my ofruf-service, I think this must be understood through the explanation in Talmud Sanhedrin 106a:15:

אמר רבי יוחנן כל מקום שנאמר וישב אינו אלא לשון צער שנא’ (במדבר כה, א) וישב ישראל בשטים ויחל העם לזנות אל בנות מואב (בראשית לז, א) וישב יעקב בארץ מגורי אביו בארץ כנען ויבא יוסף את דבתם רעה אל אביהם ונאמר (בראשית מז, כז) וישב ישראל בארץ גשן ויקרבו ימי ישראל למות (מלכים א ה, ה) וישב יהודה וישראל לבטח איש תחת גפנו ותחת תאנתו (מלכים א יא, יד) ויקם ה’ שטן לשלמה את הדד האדומי מזרע המלך הוא באדום

Rabbi Yoḥanan says: Everywhere that it is stated: And he dwelt, it is nothing other than an expression of pain, of an impending calamity, as it is stated: “And Israel dwelt in Shittim, and the people began to commit harlotry with the daughters of Moab” (Numbers 25:1). It is stated: “And Jacob dwelt in the land where his father had sojourned in the land of Canaan” (Genesis 37:1), and it is stated thereafter: “And Joseph brought evil report of them to his father” (Genesis 37:2), which led to the sale of Joseph. And it is stated: “And Israel dwelt in the land of Egypt in the land of Goshen” (Genesis 47:27), and it is stated thereafter: “And the time drew near that Israel was to die” (Genesis 47:29). It is stated: “And Judah and Israel dwelt safely, every man under his vine and under his fig tree” (I Kings 5:5), and it is stated thereafter: “And the Lord raised up an adversary to Solomon, Hadad the Edomite; he was of the king’s seed in Edom” (I Kings 11:14).

From the point of view of this text, we can understand וישב as in the yiddish word מישב זײַן, to be established in though. Jacob has grown from the young man he used to be, but has he learned his lesson, the lesson his father tried to teach him? Absolutely not. The story of Joisef teaches us that. Jacob has no problem at all with playing favorite with Joisef, even though he’s by far not the first born. Breishes Raba 84:8 tries to teach us this:

/…/ רֵישׁ לָקִישׁ בְּשֵׁם רַבִּי אֶלְעָזָר בֶּן עֲזַרְיָה אָמַר, צָרִיךְ אָדָם שֶׁלֹא לְשַׁנּוֹת בֵּן מִבָּנָיו, שֶׁעַל יְדֵי כְּתֹנֶת פַּסִּים שֶׁעָשָׂה אָבִינוּ יַעֲקֹב לְיוֹסֵף, (בראשית לז, ד): וַיִּשְׂנְאוּ אֹתוֹ /…/

/…/ Reish Lakish, in the name of R. Elazar ben Azaria said: One should not treat one of his sons differently, for because of the ksones pasim his father Jacob made for Joisef, they hated him. /…/

And Jacob’s sons, being their fathers children, deceives Jacob to think Joisef has been killed by a beast. Once again, Jacob’s deception comes around to bite him. He never learns, and he gets paid back for his deception several times. His children don’t seem to learn either. Except for, I would claim, Joisef, but that’s another text.

Peiresh

What should we learn from Jacobs life, then? That not everything is for sale, first of all. Our laws and our traditions are not for sale. Our integrity and truth are not for sale. Some things can’t be bartered. This is true in religious matters and laws, and in secular matters and laws. It teaches us that contributing to a society of deception comes around to bite us (in a less dramatic way than Kant’s explanation).

What are not for sale? Food for the hungry aren’t for sale. If we can feed another person, we should. Our institutions aren’t for sale. A lesson that needs to be learned in the kinds of liberal democracies built by ads and PR firms, by well financed think tanks and lobby organisations.

And it teaches us that our actions define us, when we are acting in deceit but also when we repent. Jacob (and his family) is caught in habit, but Jisroel prevails.

Löjligt var det, tills det blev sant (Arbetaren)

”Så jag hoppas också att vi kan få en ny FRA-debatt, nu när vår slippery slope ändå är här. Och jag hoppas att den kommer i god tid innan ett parti från extremhögern hamnar i regeringen.” Isak Gerson om övervakning och kontroll.

Isak Gerson, skribent i ArbetarenFoto: Olof Åström

”Kan vi prata om integritet och varför det är viktigt?” frågar Annie Hellquist i sin text Vi behöver en ny FRA-debatt här i Arbetaren för en månad sedan, efter att regeringen föreslagit att utöka FRA-lagen som idag tillåter generell signalspaning, alltså övervakning helt utan misstanke, av kommunikation som korsar landets gränser – till att även tillåta kommunikation inom landets gränser.

Om man minns tillbaka tolv år minns man kanske att det var det rörelsen ofta varnade för. Löjligt mycket av diskussionerna från den rörelse (som jag själv tillhörde) som kämpade mot övervakning och för större frihet för individen på internet byggde på slippery slope-argument. Alltså argument om att även om det inte var så himla illa nu, kommer det att bli det i framtiden. Man varnade t.ex. för att även om FRA-lagen bara tillät vissa typer av övervakning nu, skulle det vara lätt för politiker att utöka vad som övervakades och vilka som hade tillgång till informationen.

Löjligt var det, tills det blev sant. Och FRA-lagen är inte den enda fråga där slippery slope-argumenten var löjliga tills de blev sanna. Regeringen har när jag skriver den här texten bara för några dagar sedan beslutat att än en gång med ett halvår förlänga gränskontrollerna mot andra Schengenländer som ursprungligen infördes för att stoppa flyktingar i nöd. Partierna i riksdagen har sedan flera år tillbaka en kapplöpning om vem som kan lägga grövst förslag för att öka straffen och kontrollåtgärdena mot kriminella (eller potentiellt kriminella).

Och talet om hur illa det vore att införa massövervakning ifall ett fascistiskt parti kom till makten är inte så himla kul att se tillbaka på när man tänker på hur stort stöd SD har, och hur populärt det är bland andra partier att ta över deras politiska förslag.

Det har länge känts till att USA har förmågan att spionera i Sverige, likt i många andra länder, bland annat genom inbyggda bakdörrar i mjukvara. Därför var det inte direkt förvånande när vi nyligen fick reda på att USA också bedrivit spaning mot svensk försvarsindustri.

USA har sedan 2001 i rask takt minskat sin respekt för internationell rätt och rättsprinciper i sin behandling av utländska medborgare i det eviga ”kriget mot terrorn”, och med sina internationella fängelsecenter med tortyr och utan vederbörlig rättslig process är de ett konkret hot även mot oss svenskar.

I takt med att internet centraliserats till ett fåtal mediebolag ser vi också en tilltagande censur.

Övervakningen är inte heller det enda området där slippery slope-argumenten verkar besannas. I takt med att internet centraliserats till ett fåtal mediebolag ser vi också en tilltagande censur. För några år sedan diskuterade vi problemet att amning censurerades bort från Facebook. Nu har vi istället att slåss mot att Facebook börjat att systematiskt hindra vänstergrupper – inklusive vänstermedia – från att annonsera, vilket bland annat Flamman rapporterat om.

De stora protester vi sett mot trakasserier och sexuellt våld mot kvinnor i arbetslivet har bemötts av både stat och kapital. Av staten i form av förtalsdomar mot vissa av de som vågat tala om sina förövare. Och kapitalet svarar genom att begränsa arbetsrätten, så att det blir enkelt att säga upp de som vågar protestera. Från mina år som facklig förhandlare vet jag hur viktig LAS kan vara för att skydda folk som vågar protestera, inte bara mot sexuellt våld utan också mot säkerhetsbrister och brottslighet.

Om det är något område där våra farhågor inte besannats är det nog de drakoniska åtgärderna mot fildelare, antagligen för att centraliserade strömningstjänster ersatt mycket av fildelningen. Tyvärr, om man ska tro Snickars och Fleischers bok om Spotify Den svenska enhörningen, eller de många artister som höjt rösten, verkar det knappast ha varit till artisternas fördel.

Så jag hoppas också att vi kan få en ny FRA-debatt, nu när vår slippery slope ändå är här.

Vad vi vet nu när vi levt med Spotify som stor aktör i många år är att artisterna knappt får en liten bråkdel av kakan. Avgifterna användarna betalar går till ägare och skivbolag. Så jag hoppas också att vi kan få en ny FRA-debatt, nu när vår slippery slope ändå är här. Och jag hoppas att den kommer i god tid innan ett parti från extremhögern hamnar i regeringen. Om de skulle hamna där idag skulle det innebära en mycket stor grad av kontroll av oss i det större folket, men framför allt mot minoriteter – etniska, politiska, sexuella.

Och jag hoppas också att vi kan diskutera reglering eller expropriering av den infrastruktur som bygger upp internet och därmed nästan all vår kommunikation innan de få som styr över det börjar använda den makten för att förfölja oss. Det är på ett sätt naivt av oss att tro att de inte gör det just nu, med tanke på totala brist på insyn i hur de stora IT-bolagen styrs. Låter jag paranoid? Äh, sätt dig ner. Jag har inte ens börjat prata om den trendiga gentestindustrin.

Anarkistiska lästips (Intervjuad i Arbetaren)

Under en intervju i Morgonpasset uttryckte Vänsterpartiets nyvalda partiledare Nooshi Dadgostar att anarkister ”borde gå med i Moderaterna”. Arbetaren bad några av tidningens medarbetare att tipsa om böcker som råder bot på missuppfattningar om anarkismens och den frihetliga delen av vänsterns plats i arbetarrörelsens historia.

Foto: Olof Åström

Isak Gerson, krönikör i Arbetaren:

What is Authority ur Between Past and Future, av Hannah Arendt

Idén om att anarkister inte vill syssla med politik bygger nog på den gamla myten att ”politiken” är något som är reserverat staten med dess våldsmonopol och beskattningsrätt. Det är en farlig tanke som filosofen Hannah Arendt lägger mycket av sitt författarskap på att tillbakavisa, men mest koncentrerat är det nog formulerat i essän What is Authority som finns i hennes Between Past and Future. Om man tror på myten är det svårt att förstå varför man ska engagera sig i föreningslivet utanför partipolitiken – som fackföreningar och hyresgästföreningar – alls.

Anarkistisk bokföring, av Anders Sandström

Om man vidare är intresserad hur ett anarkistiskt samhälle politiskt kan organiseras kan man med fördel läsa Anders Sandströms Anarkistisk bokföring, som tydligt visar hur ett samhälle med minskad eller helt frånvarande stat inte bara kan byggas utan utöka demokratin och den politiska sfären. Men kanske är det svårt att tänka sig ett anarkistiskt sätt att bedriva politik om man tillhör ett parti som i stort trivs med att verka inom det socialliberala kapitalistiska system som styr.

Foto: Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd, ledarskribent i Arbetaren:

The Third Revolution, av Murray Bookchin

De två volymerna av Murray Bookchins The Third Revolution berättar om alla de bortglömda frihetliga gräsrotsrörelser som genom sin direktdemokratiska organisering underifrån spelat den verkliga huvudrollen i historiens viktigaste revolutioner. 

Erövringen av brödet, av Pjotr Kropotkin

En anarkokommunistisk vision om ett samhälle bortom konkurrens, nöd och armod – och en skarp varning för alla auktoritära och centraliserade socialistpartier som gör anspråk på att tala i arbetarnas och folkets ställe.

Anna Jörgensdotter på Joe Hill-gården i Gävle.

Anna Sanvaresa, krönikör i Arbetaren:

Revolutionary letters, Diane di Prima (City lights books, 1971) 

Diane di Prima, beatpoet från USA, dog för en kort tid sedan. Hennes diktsamling skrevs under flera intensiva politiska år, parallellt med Vietnamkriget, civilrättsrörelsen, etc. Det är en explosiv och fritt flödande uppgörelse med förtrycket från patriarkat, kapitalism och fascism. 

Deciding for ourselves, red: Cindy Milstein (AK Press, 2020)

Milsteins Rebellious Mourning är fortfarande en av de vackraste och viktigaste böcker om sorg och kamp som jag läst. Hennes nyaste antologi innehåller uppmanande och tröstande essäer om direktdemokrati och hur vi kan bygga en ny värld. 

En svensk anarkist berättar, Nisse Lätt (Nisse Lätts minnesfond, 1993) 

Ett måste för alla oss spanska inbördeskriget-nördar, men förutom Lätts minnen från Spanien så är det också en bok som följer den svenska anarkismens och syndikalismens ”utveckling” nära inpå och långt in i de västerbottniska skogarna. Lätt är dessutom en jäkel på att skriva och uppvigla. 

Anarchism in Latin America, Ángel J. Cappeletti (AK Press 2017)

Fullödig bok om precis det titeln säger. Ur recension: ”Den expanderar vår förståelse för hur anarkister har hanterat feminism, miljö och urbefolkningens problem”. En gedigen historieskrivning och oerhört lärorik för vår förståelse av en kontinents strider och strategier och vår framtida kamp.

Foto: Axel Green

Annie Hellquist, tf chefredaktör, Arbetaren: 

Free women of Spain, Martha A. Ackelsberg (AK Press)

Berättar historien om den anarkistiska kvinnoorganisationen Mujeres libres, som var verksam i Spanien 1936-1939. Inte bara en bok om revolutionär organisering och kamp på flera fronter, mot kapitalism, fascism och patriarkat. Det är också ett ovärderligt historiskt dokument över feministiska metoder.

Solidärer, Anna Jörgensdotter (nu Sanvaresa) (Albert Bonniers förlag)

Tipslistans enda roman! Solidärer är en episk roman som berättar om svensk syndikalism, de Spanienfrivilliga, om kvinnorna i Mujeres libres under det spanska inbördeskriget. Välresearchat, välberättad och episkt. 

När antifascismen blir till extremism (Arbetaren)

”Så varför ingriper inte folk mot nazisterna när de ger sig på en synagoga? För att man under en lång tid demoniserat motståndet mot nazism, till den grad att få vill förknippas med det nog att ingripa. För att man lärt folk att högerextremism är en legitim politisk rörelse bland andra.”

Isak Gerson skriver i Arbetaren i samband med årsdagen på mordet på Björn Söderberg om kålsuparteorin och repressionen mot antifascistisk organisering i dag.

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

Under Jom Kippur i år höll Nordiska Motståndsrörelsen protester mot judar i flera nordiska länder, bland annat vid den för tillfället tomma synagogan i Norrköping. Jag har sett många reagera med frågor som ”hur kunde de göra det ostört?” och ”varför ingrep ingen?”. Svaret på sådana frågor är tyvärr att nazister, politiker, polisen och media sett till att göra det så svårt som möjligt. Från nazistiskt håll har det gjorts genom ett medvetet uppbyggande av våldskapital. De har gjort folk medvetna om att de ofta är beväpnade och att de har mycket nära till att ta till våld, till och med mord. 

För 21 år sedan i måndags mördade de den syndikalistiska fackföreningskämpen Björn Söderberg för att han bevakade deras verksamhet. Det gör det både svårt och farligt för oförberedda enskilda personer att ingripa mot dem. Det är inte en ny strategi, och under lång tid kunde den kontras av antifascistiska grupper som tillsammans hade större chans att tryggt stå emot nazistisk gatunärvaro.

Idén bygger i grunden på att högerextrema traditioner inte är unika, utan tvärtom delar väldigt mycket med ”extremvänstern” och ”radikal islamism” – att de alla är ”lika goda kålsupare”.

Tyvärr har politikers och medias svar på den antifascistiska strategin varit att i början av 10-talet etablera av idén som i folkmun kan kallas ”kålsuparteorin”. Idén bygger i grunden på att högerextrema traditioner inte är unika, utan tvärtom delar väldigt mycket med ”extremvänstern” och ”radikal islamism” – att de alla är ”lika goda kålsupare”.

Man använder generellt sett inte heller ”fascism” som begrepp, eftersom det bär på för mycket historisk kontext. Istället pratar man ofta om t.ex. ”vitmaktmiljö”. För att undvika det politiska innehållet i dessa traditioner fokuserar man på andra egenskaper än de politiska, som ”våldsbejakande”, ”radikalisering” och avstånd till de etablerade politiska partierna (”extremism”). Teorin, som bryter med tidigare forskning för att istället försöka rättfärdiga en politisk ideologi, har fått gott om kritik från forskare och verksamma i arbete mot högerextremism.

På så sätt kan man frigöra rörelser som NMR från politiska idéer som rasism, antisemitism, förakt för svaghet, rasrenhet, misogyni, idéer om ickevitas underlägsenhet. Och på så sätt kan politiska rörelser som vill skära ner på minoriteters, kvinnors eller flyktingars rättigheter föreställa sig att de har mycket mindre gemensamt med nazister än vad antifascister har, för att de ställer upp i val och propagerar sina idéer från ett folkvalt parlament. Teorin avdramatiserar eller i värsta fall legitimerar högerextrema rörelser, samtidigt som den demoniserar dem som står upp mot de högerextrema.

Teorin menar vidare att hotet från dessa rörelser är metodologiskt snarare än politiskt, alltså att hotet är vilka metoder som används för att förändra samhället snarare än hur de vill förändra samhället. På så sätt kan man göra det ointressant huruvida en viss politisk rörelse har som mål att utrota en folkgrupp eller att stoppa diskrimineringen av dem.

Det viktiga är huruvida den kan anses vara ”våldsbejakande” och ”extrem” eller inte. Det är såklart lätt att visa att det är nonsens. Förintelsen, likt många andra folkmord, utfördes av en suverän stat. De allra flesta tyskar och ockuperade av andra nationaliteter som aktivt motarbetade Förintelsen var enligt kålsuparlogiken våldsbejakande extremister. Det betyder inte att deras metoder var rätta, men det betyder att om vi vill döma de involverade rätt kan vi inte döma dem på deras metoder.

Inte heller är det ”våld” enligt någon rimlig definition som definierat den antifascistiska rörelsens verksamhet. Det har förekommit, men en ytterst liten del av antifascistiska aktivister har någonsin varit nära det, på den aktiva partens sida.

Den definierande delen av rörelsens verksamhet har varit blockader, sabotage och protester mot fascistiska möten, marscher och verksamheter. Det har gjorts med sittande, visselpipor och vuvuzelor. En av de mest våldsamma antifascistiska massaktionerna var nog när vattenballonger kastades på en nazistmarsch.

Så varför ingriper inte folk mot nazisterna när de ger sig på en synagoga?

Samtidigt har våldet mot antifascister blivit stadigt intensivare. Både från polisen, vilket vi kommer att gå in på, och från nazisterna. När NMR visar sig bär de ofta vapen, från spetsade fanor till gömda knivar. De attackerar regelbundet folk under sina marscher, och de har mördat sina motståndare mer eller mindre regelbundet under decennier. Det är dessa två parter som – tillsammans med så kallade radikala islamister – målas ut som lika goda kålsupare som antifascistiska aktivister.

Med den logiken har politiker från i stort sett hela den parlamentariska bredden med god hjälp av merparten av svensk media kunnat demonisera antifascistisk organisering. Som tur är har det inte räckt för att kväva rörelsen. Man har också behövt polisens hjälp. För oss som deltog vid försök att stoppa högerextrema möten och marscher under 10-talet var 2014 kanske ett särskilt märkbart år i polisens upptrappning mot antifascistisk organisering.

Motivet var att se till att sverigedemokratiska möten till varje pris kunde hållas ostört. Vid flera demonstrationer beslagtogs alla former av förstärkande verktyg som visselpipor och vuvuzelor. Aktivister som skrek eller klappade händerna kunde hållas och köras iväg till grannstaden. Trots att motdemonstrationer är lika grundlagsskyddade som demonstrationer. 

Så varför ingriper inte folk mot nazisterna när de ger sig på en synagoga? För att man under en lång tid demoniserat motståndet mot nazism, till den grad att få vill förknippas med det nog att ingripa. För att man lärt folk att högerextremism är en legitim politisk rörelse bland andra. För att polisen ständigt ser mellan fingrarna med högerextremas våld och beväpning i offentligheten.

Responsen till nazistiskt våld är från många att man ska förbjuda NMR som organisation. Det är en lösning som prövats på andra ställen men inte fungerat. Man kan inte bli av med en politisk fiende med byråkratiska metoder, särskilt inte en som är öppen med att de inte respekterar demokratin ens som idé.

Inte heller kan man i ett demokratiskt samhälle förvänta sig att polisen ska kunna ingripa vid varje tillfälle nazistiska idéer vädras. Du kan inte ringa polisen varje gång din chef eller kollega säger något rasistiskt. Du kan inte ringa polisen när politiker motionerar om att deportera flyktingar tillbaka till tortyr eller krig. 

Vad vi behöver är att lära varandra att det är rätt att stå upp för värden om demokrati och jämlikhet, och att det är rätt att ingripa mot fascism. Vi behöver minnas och förstå vad nazismen praktiskt innebär för oss.

Vi bär inte bara minnet från Förintelsen, utan också från Björn Söderberg, John Hron, Gerard Gbeyo och många andra som mördats av nazister under 90-talet.

Europa mot judarna 1880-1945

Jag har nyss läst ut en av de mest intressanta böcker om förintelsen jag läst. Den tyska historikern Götz Aly har skrivit en bok vars namn kombinerar historikers fyndiga förmåga att titulera saker med munterheten i förintelselitteratur. Jag tänkte snabbt sammanfatta några av de intressantare skildringar han ger eller teser han driver.

  1. Bokens höjdpunkt är skildrandet av den europeiska nationalismens etniska homogeniseringsprocesser som till stor del ägde rum innan nazismens storhetstid. Längst med bland annan fransk-tyska gränsen, polsk-tyska gränsen och mellan Grekland och Turkiet skedde enorma kampanjer för att skapa etnisk homogenitet i länderna. Det är bara tre av de många homogeniseringsprojekten, men de särskiljer sig ändå i omfattning. Judar var inte det direkta målet med särskilt många av de här projekten, men de blev ofta särskilt utsatta, då de inte tillhörde gruppen som premierades, men inte heller kunde utvisas någonstans där de blev mottagna.

    Det är intressant att läsa om hur de här projekten berörde judar, men det som kanske är särskilt intressant är vilken inblick man får i den del av Europa som förstördes. Den del som fanns innan de stora nationalistiska projekten, där folk i hela Europa levde sida vid sida oavsett etnicitet. Det har krävs enorma resurser, enormt många människorliv och enormt mycket sorg för att förstöra det. Det säger oss också något om varför vi måste bekämpa nationalismen även innan den gått till det stadium nazismen innebär.
  2. Boken skildrar också väl de serier av processer som antisemitismens utveckling tog under 75 år av europeisk historia, och hur vanliga processerna var. Det är kanske klyschigt att säga att Nazitysklands utveckling inte är en isolerad händelse, men Aly låter oss verkligen följa med i hur vanlig mycket av den historiska utvecklingen var i Europa. Nästan varje land går igenom många av stadierna. Det börjar ofta med utestängningar eller begränsnignar av judars rätt till arbete och studier som blir hårdare och hårdare (när judar stängs ute från en stor mängd arbetstillfällen samlas de mer i andra branscher, och skapar där vad antisemiterna skulle kalla ett “judiskt problem” i den branschen som måste lösas med diskriminering).

    Deportationer och pogromer var också vanliga i andra länder, och i de länder som inte gick så långt själva, var det ändå lätt för tyskarna att efter ingången allians eller ockupation övertala dem till de senare stegen. Ofta gjordes det genom att man aktivt involverade både medborgare och politiker, genom att muta dem med att få ta över judars egendom, fastigheter och jobb. Det gjorde dem beroende av att judarna inte skulle komma tillbaka (och i de fall där judar kom tillbaka efter krigsslutet verkar det rätt vanligt förekommande att de som tagit över judisk egendom “åtgärdade problemet” då utan tysk inblandning). Det går att tro att många av de här länderna utförde de senare stegen på grund av Nazityska påtryckningar, men förutom Danmark och Belgien verkar åtgärderna snabbt ha blivit populära hos de egna politikerna.
  3. I sista kapitlet argumenterar Aly för att det inte är en slump eller osannolikhet att antisemitismen blev som starkast i länder med snabbt framväxande demokratiska, medborgerliga och sociala rättigheter (till skillnad från t.ex. Italien som hade en mycket sen demokratisering och jämförelsevis låg antisemitism). Han menar att övergången från ett samhälle där i stort sett alla föddes in i den social position de skulle dö i till ett samhälle där varje människa var tänkt att leva i en “fri marknad” och ständig konkurrens med varandra föddes en avsky mot de som har det något bättre. Den kristne bonden kunde lätt inbilla sig att det var den judiske gårdfarihandlarens fel att hen inte var i dennes något bättre position. Klasshat som etnifierats är mycket bekvämt att väva in i en socialliberal men nationalistisk världsbild. Som ekonomiskt subjekt i konkurrens med sina medborgare var det inte direkt konstigt för den kristne bonden att tänka sig att om hen gick ihop med sina icke-judiska landsmän och gjorde sig av med judarna skulle fler jobb i den framväxande medelinkomsttagargruppen frigöras för denne.

    Aly drar aldrig den slutsatsen, men för mig (och för många av tidens judiska vänsterintellektuella) var lösningen självklar. Demokratiska rättigheter och folklig frigörelse måste hänga ihop med social förändringar som gynnar hela arbetarklassen. Frågan “vem är min fiende?” måste besvaras med “din härskare” och inte “arbetaren du tvingas konkurrera med”. Arbetare som konkurrerar med arbetare leder bara till att härskarklassen vinner. Den enda arbetarkampen som frigör oss är den som frigör hela arbetarklassen.

    Det finns med andra ord två sätt att reagera på Alys slutsats: antingen hindrar vi antisemitismen genom att rulla tillbaka sekelskiftets enorma framsteg, eller så inför vi dem på ett sätt som frigör hela folket istället för att spela ut oss mot varandra. Eller som en av dåtidens judar ställde upp det: socialism eller barbari.

Om Spotify

Jag har mycket länge haft ett starkt agg mot Spotify. Kanske är det för att jag är skolad i samma bloggmiljöer som en av författarna till Den svenska enhörningen : storyn om Spotify. Med den bakgrunden har jag kunnat följa hur Spotify inte alls har förbättrat något – tvärtom har Spotify bara försämrat när de tagit över användarskaran från fildelarna.Så jag kunde gå in i boken med förväntan om ett trevligt lustmord, och passande nog inleds boken med ett välskrivet karaktärsmord på grundarna.

Vad är det Spotify misslyckats med? Spotify levererar till att börja med ingett nytt sätt att organisera musikens ekonomiska relationer. Snarare rör det sig om att återlemma musiken i de tidigare ekonomiska relationerna efter en kort period av intensiv fildelning. Det handlar om att flytta tillbaka makten över ägandet till de stora skivbolagen, som under fildelningens gyllene dagar gick mot en position som mer och mer passiva kapitalägare, vars enda anspråk på ersättning för musik som uppfattades giltigt var juridiskt. Med Spotify flyttades musiken tillbaka från torrentsidor till Spotify, ett medium under skivbolagens kontroll.

Återinlemmandet av skivbolagens makt görs också på ett mer koncentrerat sätt. Jämfört med till exempel radio och andra kanaler som går via Stim/Sami tillfaller mycket mindre intäkter artisterna. Genom att koncentreras i Spotify kan de stora skivbolagen enat förhandla med artisterna genom en tredje part och därmed pressa ner deras ersättningar ännu mer. Därför ser vi artister i regelbundna upprop mot Spotifys ersättningsnivåer. Det är inte för att de är gammaldags, utan för att ersättningen de facto försvinner. Det känns konstigt som upphovsrättsabolitionist att ställa sig på samma sida som Stim/Sami, men here we are.

Spotify gör också artisten till ännu mindre av en konstnär och mer till en arbetare. Ett sätt det här tar sig uttryck på är albumets försvunna betydelse (vilket började redan med fildelningen) till förmån för spellistan. Spellistan organiseras i regel av Spotify, av storföretag som gör listor i reklamsyfte och av företag som exklusivt jobbar med spellistor. Små “folkliga” spellistor finns (fortfarande) men är på det stora undantag.

Spotify har också drivit på en centralisering och koncentration av mediemarknaden. När musiklyssnadet flyttar från lokala skivaffärer och lokala spelningar till Spotifys kurerade spellistor blir det svårare att slå igenom utan stort investeringskapital. Spotify ägs också – till skillnad av radio och lokala marknader – av de stora skivbolagen.

Det här kanske är töntigt, men förmågan att upptäcka musik på ett fritt sätt tynar bort under Spotify. Vi har haft flera modeller för det tidigare. På skivaffärer, radio och DC++-hubar finns det kuratorer som styrde utbudet i konkurrens med varandra. På forum och bland vänner tipsar man varandra om musik (som man sedan kan ladda ner). Men algoritmerna och spellistemakarna på Spotify har ett och två mål: få dig att fortsätta lyssna eller sälja något till dig. Båda två kräver att de är dig till lags till max.

Spotify har inte heller besvarat frågan om hur man ska ta betalt. Spotify blöder massor av pengar, och för de musikintresserade som tidigare nog la hundratals kronor per skiva kan idag lägga en liten månadsavgift istället – men väljer överlägset oftast reklamversionen istället. Totalt har man alltså fått många att betala mindre för musik, och det som betalas går till ägarna (till stor del skivbolagen) och tekniken. Inte artisterna. Men när musik går från konstform till underhållningsvara kanske det inte gör något. Det existerande varulagret är nästan oändligt. Och för varje producerad låt reducerar Spotifyarb artisten sitt eget värde, tills det är oexisterande.