Dags att följa pengarna (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

”De som testat att annonsera hos någon av våra större sociala mediebolag vet att det är bisarrt billigt jämfört med en reklampelare på stan. De sociala mediebolagen givit oss en reklamkonkurrens på steroider, och marknaden anpassar sig efter det.” Isak Gerson om den datadrivna annonsförsäljningen.

ETC-tidningarna har i ett välkommet steg beslutat att börja ”göra motstånd mot techjättarna”, genom bland annat minskad användning av sociala medie-verktyg och hårdare bevakning. Ett mycket välkommet steg, som Arbetaren redan tagit. Arbetaren.se använder inga kakor i marknadsföringssyfte, och bäddar bara in externa tjänster som erbjuder do not track-funktioner. Men det är särskilt intressant vilka skäl ETC anger för kampanjen.

De anger fyra skäl: spridandet av lögner och hat genom både algoritmer som förstärker sådant innehåll och samarbete med påverkansorganisationer som Cambridge Analytica, sättet de använder sin makt för att driva egen politisk agenda, den enorma skatteflykten och slutligen ”övervakningen”, där det storskaliga insamlandet av data om till exempel användarnas medicinska information ingår.

Det är udda att de fyra skälen som tas upp förvisso är grova övertramp, men samtidigt sådant som ligger utanför sociala mediebolagens centrala affärsverksamhet. Samtidigt är deras centrala affärsmodell ett om något större utnyttjande av sina användare. Inte för att låta som en marxist, men varför följer ETC inte bara pengarna? Sociala mediebolagen övervakar oss inte för att tjänsterna möjliggör det, bolagens tjänster är designade kring övervakningssystemen. I huvudsak är inte vi kunderna, utan leverantörerna – av data. Kunderna är i regel annonsörerna. Deras affärsidé är att genom en datadriven profilering kunna sälja otroligt anpassade annonser.

Han menar också att reklam innebär att mindre företag slås ut till förmån för storföretag som har kan arbeta in sina varumärken i det allmänna medvetandet, samt att marknadens produktion styrs om till ”reklambara varor” snarare än faktiska behov.

För att följa pengarna kan vi med fördel gå till Sven Lindqvists skrift ”Reklamen är livsfarlig”. Han menar i kapitlet ”Reklam som oförnuft” att en av reklamens funktioner är att ersätta priskonkurrens med reklamkonkurrens. Som han formulerar det: ”Tung reklam betyder höga priser inte så mycket därför att konsumenten betalar reklamkostnaderna, utan därför att reklamen är det skydd bakom vilket fabrikanterna kan föra högprispolitik.”

Han menar också att reklam innebär att mindre företag slås ut till förmån för storföretag som har kan arbeta in sina varumärken i det allmänna medvetandet, samt att marknadens produktion styrs om till ”reklambara varor” snarare än faktiska behov.

Det är alltså vi som betalar för sociala mediebolagens tjänster. Detta gör vi varje gång vi påverkats att fatta ett dumt beslut, varje gång reklamen snedvrider konkurrensen för att trissa upp priserna på de vi behöver, eller till och med lurar oss att betala för något vi inte ens behöver.

Nu är det värt att notera att Lindqvist skrev den här boken redan 1957, långt innan merparten av vår dagliga kommunikation gick genom sociala mediers kanaler med annonsrutor. Vi kan gå tillbaka till idén om hur reklamkonkurrens ersätter priskonkurrens. Hur förekommande reklamkonkurrensen blir beror på hur mycket priset för varje lyckad annons kostar, jämfört med vad en konkurrensmässig prissänkning skulle kosta.

Med andra ord har sociala mediebolagen givit oss en reklamkonkurrens på steroider, och marknaden anpassar sig efter det.

De som testat att annonsera hos någon av våra större sociala mediebolag vet att det är bisarrt billigt jämfört med en reklampelare på stan. Dessutom får man enorma möjligheter att anpassa annonsen efter mottagarens egenskaper i termer av till exempel ålder, kön, bostadsområde, social status, intressen etcetera.

Med andra ord har sociala mediebolagen givit oss en reklamkonkurrens på steroider, och marknaden anpassar sig efter det. Jag har en känsla av att det kan få mer långtgående effekter för arbetarklassens ställning än en polariserad offentlig debatt. Cambridge Analytica och skattefusket är brott bolagen kan pressas att sluta med, men affärsidén – den datadrivna annonsförsäljningen – kommer att leva tills bolagen dör. Det är något journalistiken måste ifrågasätta.

Försvarar vi inte varandra nu… (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

”Den här frågan är inte bara en fråga om rasism, den handlar också om föreningslivet i stort. Om man låter Göteborgs stad komma undan med att dra tillbaka finansiering så lättvindligt riskerar vi att det blir lätt att dra undan bidragen för många föreningar.” Isak Gerson om hoten mot det svenska föreningslivet och beslutet att dra in studieförbundet Ibn Rushds bidrag.

Ibn Rushd är ett av tio studieförbund som får statligt stöd genom Folkbildningsrådet. De organiserar folkbildning med en vision om att stärka den svensk-muslimska identiteten. De är också en av många ideella rörelser som regelbundet söker stöd av Göteborgs stad. Men nu har politiker i Göteborgs stad bestämt sig för att klippa finansieringen av studieförbundet Ibn Rushds bidrag. Grunderna är oerhört vaga.

Om man låter Göteborgs stad komma undan med att dra tillbaka finansiering så lättvindligt riskerar vi att det blir lätt att dra undan bidragen för många föreningar.

Staden beställde och genomförde granskningar där missförstånd och feltolkningar blåstes upp för att se ut som ekonomiska oegentligheter. De lät inte heller Ibn Rushd kommentera, förklara eller bemöta det man tror är felaktigheter, trots att många punkter nog hade kunnat redas ut över en kort mailväxling.

Dessutom är förbundet redan granskat. Auktoriserade revisorer från PwC, en revisionsbyrå med kompetens för just ideella föreningar, granskar Ibn Rushds räkenskaper årligen. Och professor emeritus i statsvetenskap Erik Amnå har skrivit en tvåhundra sidors uppdragsutredning (”När tilliten prövas”) där han undersöker de anklagelser som riktats mot studieförbundet. 

De mer politiska delarna av granskningen bygger på anklagelser om att Ibn Rushd skulle ha kopplingar till Muslimska Brödraskapet och att de skulle sprida antisemitism och homofobi. Det är de delarna Erik Amnå redan tittat på, och konstaterat att inga organisatoriska kopplingar finns. Man tar upp att några av förbundets nuvarande och tidigare samarbetspartners uttryckt problematiska åsikter.

En anklagelse gäller en förening Ibn Rushd bröt samarbetet med 2016. En annan rör en förening som bjöd in problematiska föreläsare innan föreningen ens inledde sitt samarbete med Ibn Rushd. En tredje rör en förening vars företrädare har samröre med en person som yttrade problematiska åsikter 2011.

Ibn Rushd och deras samarbetsorganisationer är långt ifrån perfekta föreningar. De kan såklart arbeta hårdare mot de medlemmar som yttrar antisemitism och homofobi. De kan vara hårdare mot de samarbetsorganisationer som har demokratiska problem.

Det är svårt att säga att granskningen är ett kvalitetsmässigt bättre underlag än Jörgen Fogelklous motion. 

Men de ser som en del av sitt uppdrag att arbeta demokratiutvecklande med de föreningar som har potential. Det i sig är ett viktigt integrationsarbete, och i stället för att leta brister i samarbetsorganisationerna skulle man kunna studera vilka kvalitetsförbättringar samarbete med Ibn Rushd faktiskt ger sina samarbetsorganisationer. Som de själva skriver i sin kommentar till granskningen:

“Vi vill bidra till demokratiutveckling och föreningars demokratiutvecklingsresor. Det menar vi är positivt för föreningen, såväl som för resten av samhället. Om föreningar som på det stora hela är positiva krafter i sina lokalområden förklaras antidemokratiska, försvinner goda krafter som arbetar förebyggande, skyddande och demokratistärkande. Dessutom skickar det signaler om utestängning till människor i föreningarnas närhet. Det riskerar att göda antidemokraters budskap: att demokratin inte är svaret på hur samhällsproblem ska lösas.”

Granskningarna ledde trots dessa problem till att Ibn Rushd förlorade hela verksamhetsbidraget från Göteborgs stad. Kanske inte så förvånande, eftersom Sverigedemokraterna redan i augusti 2020 la en motion om att klippa alla bidrag till Ibn Rushd. Frågan är varför man inte röstade igenom det redan då. Det är svårt att säga att granskningen är ett kvalitetsmässigt bättre underlag än Jörgen Fogelklous motion. 

Kanske var det oönskat att SD:s kommunalråd Jörgen Fogelklou, som själv, likt många av sina partikamrater, yttrat sig antisemitiskt och stridit mot stadens Pridefestival fick vara galjonsfigur för beslutet? Kanske vägde det in att hans parti regelbundet avslöjas med kopplingar till nazister? Hade det varit bättre om initiativet kom från ett parti som Moderaterna, som fram till nyligen samarbetade med det antisemitiska och auktoritära regeringspartiet i Ungern? Av någon anledning ifrågasätts inte de bidrag och partistöd som går till de partierna eller deras ungdomsförbund. 

Beslutet som togs passar både den höger som hatar muslimer, och den höger som i sin nedskärningsiver använder antimuslimsk rasism för att klippa kommunala bidrag.

De många underligheterna i granskningen borde leda till att lokala journalister ställer frågor till kommunen om förfarandet. Varför skedde inte granskningen i dialog med Ibn Rushd? Varför utgick man inte från Erik Amnås granskning? Var granskningen och beslutet om att klippa bidragen proportionerliga? Har de andra studieförbunden som tar emot bidrag utsatts för samma rigorösa granskning? 

Problemet är att det inte passar i medienarrativet. Antimuslimsk rasism är hett, och då säljer det inte lösnummer att ställa de frågorna. Tvärtom riskerar det bara att öka mängden trakasserier och hot man får ta emot. Beslutet som togs passar både den höger som hatar muslimer, och den höger som i sin nedskärningsiver använder antimuslimsk rasism för att klippa kommunala bidrag.

Den här frågan är inte bara en fråga om rasism, den handlar också om föreningslivet i stort. Organisationen Forum släppte förra året en rapport som hette ”Civilsamhället och demokratin” där de bland annat tar upp riskerna i Demokrativillkorsutredningens föreslagna bidragskriterierna från 2019, där det bland annat föreslås att inga bidrag som lämnas till organisationer där ”företrädare” utför, rättfärdigar, främjar eller uppmanar till våld, hot eller diskriminering. 

”Företrädare” behöver inte vara valda, utan det räcker med att organisationen vid något tillfälle ”givit utrymme” till personen. Om ett antal av organisationens medlemmar agerar i strid med villkoret utanför föreningens verksamhet ska det också vara nog för att klippa bidragen.

Det är mycket luddiga villkor med svåra gränsdragningar, och det gör att vi kan räkna med att det förutom att användas mot muslimer, som i Ibn Rushd-fallet, också kommer att användas mot andra obekväma grupper. Framför allt mot vänstern. Har din förening en kassör som brutit sig in på ett slakteri för att dokumentera? Då kanske bidragen ryker. Har er medlemstidning tagit in en insändare av en person som försvarat AFA på twitter? Inga bidrag nästa år.

Nu när villkoren prövas mot det muslimska civilsamhället skapas det prejudikat som med lätthet kan användas mot andra. Försvarar vi inte varandra nu öppnar vi inte bara för rasism, utan också för slag mot hela det svenska föreningslivet.

Om Kill All Normies

Jag läste Angela Nagles Kill All Normies som skildrar diverse internetsubkulturers relation till och gödande av den amerikanska högerextrema rörelsen. Det rör framför allt rörelsen runt 4chan och memkulturen däromkring, men även t.ex. rörelser runt Milo Yiannopoulos, Richard Spencer och PUA-rörelsen. Som historiskt dokument är det både intressant och ibland underhållande läsning. Men vissa av hennes teoretiska slutledningar har jag lite svårare för.

Vid flera tillfällen försöker hon dra slutledningen att rörelserna iallafall delvis växt ut ur ett tänkande från 68-vänstern. Redan i början av andra kapitlet påstår hon att kretsens fokus på gränslöshet har sin rot i 68-sloganen “it’s forbidden to forbid” snarare än någon konservativ höger. Det känns som att det är lite att gå över ån för att hämta vatten när en tydligare kultur av gränslöshet, nihilism och förakt för värderingar finns mycket närmre i både tid och ideologiskt avstånd i den nyliberala idétradition som härskat tydligare än klassiskt konservative under den tid många av alt-right-rörelsen levt.

I kapitel 3 om Gramscis idéer menar hon att Trump 2016 vann trots att man på universiteten kanoniskt läser Frankfurterskolans författare. Som om de få kurser där Frankfurterskolan läses kan kompensera för de utbildningar i nationalekonomi och statsvetenskap där högerlitteraturen regerar. Om kultur säkrade Trumps vinst var det kanske snarare högerstyrda politikerutbildningar och högerägd media än animeforum.

Det är också konstigt att hävda att 4chan är “more a product of the sexual revolution than of conservatism” eftersom hårdporr, sexuella referenser och gränsöverskridande är så vanligt. Sex i 4chan är aldrig bara sex. Det är alltid laddat, och oftast laddat med våld. Det är inte alltid våldtäktshot mot meningsmotståndare eller incestporr. Även när det är nofap-ideal eller beta-memer är sex fortfarande något extremt laddat. Precis som hos konservativa, men knappast något vi förknippar med sexuellt frigjorda. En intim akt eller en naken kropp är aldrig bara det, det är alltid laddningen kring det också. Det är svårt att föreställa sig scenen i Tillsammans där en i kollektivet vandrar runt naken på underkroppen i ett kollektiv av /b/tards.

Hennes kritik mot folk som avbryter reaktionära föreläsare blir lite svag av att hon tar upp enskilda exempel utan att lägga alla korten på bordet. Ett universitet kritiseras för att ha en transfob föreläsare, trots att föreläsaren ej skrivit något om transfrågor på många år, försäkras vi. Men läser man anklagelserna rör det fler saker än producerad text. En muslimsk förening avbröt en föreläsning av en (enligt föreningen) islamofob. Universitetets feministiska samt HBTQ-förening ger sitt stöd till den muslimska föreningen. detta trots att ordföranden, meddelar Nagle, skrivit en homohatisk text. Ja, men visste föreningarna som uttryckte stöd detta när stödet gavs? Var stod föreningen själva? Det får vi inte veta.

Och överhuvudtaget är det en komplex fråga. Vilka föreläsare ska tolereras på universitet? Jag tycker inte att man kan låtsas att frågan är simpel. Ska KKK få föreläsa? David Irving? Någonstans måste gränsen dras. Men kritikerna gillar inte att diskutera den gränsen.

Men det är ändå en intressant bok, om än läst med kritiska ögon. På tal om kritiska ögon är det intressant att följa hur 4chan-killarna lyckats att så brutalt missförstå Fight club. Men det är en annan text.

Om bespottade språk

Känner man till språket jiddisch har man i regel också åsikter om eller känslor för språket. För vissa är det nostalgi, för bortryckta familjemedlemmar eller ett annat samhälle. För andra är det den enda kopplingen till en religion och ett folk som assimileringen i övrigt ryckt bort en från. Vissa relaterar till det som ett ansvar. Men för de flesta är jiddisch kopplat till mycket mer negativa åsikter. När nationalismen började bli inne och man försökte harmonisera tyskan spreds myten om jiddisch som en förvrängd tysk ”jargong” som en löpeld, och många assimilerade judar la ifrån sig språket och ansträngde sig för att övergå till tyskan. Under nazisternas tid vid makten blev jiddisch, precis som folket som talade det, ett kännetecken för såväl sluga kosmopolitiska konspiratörer som mänsklighetens motsvarighet till ohyra. Under sionismens tid var jiddischen den gamle, svage judens språk som man skulle lägga bakom sig för att börja tala den starke, befriade judens språk: modern hebreiska.

Dessa myter – och ännu fler – lever kvar idag, och präglar bilden många har av jiddisch. Jag träffar regelbundet folk som har bilden av jiddisch som ett språk för primitiva shtetljudar som vägrar omfamna moderniteten. När Isaac Bashevis Singer vann Nobelpriset för sin jiddischlitteratur inledde han tacktalet med att diskutera frågan han ofta får – varför han skriver på ett ”döende språk”. Det är än idag en mycket levande föreställning. Så jag kan inte fullt ut förstå, men jag kan ana vad Nadim Ghazale när han intervjuas i SVT-programmet ”Min Sanning” syftar på när han motiverar varför han inte för vidare modersmålet arabiska till sina barn med ”i Sverige i dag så är arabiskan ett bespottat språk, det är ett bespottat folk”. Jiddisch har varit bespottat i flera hundra år, och är det i högsta grad än idag.

Den östeuropeiska judiska fackföreningsrörelsen Bund, som fram till förintelsen troligtvis var världens starkaste fackliga organisation, hade mängder av kulturaktiviteter på jiddisch. Det är mycket tack vare dem som jiddischlitteraturen och pressväsendet på jiddisch verkligen tar fart under 1800-talet. De insåg att de som skäms över sitt språk och sin kultur kommer inte att kunna känna stolthet över sig själva. Utan den stoltheten står man inte upp för sina rättigheter. Kulturverksamheten blev därför ett redskap både mot samhällets starka antisemitism, och för att bygga upp stridsdugliga medlemmar. Kanske är det delsvis av det skälet som den arabiska och muslimska kulturens föreningsliv och studieförbund är under ständig attack.

”Vilka nya smärtor skapas av att som barn till en libanes ha sin fars arabiska efternamn men ingen tillgång till språket, kulturen? Språket som inte bara är ett språk, utan ett modersmål. Som kan öppna upp nya världar som handlar om så mycket mer än ordval. En så stor del av identiteten som utplånas.” frågar Nioosha Shams i sin text ”Spotta på oss så tystnar vårt språk”. Det är en fråga som ekar bland många av min generations jiddischtalare. Föräldrarna till vår generation och ofta även deras föräldrar tvingades, pressades eller lurades att låta språket dö med dem. Ändå är vi många som plockat upp det. Trots det tjugoåriga löftet i formen av erkännande av jiddisch som nationellt minoritetsspråk är ovillig att hjälpa de som vill ge språket vidare till sina barn. Det finns ingen modermålslärarutbildning för jiddisch. Det finns mycket lite biblioteksresurser och absolut inget arkiv. Det finns nästan inga offentliga resurser för revitaliseringsprojekt.

”Vem sörjer att en hel kultur går under?” frågar skribenten Ibrahim Alkhaffaj på twitter efter att ha sett intervjun. ”Jag sörjer barnen som inte får eller tillåts att ta del av den här kulturen.” När nazisterna kom till makten var jiddisch mycket större än svenskan, och talare fanns över halva Europa. Idag är språket i bästa fall decimerat. Även av litteraturen som överlevde krigen och bokbålen är mycket lite översatt, och därmed otillgänglig för de flesta. Själva anledningen till att så många flyr mellanöstern just nu är de krig och den förföljelse som riskerar att utrota folk och kulturer. Den folkgrupp som idag upplevs som stor och levande kan inom loppet av några år reduceras till en spillra för att de anses tillhöra fel etnicitet eller fel religion. Det har vi många historiska bevis för.

För några år sedan på det Sveriges Jiddischförbunds årliga nationella jiddischseminarium minns jag att en person skämtade om att en dag kommer flyktingarna från mellanöstern vara i vår situation, att de kommer att vara så assimilerade att de kämpar för att hålla sitt språk levande i Sverige. Jag tror att det finns en viss sanning i det. Men precis som med jiddisch kommer det inte bero på ett ointresse och det kommer inte primärt att vara föräldrarnas fel. Det kommer att bero på rasistiska assilimationskrav, vare sig det är bokstavligt spott eller statlig diskriminering. Därför lastar jag absolut inte Ghazale för hans beslut, även om jag sörjer det. Tvärtom gläds jag åt att han påtalar problemet. Men det är inte sörjande som behövs, utan organisering. Vår generations bundister ska inte behöva vara ensamma i att kämpa för stolthet i sina rötter.

Vad vi kan lära av Rojava (Arbetaren)

Isak Gerson, skribent i Arbetaren Foto: Olof Åström

I mars har det gått fem år sedan federationen i Rojava utropades. Mot alla odds har Rojava lyckats hålla stånd mot både den turkiska armén, Al-Assads trupper och IS-krigare. Kanske finns en del av förklaringen i politiken – att de utgör en sådan demokratiserande kraft i en region där många politiska ledare ständigt ökar repressionen mot sin befolkning. Vad är det då för politisk vision som eftersträvas?

När man som syndikalist läser Abdullah Öcalans texter, som jag nyligen gjort tack vare Heval förlag, är det svårt att inte känna att man tillhör en tradition som har något starkt. Öcalan skriver själv hur PKK startade som en leninistisk befrielserörelse, men att man efter decennier av kamp omvärderade både sin teori och praktik och kom fram till flera svagheter. De förstod att om man vill uppnå sann befrielse räcker det inte med nationell befrielse, utan man måste också uppnå en frihet från patriarkatet, från nationalstaten och från centraliserad makt.

Under omvärderingen såg man till de geografiska villkor som rådde i området man kämpade i, och förstod att om man vill att kurder ska kunna leva fritt i mellanöstern räcker det inte med en kurdisk stat, man måste bilda ett pluralistiskt samhälle som ger frihet och demokrati till den pluralitet av folk som lever på traditionellt kurdisk mark i synnerhet och i Mellanöstern i stort.

Och som kanske den viktigaste insikten förstod man att om vill man skapa en stat utan kapitalets bojor räcker det inte bara med expropriering till det gemensamma, man måste också bygga en demokratisk styrd ekonomi underifrån. Det är kanske där det största brottet med leninismen sker. Leninismen bygger på idén om att ta över staten för att kunna använda statsmakten i arbetarnas syften. Men hur ska staten kunna öka det demokratiska deltagandet för det stora flertalet som står utanför statsapparaten? Det är där den demokratiska konfederalismen kan ge bättre svar.

Då och då blir yttre vänstern anklagad för hyckleri, för att vi kallar oss antinationalister men ändå stödjer självständighetskamper som den kurdiska.

Och vad är då demokratisk konfederalism? Jo, välbekant för de flesta syndikalister. Systemet är en utbyggnad av Murray Bookchins idéer som varit mycket centrala i bildandet av huvudfåran av syndikalistisk politisk teori. Idéerna bygger på lokalt självstyre och deltagande direktdemokrati, färgat av principer om feminism, multikulturalism och ekologisk ekonomi. Att den kurdiska frihetsrörelsen så starkt tagit till sig frihetliga socialistiska idéer samtidigt som rörelsen är den icke-fascistiska rörelse som växt starkast under 2000-talet säger oss något om vilken sprängkraft som finns i våra idéer.

Då och då blir yttre vänstern anklagad för hyckleri, för att vi kallar oss antinationalister men ändå stödjer självständighetskamper som den kurdiska. Läser man Öcalans egna texter om saker märker man dock hur fattigt argumentet är. Teorin som läggs fram är tydligt antinationalistisk. Han förespråker preventiva åtgärder mot assimilation, kvotering av etniska minoriteter i politiska församlingar och varnar regelbundet för farorna med nationalism. Han är antagligen mer antinationalistisk än något svenskt parti.

Förhoppningsvis kan även vårt samhälle snegla på hur Rojava löser frågor om miljöns bevarande, kvinnors frigörelse, mångkultur och utökad demokrati, eftersom deras lösningar verkar funka.

Läser man dessutom den nya teori som produceras av rörelsen ser man hur traditionen utvecklas i en mer och mer frihetlig och antikapitalistisk riktning. Det syns bland annat i den relativt nysläppta Det nya paradigmet som svenska Rojavakommittéerna och Allt åt Alla tagit fram tillsammans som sammanfattar och förklarar mycket av de skrifter Öcalan lagt fram. I boken Make Rojava Green Again visar Rojavas Internationalistiska Kommun hur dagens miljöförstöring hänger ihop med både den kapitalism som härjar i världen och den imperialism som utövas mot just Kurdistan och Rojavaregionen, samt hur man med frihetlig organisering kan vända på exploateringen och bygga upp ett ekologiskt hållbart samhälle.

Så att se en av världens mer lyckade politiska rörelser, en rörelse som lyckats etablera en självständig region trots ständiga hot från både beväpnade fascistiska miliser från ena sidan och en kurdhatande fascistisk stat från andra sidan, förespråka teorin är ändå något slags bevis för hur den lyckats. Det bevisar att vi inte behöver leninismens centralism, arbetarstat eller avantgarde för att bekämpa kapitalismen eller fascismen.

Förhoppningsvis kan även vårt samhälle snegla på hur Rojava löser frågor om miljöns bevarande, kvinnors frigörelse, mångkultur och utökad demokrati, eftersom deras lösningar verkar funka. Och det är inte bara bevis för att vi som förespråkar politiken har rätt, utan också för att vi är skyldiga dem långt mycket mer solidaritet än vad vi hittills gett dem. Köp en bok och skicka över en slant till Rojavakommittéerna.

”Israelkritik omdefinieras som antisemitism”

Foto: Olof Åström

”Felaktiga definitioner av antisemitism är såklart också intressanta för oss vars liv definieras av antisemitism. När resurser tas från att skydda oss mot verkliga hot till att angripa propalestinska grupper är det ett problem för oss. Dessutom driver det oss isär.” Isak Gerson om en definition av antisemitism som vinner mark och allt mer börjar användas som ett vapen i händerna på högern.

Sionism innebär olika saker för olika människor, som med många ord och ideologier. Men den vanligaste definitionen är strävan efter etablerandet av ett judiskt land, en sorts judisk nationalism. Sionism och antisionism har också blivit ett slagfält för andra politiska kamper. Antisemiter använder ofta antisionism eller kritik mot den israeliska staten för att dölja sin antisemitiska retorik. Till och med bland nazister kan man regelbundet höra en klagosång över plågade palestinier – en grupp de i andra fall önskar det värsta. För antirasistiska rörelser bör det vara självklart att skärskåda och bemöta antisemitism oavsett hur illa dolt det är.

Men det finns också en politisk kamp för att omdefiniera antisionism och israelkritik som, per se, antisemitism. I både USA och Storbritannien har International Holocaust Remembrance Alliance definition av antisemitism används systematiskt av den i regel icke-judiska högern som ett vapen för att tysta motståndare och för att försvara respektive stats ursäktande och bidragande politik till den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza.

Hur? Definitionen i sig är knappast särskilt kontroversiell, men med definitionen kommer elva exempel, varav sju handlar om Israel, varav fyra handlar enbart om Israel och inte om judar i övrigt. I exempel 7 nämns till exempel att förneka Israels rätt att existera (vilket blir svårt för anarkister som i regel inte erkänner något lands ”rätt att existera”) och att kalla den israeliska staten för ett ”rasistiskt projekt” (något som regelbundet görs om bland annat just USA och Storbritannien). Definitionen har antagits av flera länder, bland annat Sverige, och på vissa håll mötts av kritik. När Frankrike antog definitionen skrev 127 judiska akademiker ett protestbrev.  

Antisemitism vävs ofta in i antisionistisk retorik, särskilt i fallen som listas i IHRA:s exempel. Men om man sammanblandar de två och antar att antisionism eller kritik mot den israeliska staten är antisemitiskt i sig omöjliggör man politisk diskussion.

Dels försöker högern och proisraeliska organisationer etablera bilden av att kritik mot eller ovilja att anta definitionen i sig är antisemitiskt. Det var ett av de skäl som regelbundet användes för att kalla Corbyn antisemit. Så sent som den femte januari använde den israeliske diplomaten i Kanada definitionen för att kritisera en parlamentsledamot som delat artiklar från Guardian och Washington Post som kritiserade Israels ovilja att vaccinera palestinier på ockuperade områden, i strid med Genevekonventionen. Dels försöker de, när definitionen väl är antagen, att få sina motståndare fällda med väldigt strikta tolkningar av definitionen. Anklagelser om antisionism (som omtolkas till antisemitism) har redan under en tid varit ett vapen i händerna på den amerikanska högern mot framför allt svarta politiker, så IHRA-definitionen spelar dem rakt i händerna.

Varför högern hellre tar sina strider med motståndare juridiskt än politiskt, i sann Lawfare-anda, får stå för dem, men de har inte alla med sig. Antisemitism vävs ofta in i antisionistisk retorik, särskilt i fallen som listas i IHRA:s exempel. Men om man sammanblandar de två och antar att antisionism eller kritik mot den israeliska staten är antisemitiskt i sig omöjliggör man politisk diskussion.

Tycker man inte att en stat är rasistisk går det att argumentera om. Förutom en stor mängd rättighetsföreningar, akademiker och universitet har även den ledande författaren av definitionen, Kenneth Stern, gått ut offentligt och kritiserat att länder och offentliga institutioner antar definition med exemplen. Han menar att den aldrig var tänkt att användas juridiskt, utan bara statistiskt. Han ger följande exempel på problemet med definitionen:

”Föreställ dig om Black Lives Matter sade att det viktigaste den nya administrationen kunde göra för att åtgärda systematisk rasism var att anta en definition av rasism, och att denna definition inkluderade exempel som att motsätta sig kvotering. Motstånd mot kvotering är ibland rasistiskt, men ibland inte. Debatten om systematisk rasism skulle förändras till en yttrandefrihetsdebatt, och de med en vettig kritik mot kvotering skulle rätteligen bli upprörda över att stämplas som rasister. Denna yttrandefrihets/censurdebatt skulle bli fokus för debatten – i stället för fängelsereformer, ojämlik sjukvård, polisens arbete och mycket annat. Att ha en skinande ny regel som syftar till att hindra folk att uttrycka sig är inte bara konstitutionellt suspekt, det är ett svart hål som suger upp uppmärksamheten från frågor som är mycket mer akuta.” (reds översättning)

Förespråkandet av en binationell stat istället för dagens två kommer, till exempel, bli svårt att förespråka utan att träffas av definitionen.

Om den vävs in i lagstiftning, vilket den redan börjat göras, är det bara en tidsfråga innan sociala medieföretag kommer tvingas använda den. Facebook har hårt pressats att anta definitionen men har hittills vägrat att göra det. När det blir svårare att fritt sprida information om palestiniers situation och den israeliska statens överträdelser och brott är det inte bara ett problem för palestiniers situation, det är också en grogrund för antisemitiska konspirationsteorier.

Att sociala medieföretag tvingas moderera bort trakasserier och tydlig rasism är bra, och bör ha stort stöd hos folket i stort, men när de börjar ta bort länkar från vanlig politisk debatt blir det grumligare. De som idag tror att en internationell judisk konspiration styr världspolitiken kommer nog inte att lugna ner sig när företag som Facebook tvingas systematiskt plocka ner antisionistiska och Israelkritiska texter och länkar. För att inte tala om hur skadligt det är för fredsprocessen att behöva låsa sig vid en specifik lösning för att andra dömts ut som ”antisionistiska”. Förespråkandet av en binationell stat istället för dagens två kommer, till exempel, bli svårt att förespråka utan att träffas av definitionen.

Förväxlingen mellan antisemitism och antisionism kommer alltså, ofrånkomligen, att användas särskilt mot judiska, utöver palestinska, aktivister.

Och vad är det att använda ”dubbla standarder” gentemot den israeliska staten, som är ett annat av exemplen tillhörande definitionen? Att exilpalestinier och judar, som ofta har familj eller vänner som berörs direkt av konflikten, har ett särskilt intresse i konflikten är särskilt intresserade av sanktioner, är det ”dubbla standarder”? Förväxlingen mellan antisemitism och antisionism kommer alltså, ofrånkomligen, att användas särskilt mot judiska, utöver palestinska, aktivister. Vi har redan sett flera antisionistiska judiska medlemmar uteslutas ur brittiska Labour Party. Enligt Jewish Voice for Labours (en förening för judiska Labour-medlemmar) ordförande har minst 25 av deras medlemmar utretts för antisemitism.

Eftersom den israeliska staten menar sig tala för oss, är det naturligt att många av oss är engagerade i landets framtid, både som försvarare och kritiker av den israeliska staten. Och om man samtidigt som man engagerar sig i exilpalestiniers rätt att återvända också strider för ökad samisk eller kurdisk rätt till makt över sin mark, är man okej då? Finns det en dispens man kan söka? Jag skulle tro att ens facebookposter blir lika bortplockade, och att man löper lika stor risk att hängas ut som antisemit.

Felaktiga definitioner av antisemitism är såklart också intressanta för oss, eftersom antisemitism är något som definierar våra liv. När resurser tas från att skydda oss mot verkliga hot till att angripa propalestinska grupper är det ett problem för oss. Dessutom driver det oss isär. Vi har som förföljt folk gemensamma intressen med andra förföljda, vare sig det är hbtq-personer, politiska flyktingar eller andra etniska minoriteter. De som vill omdefiniera antisemitism riskerar också att slå in en kil mellan oss och våra allierade i kampen mot fascism och vitmaktideologier.

Arbetaren väljer årets kultur (Intervjuad i Arbetaren)

Anarkistiska konstupplevelser, samtidssatiriska serier och politisk historia. Arbetarens medarbetare lyfter upp några av guldkornen ur 2020 års kulturutbud.

Tre bilder sida vid sida. En föreställande bokomslaget till Radicalized av Cory Doctorow, en föreställande Conell och Marianne från serien Normala människor i en omfamning, och en föreställande en svart kvinna från filmsviten Small Axe med en knuten näve i luften.
Cory Doctorows Radicalized, tv-serien Normala människor efter Sally Rooneys roman, och Steve McQueens filmantologi Small Axe, finns med när Arbetarens medarbetare väljer årets kultur.

Anna Sanvaresa, krönikör:

Petra Mölstads Din disciplin är fysiskt utmanande dikter att läsa i andfådda, euforiska intervaller. Påträngande, omtumlande, liknar absolut ingenting annat vilket gör dem omistliga. Hjärnan och hjärtat vaknar. 

Åke Hodell – Motstånd, på Tensta konsthall, är årets anarkistiska konstupplevelse! Upproriskt fantasifull och underbart uppviglande. Mörk och hoppfull på samma gång. 

Åke Hodell 1966. Foto: Per Wiklund/TT

His dark materials (serie efter Philip Pullmans fantasytrilogi – på HBO). Det bästa sättet att fly verkligheten är att göra det tillsammans med häxor, barn och daemons som slåss för en bättre värld! 

Kristina Alstam, krönikör:

Sleaford Mods, det minimalistiska elektropunkbandet från Nottingham och deras release av singeln ”Shortcummings” från plattan Spare Ribs som släpps 2021. Orsak: Bortsett från videon där sångaren Jason Williamson poserar med årets enda accessoar munskyddet och bortsett från det undertryckta svänget kan inte mycket se mer samtida brittiskt ut, vilket förstås är en orsak i sig självt.

Sleaford Mods. Bild: Skärmdump från Pustervik

Gästspelet av butohföreställningen In the fleshav SU-EN Butoh Company på Palladium, Malmö. Orsak: Det här är det allra mest frånvarande och inåtvända lilla navelskåderi till föreställning som presterade något för scenkonst av idag helt unikt – den lämnade publiken ifred med sin upplevelse.

Den finlandssvenska scenkonstgruppen Blaue Fraus svar på coronarestriktionerna – verket Tältet som är ett möte mellan två performers och en besökare. Orsak: Verket är en plats där svåra frågor från besökaren får tydliga svar. Här är så äntligen platsen där alla frågor får svar, kanske inte sanna, riktiga eller möjliga, men helt säkert tydliga.

Isak Gerson, krönikör:

Hanna Rajs Laras nysläppta diktsamling Under Månen är inte bara fylld med välformulerade betraktelser över döden, mat, liv i diaspora, saknad och många andra aspekter av kärlek utan också en stark skildring av judiskt liv i Sverige.

Hanna Rajs Lara. Foto: David Lagerlöf

Cory Doctorows senaste novellsamling Radicalized fortsätter och fördjupar Doctorows teman av att skriva revolutionära berättelser för nördar. Radicalized avhandlar bland annat att hacka brödrostar, myten om den opolitiske superhjälten och nätforumsradikaliserade terrorister som sänker det privata amerikanska sjukförsäkringssystemet.

Under hösten har jag läst mig igenom det mesta av Heval förlags utgivning som översätter och ger ut politisk litteratur till svenska för Rojavakommittéerna. Deras smala, just nu nio titlar, men skarpa utbud är värt att läsa i sin helhet – särskilt som syndikalist. 

Johan Apel Röstlund, reporter:

Gabriel Krauzes omtalade debut Who They Was är en brutalt ärlig självbiografi som kretsar lika mycket kring gräs, personrån och paranoia som av lyckat och misslyckat sex, våld och lunchmenyer på Londons tusentals sunkiga snabbmatställen. Boken har fått enorm uppmärksamhet och har hyllats för sin uppriktighet i Storbritannien. Det är ett mindre mysterium att den ännu inte kommit i svensk översättning. Nattsvart diskbänksrealism om det oglamorösa gänglivets många baksidor.


Det fullkomligt lysande dramat Normala människor, byggd på Sally Rooneys omtalade roman från 2018, skildrar livet hos Connell och Marianne i en irländsk småstad. Med olika uppväxtvillkor och klassbakgrunder vävs deras liv ihop till en allt annat än okomplicerad relation. Kärlek, svek, längtan och osäkerhet blandas med magiska skådespelarinsatser i en av årets mest hyllade tv-serier. 

Marianne och Connell i Normala människor, en av årets tv-höjdpunkter. Foto: Huu/BBC

Den fristående filmantalogin Small Axe från Oscarsbelönade regissören Steve McQueen (12 Years a Slave) är ett stycke modern brittisk nutidshistoria. Berättelserna tar upp livet för många av de hundratusentals migranter från de tidigare karibiska kolonierna som sökte sig till London med löften om jobb och en drägligare tillvaro när det brittiska samhället skrek efter arbetskraft i början av 1950-talet. Väl på plats visade sig en lika rå som smustig rasism. Något som inte sällan ledde till organisering. Snyggt, välgjort och med fantastiska soundtrack. 

När Netflix storsatsning The Crown kring det brittiska kungahuset i höstas gick in på sin fjärde säsong är det kompakt mörker och djupt elände som gäller. Margaret Thatcher har just kommit till makten och det pyr under ytan i hela de tynande imperiet. Strejker och arbetsmarknadskonflikter avlöser varandra. På Nordirland mobiliserar IRA och kriget om Falklandsöarna splittrar nationen. Samtidigt kommer prinsessan Diana in i bilden och drottning Elizabeth II och hennes entourage framstår som allt annat än sympatisk. Snudd på magiskt välspelat.

Man behöver inte hålla med Aftonbladets förre kulturredaktör om allt men ingen kan påstå att hennes betraktelser över de turbulenta åren runt Metoo och vad det gjorde med samhällsdebatten är tråkig läsning. Med ett lika vackert som vemodigt språk reflekterar Åsa Linderborg I Året med 13 månader över både sig själv och andra, inte minst kring sin egen roll i teaterchefen Benny Fredrikssons tragiska självmord. Kärlek, hjärta, smärta och ett mod att inte alltid sticka fingret i luften för att känna vartåt det blåser.

Iso Lindh, marknadsföring:

Bild: Skärmdump från Simon Hanselmanns instagramkonto

I början av mars fastnade serietecknaren Simon Hanselmann i lockdownets USA och började teckna en följetongen Crisis Zone som han sedan dess publicerat som dagliga strippar på Instagram.
En explosiv blandning av samtidssatir och såpa där det hatälskade persongalleriet från hans tidigare serier om Megg, Mogg, Uggla och Varulv Jones spräcker gränserna för både misär och vänskap. Kavalkaden av polisvåld, buttplugs, valkampanjer och kändisskap eskalerar i absurdhet dag för dag och i takt med årets verkliga händelser.
Svenska förlaget Lystring har på något magiskt sätt hamnat först i utgivningskön och ger ut den utökade serien på svenska i mars 2021 – ett halvår innan engelska utgåvan av boken kommer.

Josephine Askegård, kulturreporter/layout:

Edna O’Briens roman Flicka handlar om en enda flicka men bygger på hundratals ungas erfarenheter av att ha blivit kidnappade av islamistiska fundamentalister i Nigeria. 90-åriga O’Brien har tagit 60 års erfarenheter av att skildra särskilt flickor i fundamentalistiska miljöer – med avstamp från egna erfarenheter som tonårsflicka hos irländska nunnor – och fortsätter nu att i sitt författarskap berätta om terrorism och övergrepp. Men Flicka är också en vass politisk bok, och en ömsint skildring av en stark ung mamma som alla vill utnyttja.

Författaren Edna O'Brien
Edna O’Brien. Foto: Awakening/Getty Images

Ladj Lys film Les Misérables utspelar sig i samma område i Paris utkant där de fattiga och marginaliserade invånarna i Victor Hugos roman med samma namn revolterade sig 150 år tidigare. Men nu är det de invandrade från företrädesvis Afrika som blir betraktade med ögon som redan ”vet” vem man är. Plötsligt är det en händelse för mycket som får stubinen att tändas. En socialrealistisk thriller som går rakt in i magen.

Waad Al-Kateabs dokumentär Till min dotter berättar om kampen för det egna och varandras liv i det sönderfallande Aleppo som samtidigt i realtid bombas till ruiner av regeringsmakten. Här finns mer kärlek än man trodde kunde rymmas i en film.

Säg inget. En sann historia om mord och terror på Nordirland, av Patrick Radden Keefe (i översättning av Bengt Ohlsson), om kvinnan och mannen och barnet på gatan mitt i Storbritanniens övergrepp som traumatiserat generationer irländare. Nu även med IRA:s smutsigaste byk.

Annie Hellquist, tf chefredaktör:

Läser allt av Elena Ferrante och älskar allt. De vuxnas lögnaktiga liv gjorde mig inte besviken. Det är en berättelse om fulhet, om det fina och fula Neapel, om att växa upp och få syn på och förstå vidden av de vuxnas hemligheter. 

Lydia Sandgrens Samlade verk startade en av årets minst intressanta kritikdebatter med många spaltmeter kulturbråk som handlade om ifall boken var superbra eller superduperbra. Själv fastnade jag verkligen i denna bok. Samlade verk är en bok att försvinna in i och ett pussel att lösa. Bra underhållning helt enkelt.

Donia Salehs berättelse Ya Leila, om gymnasietjejerna Leila och Amila, träffar en öm punkt i min inre gymnasiefeminist, på ett mycket bra sätt. Om livsviktig vänskap, svenskhet och rötter. Lyftes av Rakel Chukri i ett försök  att starta en, till skillnad från ovan nämnda, faktiskt relevant kritikdebatt om varför kultursidorna missade den brokiga men tydliga trend av kvinnliga författare som utmanar den vita blicken. Tyvärr tog den debatten inte riktigt fart. 

Donia Saleh. Foto Märta Thisner.

Som pandemiläsning rekommenderar jag också att läsa Pandemiernas tid, av vetenskapsjournalisten Debora MacKenzie parallellt med Rasmus Landströms Coronateserna. En bok som populärvetenskapligt förklarar det mesta om virusspridning, pandemier och hur vi, på det globala planet, bör utforma våra svar på nya virus, hur vi bör organisera forskning, vaccinproduktion och varningssystem. Och en bok som ställer frågorna om organiseringen av samhället, vars svagheter synliggjorts av pandemin. Varför läsa dem tillsammans? För att de tillsammans är en bra katalysator för ett helhetstänkande kring ett på riktigt hållbart och motståndskraftigt samhälle.

Jacob, bartering, deceit, repentance

We’ve just gotten through most of Jacob’s life. And Jacob is probably the most interesting character in the Tanach. His whole life, he wrestles with what’s for negotiable and what’s not. Let’s go through what happens to him (that’s interesting for this analysis)

Toldos

We see this, of course, when we’re introduced to him. He gets his name יעקב‎‎, when he, coming out from the womb right after his twin, holds him בעקב, in the heel, presumably trying to get out first (thereby earning the בכרה, the rights of the first born son). He’s already then stretching for more than he was destined too, not knowing it’s forbidden to him. (1 Mos 25:24-26)

We’re immediately thrown into the next scene, where Esav, Jacobs brother comes back from hunting and asks Jacob for (really plain) food. Jacob immediately seeks to benefit from his brother’s weak position and asks for his בכרה in order to serve him food. Esav replies, pretty harshly, הנה אנכי הולך למות ולמה־זה לי בכרה. I am going towards death, why would I need my בכרה? Esav then proceeds to sell the בכרה. The text here seems to tell us two things that interest us: 1) Jacob seems to think he can extort someone hungry on the verge of dying into paying overprice – for a bowl on lentils! 2) Jacob seems to think that the בכרה is something that can be traded, like a commodity. The text then tells us that Esav “despised” his בכרה by this, but truly, what can someone starving to death do. As a reader, we must ask if this is a valid trade. (1 Mos 25:29-34)

תּולדתּ - reading notes(I don’t really have anything interesting to say on חיי שׂרה so I won’t say anything.)
The parsha of Toledot is also quite intense. There’s a lot of complicated legal matters here. Jakov will through this and the next parsha be...
Marc Chagall depicting Isaacs blessing

The next scene we see with the brothers is probably the most famous one: the one where Isaac is supposed to give the blessing of the בכרה to Esav, but Jacob (together with his mom, Rivke) manages to steal it with list. Jacob has several oppurtinities to confess to his crime, especially when he sees that Isaac doesn’t quite trust that it’s him. Esav discovers this just a bit too late, when Isaac has just given the blessing to Jacob. The Torah, often extremely economic in its wording, describes Esavs initial reaction as ויצעק צעקה גדלה ומרה עד מאד (and he cried out a large cry and was bitter exceedingly long-lasting) – six words when one would have been enough. He proceeds to say “הכי קרא שמו יעקב ויעקבני זה פעמים את בכרתי לקח” – was he called “Jacob” and he deceived me twice and took my birthright, using Jacobs name against him, redefining his identity. (1 Mos 27)

Isaacs reaction here might be confusing. When he learns he’s been tricked, he claims he can’t undo the blessing, even though it always belonged to Esav and Jacob only got it through deception. I can think of three explanations: 1) Isaac thinks his words when giving the blessing has some sort of magic power, maybe stemming from the blessing he (and Avrom once) got from God, 2) Isaac wanted, in his heart, for Jacob to have the blessing (it could be explained from 1 Mos 26:34-35) or 3) Isaac can see what Jacob needs from his parent. Lets delve into explanation 3.

Isaac has, through his later life, seen how Jacob uses lies and deception to get what he wants. He also sees how Jacobs mother, Isaacs wife, helps him. He knows that Rivke is plotting against Esav for Jacob to get the בכרה. He understands, as a wise parent, that he needs to be a damn good role model. And an important part of being a role model for Jacob is to no matter what stick to his word. He knows how badly Jacob needs to learn this quality, especially if he’s going to inherit.

Wajetsei

ויצא - reading notesThere’s a lot of firsts with Jakov, and Zornberg puts some attention of this. He is the first to romantically love. He is the first to yearn. His love for Rachel has a lot of similarities with the concept of romance as it evolved...
Marc Chagall depicting Jacob’s dream

What happens next is that Jacob is sent to Padan-Aram, where his mothers family lives, to find a wife there. On his way there, he meets God in a dream, and is promised many offspring and protection, and even this he feels the need to barter. When he wakes up after this dream, he swears אם if God protects me and so forth, the lord shall be his God. (1 Mos 28:12-21)

He meets and kisses Rochel, and the Torah decides to even tell us that he cries in this moment. He makes a deal with Rochels father, Lavan, that he shall work seven years for her in order to get permission to marry her. He does so, but after the wedding night, he wakes up and sees he var deceived to marry not Rochel but the older sister Lea. He confronts Lavan who answers לא יעשׂה כן במקומנו לתת הצעירה לפני הבכירה – it’s not what we do in this place to give (up for marriage) the younger before the first born woman. בכירה is used, just as בכרה was used about Esav. If we didn’t pick up the analogy before, this certainly will help us see it. Lavan is here compared to the younger Jacob. Jacob then has to work seven more years to marry Rochel as well. (1 Mos 29)

Why doesn’t Lavan tell Jacob about this מנהג המקום, this local tradition? Why should he have to? Jacob wasn’t among strangers. He was among his mothers family. As Lavan tells him, אך עצמי ובשרי אתה, indeed you are my bones and flesh. Jacob must have known what the local tradition was, yet he tried to barter his way out of it. Jacob still can’t grasp that some things aren’t for sale.

Using his list once again, he barters his wages for when he takes leave of Lavan. He uses the knowledge he’s gained from being the actual working shepherd in the fields to get the best sheep from Lavans flocks. (1 Mos 30:25-43). He manages to leave Lavans grip and household, and Rochel managed to steal his idols during the escape, which they manage to hide from him when confronted with the theft, by Rochel (who has them in the saddle) claiming to be in דרך נשים, the way of women, having her period – and consequently can’t be searched. (1 Mos 31:34-35)

Wajishlach

Jacob now prepares to meet Esav again, knowing Esav might very well kill him. Jacob uses his list to prepare for every outcome. He sends loads of gifts, he prays to God, and he has a speech he gives to Esav when they meet, filled with humility. Yet, Jacob also clearly has a plan B, which is a military plan. Again, we kind of see a two-faced Jacob. (1 Mos 32:1-33:15)

וישלח - reading notesThe fight between Jakov and the angel is quite central here, but I do also think the rest of the chapter - Jakov meeting Esau - can be read parallel with the angel wrestling. Yet again, we hear a blessing being given, a broche (...
Marc Chagall depicting Jacob’s wrestling

Yet, Jacob does, for the first time, face his past deception with an attempt at truth. It is in this moment he faces the messenger of God who wrestles him and, when defeated, blesses him with the new name of Jisroel, because he has “wrestled with God and with people and proved capable”. Just like his identity was defined through his name when he deceived Isaac and Esav, his identity is defined yet again when he has the courage to face Esav again. (1 Mos 32:22-32)

In the next scene, Shchem, a local prince, sleeps with Jacobs daughter Dina, and asks to marry her. Jacob’s sons handle the negotiation. They ask Shchem to have himself and the whole city circumcised, and when they’re trying to heal after the operation, Jacob’s sons perform a massacre in the city as revenge for what Shchem did to Dina. Jacob himself is very passive in this whole scene. Only in the end does he even comment on the situation. He doesn’t defend or criticize what Shchem, Dina or Jacob’s sons did – his comment is purely strategic. (1 Mos 34)

We should also note what happens when Rochel, Jacob most loved wife, dies. The verse is one of the most well written in the Torah, in my opinion. She gives birth to another son. It says: ויהי בצאת נפשה כי מתה ותקרא שמו בן־אוני ואביו קרא לו בנימין, it happened when her last breath left her – whilst she was dying – that she called him ben oni (son of my sorrow, not surprising for the birth that killed her), but he (Jacob) called him ben jomin (son of my strenght). Jacob can’t even respect his wife’s last dying breath. (1 Mos 35:18)

Wajeishev

Jacob weeps over Joseph`s tunic, 1931 by Marc Chagall (1887-1985, Belarus)  | | WahooArt.
Marc Chagall depicting Jacob crying over Joisefs tunic

This parsha starts with וישב יעקב, and Jacob settled. As I’ve commented in the droshe I wrote for my ofruf-service, I think this must be understood through the explanation in Talmud Sanhedrin 106a:15:

אמר רבי יוחנן כל מקום שנאמר וישב אינו אלא לשון צער שנא’ (במדבר כה, א) וישב ישראל בשטים ויחל העם לזנות אל בנות מואב (בראשית לז, א) וישב יעקב בארץ מגורי אביו בארץ כנען ויבא יוסף את דבתם רעה אל אביהם ונאמר (בראשית מז, כז) וישב ישראל בארץ גשן ויקרבו ימי ישראל למות (מלכים א ה, ה) וישב יהודה וישראל לבטח איש תחת גפנו ותחת תאנתו (מלכים א יא, יד) ויקם ה’ שטן לשלמה את הדד האדומי מזרע המלך הוא באדום

Rabbi Yoḥanan says: Everywhere that it is stated: And he dwelt, it is nothing other than an expression of pain, of an impending calamity, as it is stated: “And Israel dwelt in Shittim, and the people began to commit harlotry with the daughters of Moab” (Numbers 25:1). It is stated: “And Jacob dwelt in the land where his father had sojourned in the land of Canaan” (Genesis 37:1), and it is stated thereafter: “And Joseph brought evil report of them to his father” (Genesis 37:2), which led to the sale of Joseph. And it is stated: “And Israel dwelt in the land of Egypt in the land of Goshen” (Genesis 47:27), and it is stated thereafter: “And the time drew near that Israel was to die” (Genesis 47:29). It is stated: “And Judah and Israel dwelt safely, every man under his vine and under his fig tree” (I Kings 5:5), and it is stated thereafter: “And the Lord raised up an adversary to Solomon, Hadad the Edomite; he was of the king’s seed in Edom” (I Kings 11:14).

From the point of view of this text, we can understand וישב as in the yiddish word מישב זײַן, to be established in though. Jacob has grown from the young man he used to be, but has he learned his lesson, the lesson his father tried to teach him? Absolutely not. The story of Joisef teaches us that. Jacob has no problem at all with playing favorite with Joisef, even though he’s by far not the first born. Breishes Raba 84:8 tries to teach us this:

/…/ רֵישׁ לָקִישׁ בְּשֵׁם רַבִּי אֶלְעָזָר בֶּן עֲזַרְיָה אָמַר, צָרִיךְ אָדָם שֶׁלֹא לְשַׁנּוֹת בֵּן מִבָּנָיו, שֶׁעַל יְדֵי כְּתֹנֶת פַּסִּים שֶׁעָשָׂה אָבִינוּ יַעֲקֹב לְיוֹסֵף, (בראשית לז, ד): וַיִּשְׂנְאוּ אֹתוֹ /…/

/…/ Reish Lakish, in the name of R. Elazar ben Azaria said: One should not treat one of his sons differently, for because of the ksones pasim his father Jacob made for Joisef, they hated him. /…/

And Jacob’s sons, being their fathers children, deceives Jacob to think Joisef has been killed by a beast. Once again, Jacob’s deception comes around to bite him. He never learns, and he gets paid back for his deception several times. His children don’t seem to learn either. Except for, I would claim, Joisef, but that’s another text.

Peiresh

What should we learn from Jacobs life, then? That not everything is for sale, first of all. Our laws and our traditions are not for sale. Our integrity and truth are not for sale. Some things can’t be bartered. This is true in religious matters and laws, and in secular matters and laws. It teaches us that contributing to a society of deception comes around to bite us (in a less dramatic way than Kant’s explanation).

What are not for sale? Food for the hungry aren’t for sale. If we can feed another person, we should. Our institutions aren’t for sale. A lesson that needs to be learned in the kinds of liberal democracies built by ads and PR firms, by well financed think tanks and lobby organisations.

And it teaches us that our actions define us, when we are acting in deceit but also when we repent. Jacob (and his family) is caught in habit, but Jisroel prevails.