”Rationell” betyder oftast ”ogranskad” (Dagens Seglora)

Vi berömmer oss ofta om att vara kritiskt tänkande, men det som är allra närmast oss själva flyger oftast under radarn. Tänk om vi riktade vår kritiska blick mot den egna kulturen lite oftare, skriver Isak Gerson.

Ett samhälle där folks materiella standard och plats i produktionen avgörs av vilken familj de föds i. Där ens värdighet och respekt helt och hållet grundar sig på vilken funktion man har fötts in i. Där orättvisor så stora att de dödar folk ses som rättvisa och rimliga tack vare att några förlegade principer tagna ur luften om vad som är rätt och rimligt rättfärdigar det. Det kapitalistiska klassamhället eller det indiska kastsystemet? Det är svårt att veta, men vad vi kan veta är att det ena systemet ses som långt mycket mer barbariskt, förhistoriskt och primitivt än det andra.
På samma sätt är det så enkelt för många att se det fruktansvärda och barbariska i ett samhälle av män som styr över kvinnor, använder dem för sina syften och exploaterar dem när det sker enligt andra kulturella principer, än när det sker inom ramen för den liberala demokratin.
Det är också alldeles för lätt att avfärda det strukturella våldet mot kvinnor som enskilda förövare, och alldeles för enkelt att avfärda den strukturella bristande hanteringen från rättssystemets sida som enskilda domares och polisers problem. För att det patriarkala maktutövandet sker inom det samhälle vi växt upp i.
En sak jag verkligen saknar med religionskritiken är kritiken mot de omedvetna religiösa föreställningarna som präglar vårt samhälle. Visst är det ett problem att snubbar samlas i församlingar och försöker bestämma över kvinnor.
Men är det inte ett större problem att lagstiftare, domare, fädrar och poliser utövar ett gigantiskt förtryck mot kvinnor under en föreställning om att det de gör är rationellt och bra, när de i själva verket bara reproducerar den kultur de är uppväxta med?
Jag tror att såväl skeptikerrörelsen som samhället skulle bli bättre av att viljan till kritik riktades mot den absurda kultur och de absurda värderingar vi lärs upp med som vi lär oss är rationella och riktiga. Klassamhällets rättvisa, patriarkala strukturer, kärnfamiljen, nationalstaten, tillväxtens lov, militarismen som ett sätt att skapa fred, människans dominans över andra arter, kapitalismen.

Hård attityd ger ingen plats för reflektion (Dagens Seglora)

Våra liv som troende kännetecknas av att vi inte kan veta något med säkerhet. Det är ett sunt förhållningssätt, menar Isak Gerson, och efterlyser större ödmjukhet också på andra fält i livet, exempelvis politiken.

Kväkarna präglas av en vad som utifrån våra vanliga kulturella föreställningar och utgångspunkter kan uppfattas som en paradox. I kväkarna finns det inga centrala trossatser, inga gemensamma bekännelser, ingen grundläggande teologi. Det är upp till var och en att – ensam eller tillsammans – söka sin teologiska sanning. Ändå har kväkarna gjort sig kända för att vara ett väldigt politiskt samfund.
Själv blev jag inspirerad att börja gräva i kväkarna när jag hörde om kväkaren Benjamin Lay som åt vegetariskt och sydde alla sina kläder själv, av material som inte framställts av slavar. Benjamin Lay använde ofta väldigt teatraliska och spektakulära aktioner för att övertyga andra om hur viktig Lays politik var. Ändå tillhörde Lay vad som verkar vara en av de mest ödmjuka och reflekterande kristna rörelserna (läs mer om Benjamin Lay i kapitel 32 i Pelle Strindlunds bok “Jordens herrar”).
Jag tänker att den paradoxen ligger nära en annan paradox vi alla troende behöver hantera. En tro utgår ju ändå på något sätt ifrån att en tror på något en inte är säker på. Det finns alltid gott om rum för tvivel.
Ändå är tron något som ofta tillåts forma en stor del av vår identitet, och som vi lägger mycket tid och energi på. Vi bygger ofta relationer kring den, och vi gör den till en del av vår kultur och av våra liv.
Jag tror att den dubbelheten är värd att utforska. Jag tror att det finns ett förhållningssätt där som är sunt. Det finns ett sätt att relatera till våra trosföreställningar, våra intuitioner, våra upplevelser och våra magkänslor som samtidigt kan präglas av en brinnande iver och ett reflekterande tvivel.
För i många andra områden tillåts inte dubbelheten. Den som arbetar för att nå politiska visioner avkrävs att vara helt säker. Ja, det är pinsamt ens att erkänna var ens partisympatier ligger utan att kunna backa upp det med hård attityd. Jag hör ständigt om personer som är rädda att agera moraliskt för att de inte känner sig hundra procent säkra på att deras beslut är rätt.
Vad leder det beteendet till? Vi får ett samhälle där folk antingen fastnar i status quo eller fastnar i att alltid vara farligt säkra på sina åsikter. Vi behöver lyfta det går att tro, tycka eller känna på ett annat sätt, det sättet som samtidigt präglas av både en brinnande iver och ett reflekterande tvivel.

Skymning för den fria utbildningen (Dagens Seglora)

Svenskt Näringsliv lanserade för ett par år sedan en kortvarig kampanj för att ge lägre studiestöd åt dem som inte läste ”nyttiga” kurser. Förslaget blev tillintetgjort av en enig kultursektor. Men åt vilket håll är utvecklingen på väg idag? Isak Gerson blickar framåt, till 2020 års utbildningspakt.

“Men ni skulle ju kunna köra lite annonser innan själavårdssamtalen”, hinner representanten från Svenskt Näringsliv säga innan jag börjar köra ut den. Sedan den nya utbildningspakten som lanserades 2020 mellan regeringen och Svenskt Näringsliv omformade högskoleutbildningarna från grunden – från medicinen till filosofin, från litteraturvetenskapen till företagsekonomin – har teologiutbildningarna varit en av de sista platserna där folk lär sig andra saker än att tjäna pengar. Nu har de lobbat ganska hårt på oss ansvariga för utbildningen på högskolorna, med bristande framgångar.
Utvecklingen har dock redan tagit fart i kyrkorna. Konfirmationslägren var det första som sponsrades. Det är ju ett guldläge att få produktplacera rakt in i de minnen ungdomar ska bära med sig hela sina liv, som formar dem för decennier framåt. När medlemsantalet i kyrkan sjönk blev det mer och mer lukrativt för äldre kyrkor att hyra ut lokalen till bröllop. Och för en riktigt autentisk känsla hyrde många församlingar ut präster också.
Och nu får jag besök regelbundet från representanter från Svenskt Näringsliv som vill berätta hur vi kan lära präster att tjäna pengar. “Vad har ni för nytta av det”, frågade jag. “Allt handlar om tillväxt”, förklarade de. “När teologin blir lite mer företagsvänlig kommer vi att ha mer att investera i, och ni kommer att ha mer kapital att bygga er verksamhet på. Det här är något alla tjänar på.” Att de skulle köra sitt vanliga businessnack för att sälja in sig hade jag förväntat mig redan från början, när jag var dum nog att börja svara på deras mail.
Men sedan kom det.
“Vi skulle bara behöva titta lite på er teologi. Vi har lite ändringsförslag.”
Jag tappade andan helt, och återfick den inte förrän de fortsatt snacka. “Ja, alltså, det här med Jesus som driver ut månglarna ut templet. Det verkar ju inte så säljbart vid första anblick, men jag tror verkligen att vi kan bygga en identitet kring det. En Jesus som köper kravmärkt, äter vegetariskt ibland, sparar i etiska fonder och ryter till mot oljebolagen från sin elbil.”
Sedan fortsatte den andre: “Och det här med att Jesus hängde mycket med spetälska och andra utstötta, om vi bara får göra lite ändringar tror vi verkligen att det här kan bli en drivande grej i våra välfärdsföretag. De har haft lite problem med den etiska marknadsföringen efter avslöjandena om de dåliga arbetsvillkoren.”
“65 procent av företagen tycker att ett av högskolans viktigaste syfte är att förbereda studenterna för arbetsmarknaden. Men få företagare, 28 procent, tycker att högskolorna lever upp till sitt uppdrag.” enligt en nyhet från Svenskt Näringsliv. Nu läser jag inte teologi, utan filosofi. Och med den bakgrunden kan jag bara säga såhär till de 72 procenten som tycker att högskolorna är dåliga på att utbilda flitiga arbetare: Tack Gud!

Hycklande ateister i skinande rustningar (Dagens Seglora)

Hur trovärdiga är ateister som likt riddare i skinande rustningar kämpar mot religiöst kvinnoförtryck men aldrig själva har gått i en marsch den åttonde mars? Isak Gerson pekar på det utbredda hyckleriet hos en grupp ateister och skeptiker.

Jag gillar religionskritik. Kritik får verkligen min tro att utvecklas, när kritiken är välutförd. Men ibland är den inte det. Mycket av religionskritiken är väldigt simpel och blir snabbt uttjatad. Till den sortens kritik räknar jag till exempel en stor del av alla dessa försök att “motbevisa” Guds existens som jag konfronteras med med jämna mellanrum, av folk som inte ens har brytt sig om att fråga om ens gudsbegrepp och hur det ser ut.
Men det är inte det jag tänkte diskutera i den här krönikan, utan jag tänkte diskutera en speciell grupp ateister. Jag brukar kalla dem knight-in-shining-armor-ateister. Ateister som driver sin kamp för att rädda någon av världens många förtryckta grupper. Ibland är det ett allmänt klagande på att religion bara förtrycker folk hit och dit, men ibland är det speciella grupper det handlar om.
Det är ateister som klagar på hur mycket religion har förtryckt kvinnor, men som själva aldrig gått i ett enda åttonde mars-tåg, eller som aldrig skulle låta sina kvinnliga troende vänner få definiera sin religion själva. Innan de ens har hunnit det har ateisten redan lagt ut sin teori om hur religioner tystar kvinnor.
Det är ateister som klagar på hur mycket religiösa människor indoktrinerar sina barn till att tro på vad som helst, men som aldrig gjort någon insats att inte indoktrinera sina egna barn in i heteronormen. Ateister som ser med samma tvivel på transpersoner som ateisten tror att religiösa gör med big bang-teorin.
Jag har hört ateisterna ständigt lyfta det klassiska Marx-citatet: “Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium.” Men hur många av de som lyfter citatet har överhuvudtaget läst och förstått resten av texten? Och hur många av dessa är på riktigt engagerade i den kamp Marx talar om?
I motsats till religionskritik vill jag nu istället syssla med en ateistkritik, och min kritik är denna som återfinns i Lukasevangeliets sjätte kapitel, vers 39-42: Det är lätt att se förtrycket i sin motståndares handlingar, men svårare är det att se samma förtryck i sina egna. Jag förbehåller inte någon som inte ser, förstår och kämpar mot könsmaktsordningen att kritisera kristna eller troende som grupper för att vara patriarkala, förrän de själva börjat kämpa mot patriarkatets bojor i samhället i stort. Varför skulle jag? Om du inte kämpar mot ett förtryck själv har du ingen rätt att använda en subversiv rörelsens namn för att hata religiösa.
Tills dess är ni verkligen välkomna att kontakta mig för att diskutera hur vi förstår och bekämpar patriarkatet, cis-heteronormen, kapitalismen och vithetsnormen. Vi har för mycket att lära av varandra och för mycket att uppnå i vår kamp för att låta småaktigheter som religionsförakt stå i vägen för samarbete. Det är inte mina vänner i kyrkornas ungdomsgrupper ni vill åt för att krossa förtrycket. Det är snubbarna i toppen av samhället. Låt inte skeptikerbloggar på internet lura er att tro något annat.

Kritisera när Jesus kidnappas i debatten (Dagens Seglora)

Vi är skyldiga att reflektera över hur Kristendomen kidnappas i krigshetsande och koloniala syften. När kristendomen dyker upp i debatten är det sällan det kristna budskapet som lyfts fram. Ofta är det tvärtom. Men kärleksbudskapet rimmar dåligt med ökad vapenexport och vi måste bli mer öppna för kritik och självkritik.

“The Judas I hang with, the guilt of betraying Christ / You murdered and stole his religion, and painted him white / Translated in psychologically tainted philosophy / Conservative political right wing, ideology” rappar Immortal Technique i låten 4th Branch, som ger en sorglig bild av hur kristendom utövas i praktiken.
I One Dimensional Woman menar Nina Power att feministbegreppet befinner sig i en kris. Krisen består i att feminismen kan användas för att rättfärdiga vad som helst, högerpolitik, abortmotstånd, postkolonial krigföring, förbud mot vissa typer av kvinnlig klädsel, kapitalism. För att rättfärdiga det används dels starka kvinnor i ledande positioner (exemplet som återkommer är Palin).
Har vi inte sett samma urholkning av kristendomsbegreppet och hur det används? Vissa teman är centrala och väldigt återkommande i hela nya testamentet: den radikala kärleken, solidariteten med de svaga och utstötta, förlåtelsen, motståndet mot förtryck av falska herrar. När kristendomen dyker upp i debatten är det sällan det kristna budskapet som lyfts fram. Ofta är det tvärtom.
Jag menar dock att vi kan och bör vara kräsna med vår tolkning om vad kristna idéer innebär för oss. Jag menar att det är viktigt att vi kritiserar de som för en kamp mot det goda i vårt namn. Framför allt menar jag att vi inte kan värna kristna värden utan att föra en kritisk debatt mot okristna värden i våra kristna sammanhang.
Men den vägen är fylld av balansgångar. Jag menar inte att vi ska beröva någon övertygelsen att vara kristen. Att jag och Marcus Birro har helt motsatta idéer om vad det innebär att handla kristet innebär inte att jag på något sätt vill beröva Birro övertygelsen om Gud. Däremot måste vi diskutera hur kristna tolkar det kristna budskapet till handling. Vi måste vara fast i våra övertygelser om kristna värderingar samtidigt som vi är öppna för kritik och självkritik.
Synen på hur vi handlar mot vår nästa gör att jag har mer gemensamt med många judar, muslimer, buddhister, ateister och många andra ickekristna jag träffat, än många kristna. För mig är synen på hur vi handlar mot vår nästa mycket mer central för våra värderingar än vad vi kallar det religiösa i vårt liv. “Alla tvättäkta jesusälskande män / som tjänar en spänn / och sket i vem som hälsade hem” rappar Timbuktu i Dynamit om vapenexport.
När kristna ansvarar för mordet på oskyldiga genom att upprätthålla krig eller klassklyftor får vi inte låta bli att reflektera över det faktum att vi går på samma gudstjänst som dem. Det, åtminstone, är vi skyldiga Jesus att reflektera över.

Skapelsen kan inte köpas för pengar (Dagens Seglora)

Vad är det vi låter pengarna styra över? Det är jorden vi odlar, det är säden vi sår, det är havret vi skördar, det är brödet vi serveras och det är diskandet som görs efter måltiden när vi äter ute. Det är vår värld som säljs, och det är varandra vi säljer. Men vi kan bygga upp en församling som inte vilar på myntens makt.

“Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” frågades Jesus i Matteusevangeliet (22:15-22). “Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” svarade Jesus, efter att ha visat upp kejsarens ansikte präglat i myntets krona. Vad menas egentligen? Ska de förtryckta judarna betala skatt till samma romarrike som förtrycker dem? Vad är det för signaler att sända till förtryckta runtom i världen? Säger Jesus till oss att ta det lugnt och betala skatt oavsett? Det är en “Keep calm and carry on”-mentalitet som sällan påträffas hos Jesus.
Jag tror att svaret inte ska sökas i pengarna i historien, utan i allt annat. “Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud” säger Jesus. Men vad tillhör kejsaren och vad tillhör Gud? Tillhör inte skatten Gud? Jo, men kanske inte pengarna de betalas med. De är inte skapade av Gud, utan av kejsaren. Kejsarens ansikte återspeglas i de mynt denne låtit prägla, men inte i resten av världen. Där ser vi det Gud skapat.
Varför har pengar ens makt? Knappast för att de är värdefulla. De är små skitsaker som inte kan användas till något annat än att köpa saker. Pengar laddas med makt så fort vi kommer överens om att de går att byta mot rikedomar eller arbetstid. Vi som samhälle ger pengar makt. Eller rättare sagt: staten, genom sitt våldsmonopol, ger pengar makt. Staten upprätthåller såväl äganderätten som valutasystemet, och vi tvingas lyda. På så sätt laddas pengarna med social makt. Det är lite löjligt på sitt sätt. Vi skulle lika gärna kunna lyda totempålar eller kungar som påstår att de fått sin makt från Gud. Men det är just pengarna vi lyder, för det är just pengarna som laddar med den sociala makten.
Vad är det vi låter pengarna styra över? Det är jorden vi odlar, det är säden vi sår, det är havret vi skördar, det är brödet vi serveras och det är diskandet som görs efter måltiden när vi äter ute. Det är vår värld som säljs, och det är varandra vi säljer. Allt det underläggs pengarnas makt. Och därför även kejsarens makt. Idag är det inte Fredrik Reinfeldt eller Carl-Henric Svanberg på mynten, utan Carl Gustaf. Men det gör detsamma. När vi låter pengarna ha sin makt över våra rikedomar och varandra säljer vi ut Guds rike till andra herrar. Men vi har ju inga andra herrar.
Vad kan vi göra istället? Vi kan bygga upp församlingar och gemenskaper utan mynten, där rik som fattig får plats och där alla är rika på den gemensamma egendomen. Där vi delar på vad vi har och gästfrihet är en självklarhet. Det enda alternativet till att dyrka pengarna är kommunism. Först när vi umgås utan att ta betalt av och för varandra förlorar pengarna sin makt över oss och vårt rike.
Så jag säger som Jesus: Ge regeringen det som tillhör regeringen. Låt dem skänka det till de rika med sin omfördelande politik. Vårt uppdrag är inte att handha en massa värdelös metall. Vårt uppdrag är att ta tillbaka vårt rike från de rika och förvalta det så som det var menat – solidariskt tillsammans. Vi har inga herrar här på jorden, så varför lyda de som präglar våra mynt?

Sökes: Män med grundläggande empati (Dagens Seglora)

Alla människor har ett ansvar för sin egen sexualitet, skriver Isak Gerson. Samtyckeslagstiftning är en nödvändighet och ska inte vara något som försvårar för en människa med empati. För den som är osäker finns ett vedertaget alternativ: Avhållsamhet.

Sökes: Män med grundläggande empati och en förståelse för sin nästas situation. Finnes: Ett rimligt sexliv.
Samtyckeslagstiftning för samlag har diskuterats rätt länge nu, och jag kan inte säga att jag förstår argumenten mot det. Motargumenten är ofta tillspetsade och teoretiska, och famlar ofta efter halmstrån. Men jag tänker inte att diskutera argumenten mot samtyckeslagstiftning. Istället tänker jag diskutera hur folk som tycker att det verkar läskigt med samtyckeslagstiftning bör göra.
Här är ett något radikalt förslag: Ligg inte. Det är faktiskt inte svårare än så. Om du har så svårt att inhämta samtycke från din partner kanske du inte ska ligga. Du har ingen rättighet att ligga, och du har ingen rättighet att slippa en lagstiftning som vid tvivel står på offrets sida. Så ta det lugnt en stund och håll dig till askes, eller lär dig hur sex fungerar.
Det krävs så lite empati för att förstå när samtycke finns. Vi människor är så otroligt bra på att kommunicera att det inte är ett problem. Och om det nu skulle vara ett problem går det alltid att fråga. Visst, det kanske är jobbigt. Men du kan väl inte på allvar mena att det är jobbigare att fråga om samtycke än att bli utsatt för en våldtäkt? Jag kan leva med att sex är förunnad dem som har den grundläggande empatin.
För det är ju ändå så att kärlek och sexualitet är mer av en dygd till din nästa än en rättighet. Vad menar jag med det? Jo, att om du nu bestämmer dig för att ligga är din plikt att vara omsorgsfull och varsam om din partner mycket större än din rättighet att få samma sak tillbaka. Det gäller speciellt om du är i en överordnad position, till exempel om du är man.
Det här är svåra saker, men Jesu bud i frågan är inte heller lätt. Älska din nästa som dig själv. Budet är kort, men lyckas i sina få ord utesluta allt som har med maktutövande, övergrepp och objektifiering. Som man är det svårt, och kräver ett hårt arbete med radikalfeministisk självkritik. Det kräver att en aktivt arbetar med sina relationer och sin tvåsamma sexualitet på ett sätt som de flesta tyvärr aldrig gör.
Om du som man inte är intresserad av att lägga ner det arbetet är det faktiskt inget problem. Det andra alternativet har länge funnits inom kristen tradition och ses ofta som rätt fint. Jag tycker definitivt att det är värt att plocka upp igen som ett sätt för dessa personer att följa budet gentemot sin nästa: Radikal avhållsamhet.

Vi är förpliktade att dela brödet med varandra (Dagens Seglora)

Dela bröd, bara en symbolisk gest för att påminna oss om kristi kropp, eller en faktisk förpliktelse gentemot våra medmänniskor? Isak Gerson skriver en betraktelse om nattvardens politiska budskap.

Under ett av de senaste kyrkomötena blev jag påmind av en bekant att gå på kyrkomötets mässa i Uppsala Domkyrka. Processionen var något av det ståtligaste jag skådat sedan vårbalen här i Uppsala. Alla var där. Predikan var genomtänkt, och intressant. Precis som jag brukar känna vid mässor i stora, gamla kyrkor kändes det heligt, men samtidigt lite avlägset. Sådär högtidligt att det inte kunde bli mer religiöst, men att det inte kunde bli personligt.
Det som stack ut var nattvarden. För mig är nattvarden det mest intressanta i kristendomen. Det är min teologiska utgångspunkt. När vi alla erkänner att vi får del av ett och samma bröd händer något med oss, och det är omöjligt att hålla det heliga inom det religiösas gränser. I en tid när samhällsvindarna försöker att dra gränser mellan det religiösa (det privata) och det politiska (det allmänna) är nattvarden ett problem.
I nattvarden blir religionen vad den ska bara – kroppslig. Även den minsta lilla brödbit retar den hungriges mage. Här finns en spår av en mycket mer radikal kristendom, där brödbrytelsen inte bara är en symbol för enhet, utan delandet av mat är även ett sätt att i praktiken älska sin nästa. Att vi alla får del av samma bröd innebär att vi alla är en del av samma värld, samma system, som förutom bröd även producerar orättvisor, matspekulation och brända generiska mediciner. Att vi alla får del av samma bröd skulle kunna innebära att ingen av oss är hungrigare än någon annan.
En av de tidiga liberala filosoferna, John Locke, menade att världen var given från Gud till alla människor. Därför måste varenda minsta hävdande av privat ägande av något annat än den egna kroppen rättfärdigas, innan ägandet. Bevisbördan låg på den enskilda människan som ville ta något i ägo. Därför är det inte bara en tradition att dela brödet, utan en plikt. Vem är vi att behålla brödet vi odlat med vår gemensamma jord när andra på samma jord hungrar?
Därför blir det också intressant att dela bröd med kyrkomötet, för det är intressant att spekulera i hur kyrkan hade sett ut om kyrkomötet tog brödsbrytelsen på det allvar nattvarden borde tas på. Ibland citeras Helder Camarra när han säger “när jag gav de fattiga mat kallades jag helgon, när jag frågade varför de fattiga inte har någon mat kallades jag kommunist”. Hur kan vi rättfärdiga att vi delar brödet mellan oss inom församlingen utan att aktivt sträva efter att dela brödet över hela världen?
Det blir också intressant att diskutera vilken typ av demokratisk organisation kyrkan är, när företrädarna för kyrkans högst beslutande organ äter en måltid med sina medlemmar. Det är intressant i alla nivåer i kyrkan, från de små församlingarna, till kyrkomötesmässorna. Det finns något djupt sympatiskt i det. Förhoppningsvis är det detta som skiljer strukturerna i kyrkan från andra politiska strukturer. Förhoppningsvis är det något vi kan bygga vår kyrka på.

Därför ger vi oss ut och försvarar Ojnareskogen mot Nordkalk (Gotlands Tidningar)

Från och med idag, måndag, har företaget Nordkalk rätt att bryta kalk i Ojnareskogen. Inte bara har de rätt att bryta kalk i den värdefulla Ojnareskogen, utan de har rätt att bryta 170 hektar.
Det är en yta som är dubbelt så stor som området innanför Visbys ringmurar. Brytandet av kalk kommer inte bara att förstöra Ojnareskogen, utan det riskerar också att få direkta konsekvenser för närområdet och hela Gotland.
Täkten ligger nära två områden som av Natura 2000-nätverket inom EU är utpekade som speciellt viktiga för den biologiska mångfalden och som bör ha speciellt skydd. Området är så unikt att det finns planer på att göra det till Sveriges trettionde nationalpark. Täkten riskerar också att förstöra en av de väldigt få källorna till sötvatten på Gotland, något som direkt kan förstöra vattenförsörjningen för Gotland för en väldigt lång framtid.
Om detta är Fältbiologerna överens med Naturvårdsverket – som direkt överklagade beslutet. Vad som är tydligt här är att beslutet om att bryta kalk i Ojnareskogen är en intressekonflikt. Vad som inte är särskilt tydligt är vilka det är en intressekonflikt mellan. På den ena sidan är Nordkalk. Vad de är intresserade av är att bryta och sälja kalk i 25 år, och därmed kunna tjäna pengar.
Men vilka är på den andra sidan? Vandrare? Barnfamiljer med friluftsintresse? Friluftsorganisationer? Nej, snarare är Ojnareskogens intressen allas. Naturen är vår gemensamma mark. Gemensamt är vi beroende av den. Gemensamt behöver vi förfoga över den och ta hand om den. Utan marken, skogarna och sjöarna får vi inget vatten, ingen mat, ingen ren luft, ingenstans att leva.Endast med ett noggrannt omhändertagande och förvaltande av naturen som utgår ifrån vårt gemensamma intresse av välmående och fortlevnad kan vi behålla den. Det är Ojnareskogen ett tydligt exempel på.
Tyvärr är Nordkalk inte intresserade av att sköta om vår gemensamma natur. Nordkalk representerar bara sig själv och sitt eget intresse av att missbruka och exploatera vår gemensamma natur för sin egen vinning. Mark- och miljö-överdomstolen visar i sitt domslut att de inte heller är förmögna att försvara vad vi äger gemensamt. Därför har Naturvårdsverket överklagat domen som ger Nordkalk rätt att bryta kalk.
Och därför kommer vi i Fältbiologerna att åka ut till Ojnareskogen och vara i vägen för brytningen tills Nordkalk inte längre har rätt att bryta.Det är inte bara en fråga om skog.Det är en fråga om Gotlands framtid. Förmågan att genom rättsväsendet försvara det vi äger gemensamt mot de som vill missbruka det är i längden en fråga om demokratins styrka.
Isak Gerson
Fältbiologerna